Känner mig som besatt, orkar inte mer

[Hemlig21]

Nej, eftersom det inte är bra för dig att nysta i det är det inte ett dugg intressant.

Det nystade jag i förra veckan, finns inte så mycket mer att nysta i där. Mer än att jag konstaterat det.

 

[Hemlig21]

Och det där med att få ångest när du inte tänker på honom? Ja det är sånt som händer, då handlar det om att göra något aktivt som kräver två händer och en hjärna. Då finns inget utrymme för varken ångest eller dåliga tankemönster. Att träna är oxå ett effektivt hjälpmedel, att få igång lite puls och dopamin och nytt fräsch blod till knoppen, kan bara göra dagen bättre. När du nu är så engagerad i snubben att du får ångest (abstinens) när han inte är i tanken, så handlar det om att stoppa nya tankar i dess ställe. All tid du tog för att tänka på honom, skriva till honom och vänta på svar från honom, ska du nu ersätta med nya saker. Undvik att göra saker på rutin där din hjärna bestraffar dig med att fundera på olösliga problem och killar som inte vill ha dig. Jag får alltid mörka tankar av att diska, det krävs för lite engagemang och är tråkigt och då straffar jag mig själv med att tänka på tråkiga saker, be din sambo ta över de uppgifterna och börja förkovra dig i ditt eget liv för sjutton, allt du velat göra, läsa, uppleva kan du nu göra med all din nya fria tid som du inte lägger på snubben.

Jag städade redan då, var på jobbet (inte samma han är på). Och tanken var att just då vara fullt fokuserad på jobbet, inte honom men det blev jättejobbigt. Städa är ju Annas väldigt bra mot ångest. Så det ska jag göra sen också och dricka vin. I vanliga fall är jag en pedant människa men först idag såg jag hur skitet det i mitt tycke var hemma. Och det är positivt.

 

[Hemlig21]

Många har egna erfarenheter, antingen själva eller närstående som varit i liknande situationer, så det är en massa vis erfarenhet som du får ta del av här. För dig är situationen ny, inte så lätt att ta det bästa besluten då.

Fast då delar mab väl med dig av de erfarenheterna, såsom du gjorde tex med din kompis? Ja för mig är situationen absolut ny, som jag sa till en kompis förut som höll med. Det är jätteskumt, speciellt för en kille som jag varken sett som attraktiv eller speciellt trevlig. I detta fallet känner jag att nästa gång skall jag lyssna på min magkänsla vid första intrycket.

 

[Zetronis]

Jag städade redan då, var på jobbet (inte samma han är på). Och tanken var att just då vara fullt fokuserad på jobbet, inte honom men det blev jättejobbigt. Städa är ju Annas väldigt bra mot ångest. Så det ska jag göra sen också och dricka vin. I vanliga fall är jag en pedant människa men först idag såg jag hur skitet det i mitt tycke var hemma. Och det är positivt.

Nej att städa ger en quick fix. Du känner att du gjort något, tiden går, men städning är alltid tillfällig och måste göras om pånytt om någon dag. Det är ett evighetshjul som inbjuder till att man slinker ner i gamla hjulspår igen. Speciellt om du städar som jobb! Herregud, så både din arbetstid och din fritid ser likadan ut och du undrar varför du blivit besatt? Du är ju komplett uttråkad människa!!!
Inte undra på att du klänger dig fast vid denna lilla smula av dramatik i ditt liv!
Vad har du för hobbies?
Vad för fritidsaktivitet får dig att känna dig upprymd och engagerad och ger en känsla av att du vill utvecklas?
Nu vet vi iaf vad felet beror på!

 

[Hemlig21]

Ja så du vet att han raggade på dig. Alltså var det inte din vänskap han ville ha?!

