Sluta vara rädd i ridningen? För mycket konsekvenstänk?

[Hoarfrost]

Tack, ditt inlägg gav mig mycket hopp!! Jag måste nog sluta pressa mig själv så mycket. Är nog lite för "rädd för att vara den dåliga", men vad spelar det för roll!? Så länge jag känner mig trygg och tycker att hästar och ridning är roligt, det är ju det viktigaste!

Vad härligt att höra att du gjort en sådan resa!

Du är aldrig den dåliga! Jag vet att det känns så i bland och jag kunde i bland känna att jag var helt jäkla hopplös och tänka att det aldrig skulle gå. Kunde känna att jag var sämst i hela världen typ.

Nu när jag tittar tillbaka och inser att visst jag kanske inte kom upp i nivå liks fort i ridningen som andra, men jag hade en annan fight som var mental och som jag lyckades avklara. Nu när jag de senaste åren klarar av galoppen utan att hålla i manen osv, har jag fått en utvecklingskurva som går spikrakt uppåt. Det hjälper mig väldigt mycket att på något vis befästa allt det jag jobbat så länge för. Galopp är ju kul. Det går att ha roligt, det går att slappna av. Varje gång det går bra under en galopp så ändras min mentalitet från "oj oj, jag vet inte riktigt..." till "kul! nu slappnar jag av så kommer det bli bra!"

Som du skriver. Du rider och hänger med hästar för att det är roligt. Ingen dör om du inte gör vissa saker du är rädd för, du dör inte om du inte gör det du är rädd för.
Jämför det med att spela minigolf som exempel. So what om du hoppar över två av hålen. Du är där för att det är kul och inget annat.
Sen när man vill och känner sig redo, kan man börja utmana sig med det där läskiga. Jag bestämde mig ganska tidigt att jag en dag skulle kunna galoppera, men det gjorde inget hur lång tid det gick.
Med det sagt, hade jag fortfarande ridit trots att jag inte kunde galoppera så länge jag tyckte det var roligt, om jag så var 80 år.

 

[tuaphua]

”Man kan aldrig ha för mycket konsekvenstänk. Men du kan ha för mycket katastroftänk.” – väldigt bra sagt!! Helt sant!

Tack så jättemycket för dina tips och tankar! Jag kollade runt och såg att det finns mindre "ridskoleverksamheter" i närområdet som jobbar mer avsuttet och mer med relationen till hästen, hästens naturliga beteende och signaler, snarare än bara "upp och rid en timme" som på många större ridskolor. Var framförallt en tjej som skrev att hon alltid börjar på marken med nya elever, och tar det därifrån liksom. Kanske hade passat mig mer i nuläget! Ska nog skifta fokus, och som du nämner börja i "rätt ände"; och lära mig mer om hästens signaler och hur jag ska tyda dem och hur hästen tyder mina signaler. Tror du har helt rätt i att man känner sig tryggare och är säkrare när man förstår hästen bättre och kan "läsa av den" på ett annat sätt. Just nu är jag bara rädd hehe, det är bara paralyserande skräck när jag rider och då läser varken jag eller hästen av varandra speciellt bra..

Vad bra att det verkar finnas något passande i närheten!

Jag tänker det där med att jämföra sig med andra och känna sig dålig. Först och främst tider vi ju för att ha kul. Du kämpar och försöker. Det är väl gott nog!?
Och ang utveckling så kan det vara så att vissa har lätt för en del saker och vissa upplever att de utvecklas fort. Men det kan vara så att man hoppar över en hel del viktiga grunder. Och så måste man iaf backa och göra om sen.
Jag har en kompis som liksom var rätt duktig hoppryttare och hade utbildat en del unghästar som var lite svåra. Det gick bra till en viss nivå. Sen insåg hon när hon bytt dressyrtränare att hon faktiskt saknade en massa grunder. Hon började om, kämpade på och lärde sig. Men hade hon från början satt grunder, fattat det psykiska mer hade hon inte behövt backa. Och hon hade säkerligen ridit högre klasser med fler hästar och tidigare. Sånt ser jag OFTA.
Så att du nu känner rädsla kanske sen leder till att du utvecklas mer på sikt IOM en stadig grund och mer kunskap.
Sen finns det alltid folk som är bättre. Att jämföra sig är väldigt okonstruktivt. Man är bra på olika saker, man vill olika saker etc. De kanske vill hoppa högst. De kanske vill pressa sig. Du kanske vill något annat. Det är helt ok!

När man undervisar så stöter man på en väldig massa olika personligheter med olika bild av vad hästeriet är och hur de vill ha det. Och hur folk hanterar problem eller hur de lär sig bäst är så olika.
Vissa mår bra av press, tuffa mål och sporras av motgångar. Andra vill ha mer stöttande kontakt, leta trygghet och lekfullhet typ.
Och generellt är det ju så att vi lär oss av våra misstag. Fatta hur många misstag duktiga ryttare oftast gjort på vägen! Att begå misstag är alltså inte bara en miss, katastrof och förlust. Det kan vara utbildande.

 

[Sesca]

Jag red som ung, men slutade i tonåren efter en olycka där jag skadade mig ganska allvarligt. Tog några år att bli helt återställd och vid det laget hade jag blivit så rädd att jag slutade med hästar helt. Började rida igen för lite över tre år sedan (har då gått över 10 år sen jag slutade) och lyckades sakta men säkert få bättre självförtroende. Men jag kan inte få bort rädslan, jag ser hur mina vänner i min ridgrupp och en kompis jag har medryttarhäst tillsammans med utvecklas och kommer framåt, hoppar och utmanar sig själva. Medans jag, efter att ha trillat av ett par gånger nu i somras (inget allvarligt, utan bara hoppat upp igen direkt), har blivit så fruktansvärt rädd igen. Vågar inte ens galoppera längre och trillar av så fort jag försöker, vet inte om jag spänner mig eller vad jag gör för fel men får det inte att funka och blir bara räddare och räddare. Jag blir så ledsen och frustrerad över att jag är så rädd fortfarande, för jag vill verkligen inget hellre än att utvecklas i min ridning. Totalt älskar stallet, hästarna och ridningen och känner en stor sorg över att jag inte lyckas ”övervinna min rädsla”.

Så till min fråga; hur har ni, som kanske varit rädda, kommit över det? Hur slutar man ha ett så fruktansvärt konsekvenstänk? Tänker hela tiden att ”jag kan ju bli sparkad i hagen och bryta käken, jag kan ju faktiskt ramla av och fastna i stigbygeln, jag kan ju bryta benen” osv, och kan inte riktigt säga till mig själv att det inte stämmer – för så ÄR det ju när man håller på med djur att det finns en risk. Men vill inte att det ska bidra till en så paralyserande rädsla som det i nuläget gör…

Men måste du galoppera då? Gör bara det som känns bra och låt det vara bra så.