Jag skulle kalla det ragga, för från första stund var han på och efter hela tiden dygnet runt. Både med skjuts hem, att vi skulle ses på jobbet och på messenger hela tiden. Läser jag det idag (tänker inte det) så ser man tydligt när man tar på sig andra glasögon att det fanns en agenda redan då. Att få reda på allt från politik till sex som han ofta kom in på. Och redan på den tiden vände han på saker och la det på mig som om jag ville prata sex med honom. Jag var tom jätteirriterad gånger flera. Därför är det så märkligt att jag sitter såhär idag

 

[Hemlig21]

Nej att städa ger en quick fix. Du känner att du gjort något, tiden går, men städning är alltid tillfällig och måste göras om pånytt om någon dag. Det är ett evighetshjul som inbjuder till att man slinker ner i gamla hjulspår igen. Speciellt om du städar som jobb! Herregud, så både din arbetstid och din fritid ser likadan ut och du undrar varför du blivit besatt? Du är ju komplett uttråkad människa!!!
Inte undra på att du klänger dig fast vid denna lilla smula av dramatik i ditt liv!
Vad har du för hobbies?
Vad för fritidsaktivitet får dig att känna dig upprymd och engagerad och ger en känsla av att du vill utvecklas?
Nu vet vi iaf vad felet beror på!

Haha, nu missförstod du. Jag är ingen städare, däremot är det en del städning som ingår på mitt jobb. Och det var det jag sysslade med. Städa borta är dessutom skittråkigt. Hemma ger det bättre nöjdhet.

Med tanke på vilket forum vi är på kan du nog ana min hobby förutom det en rad andra saker. Men när detta med honom började försvann liksom allt, ungefär som vid en depression. I vanliga fall är jag klok och förnuftig, en ganska driven persons son brinner för olika saker (inte småpojkar på jobbet då)... allt det är borta idag och har även det blivit ångestfyllt

 

[prallan]

Fast då delar mab väl med dig av de erfarenheterna, såsom du gjorde tex med din kompis? Ja för mig är situationen absolut ny, som jag sa till en kompis förut som höll med. Det är jätteskumt, speciellt för en kille som jag varken sett som attraktiv eller speciellt trevlig. I detta fallet känner jag att nästa gång skall jag lyssna på min magkänsla vid första intrycket.

Fast det är ju det alla försöker göra, sida up och sida ner. Försöker förklara för dig att du bör bryta bums med honom för ditt måendes skull. Du är ju besatt och behöver bli fri! De som skriver här vet att det är så du bör gå tillväga pga erfarenhet, inte några gissningar.

 

[Alexandra_W]

Fast då delar mab väl med dig av de erfarenheterna, såsom du gjorde tex med din kompis? Ja för mig är situationen absolut ny, som jag sa till en kompis förut som höll med. Det är jätteskumt, speciellt för en kille som jag varken sett som attraktiv eller speciellt trevlig. I detta fallet känner jag att nästa gång skall jag lyssna på min magkänsla vid första intrycket.

Vi är många som delat med oss. Men du är inte riktigt mottaglig.

 

[athena_arabians]

Haha, nu missförstod du. Jag är ingen städare, däremot är det en del städning som ingår på mitt jobb. Och det var det jag sysslade med. Städa borta är dessutom skittråkigt. Hemma ger det bättre nöjdhet.

Med tanke på vilket forum vi är på kan du nog ana min hobby förutom det en rad andra saker. Men när detta med honom började försvann liksom allt, ungefär som vid en depression. I vanliga fall är jag klok och förnuftig, en ganska driven persons son brinner för olika saker (inte småpojkar på jobbet då)... allt det är borta idag och har även det blivit ångestfyllt

Men du... om allt det försvunnit är det då inte läge för att ta hjälp? Det är INTE sunt eller normalt att regera på det här sättet på en person som enligt din utsago inte beter sig direkt trevligt.

Jag har varit i mindre bra förhållanden med män som inte direkt var trevliga alltid (mina kompisar var inte glada på mig och väldigt frustrerade) men jag kan ärligt säga att jag aldrig trasslade in mig i så destruktiva tankegångar du har.

 

[Hemlig21]

Vi är många som delat med oss. Men du är inte riktigt mottaglig.

Det är 2 som delat med sig, resten har sagt vad de tycker jag ska göra. Och vad det är baserat på vet ingen

 

[Petruska]

För mig syns det tydligt i de resonerande och reflekterande svar så många skriver till dig att de kan relatera till situationen. Det kan man av någon form av erfarenhet.

Inget i det du skriver framstår för mig - och jag vågar gissa att det gäller många - som svårt att relatera till eller som någon helt ny grej man aldrig hört talas om. Tvärtom. Det här är ett tema med variationer. Din variant är ganska självdestruktiv och omogen för din ålder.

 

[ekra]

Jag fick en sorts besatthet av en kollega för några år sedan, jag hade under en längre tid varit väldigt ensam och inte haft så många nära vänner, och han kom väldigt nära, och det mesta med det var jättepositivt! Vi umgicks väldigt intensivt. (Inget fysiskt, bara vänskap) Men när han träffade en tjej blev jag helt knäckt och kände mig otroligt övergiven och desperat. På gränsen till manisk nästan. Jag skrev om det här i långa trådar. Ditt resonemang här låter ungefär som mitt där, frånsett att din vän i slutänden inte låter som en vän.

Han verkar ha goda sidor, och de förstår jag att du desperat vill fortsätta att ta del av eftersom det kan vara sällsynt med nya vänner i vuxen ålder.

Men hans dåliga sidor verkar inget vidare. Vänner håller inte på med mindfucks och att få varandra att må som han får dig att göra. Han verkar inte vara den du trodde att han var.

Sörj och gå vidare är mitt råd: Gläds åt det ni hade som var bra och lägg det bakom dig. Det kommer att kännas bra igen längre fram. (Utan honom!)

 

[Sonic76]

Känner så väl igen mig i hur jag hade det med mitt ex.
Han var exakt sån plus lite till.
Enda sättet är att bryta rakt av, sörja och gå vidare.

 

[Alexandra_W]

Det är 2 som delat med sig, resten har sagt vad de tycker jag ska göra. Och vad det är baserat på vet ingen

Det är betydligt fler än två

 

[sicx]

Det är 2 som delat med sig, resten har sagt vad de tycker jag ska göra. Och vad det är baserat på vet ingen

Oerhört tråkigt att du avfärdar så mångas svar och engagemang på det sättet.

Jag utgår ifrån att de allra flesta i tråden svarat utifrån någon sorts egen erfarenhet, din sits är nämligen inte unik. Är också säker på att de allra flesta svarat för att de vill hjälpa och eventuella hårda ord kommer ur frustration över en situation de(vi) inte verkar kunna hjälpa eftersom du inte verkar mottaglig.

Helt okej, du gör ju givetvis precis som du vill men öppnar man upp för diskussionen så kommer folk ge svar och de är inte alltid de svar man vill ha eller var redo för.

 

[Return_to_the_moon]

Hej, har ett litet eller rättare sagt stort problem. För några månader sedan träffade jag en kille på mitt jobb. Han är många år yngre och känd för att ragga på allt och alla (kvinnodominerat yrke). Han hjälpte mig med en sak (han är på en annan avdelning egentligen), tog en kopp kaffe och direkt han gått kom vänförfrågan på FB och meddelande på messenger, pratade en stund och han undrade om jag ville ha skjuts hem då vi bor åt samma håll. Där och då kändes han som en lite lustig bekantskap, men inget mer.

Så fort jag kom hem fortsatte han skriva, hela tiden, dygnet runt. Till en början ganska jobbigt för att sedan övergå till att jag faktiskt blev irriterad och försökte bryta kontakten 2 gånger. Av en händelse behövde jag ta kontakt ang ett jobbmöte nån vecka därefter och vips var ju konversationen igång igen.

Vi pratade väldigt mycket på messenger och lärde känna varandra ganska väl. Jag var glad för det var en trevlig bekantskap som bodde nära och som jag kunde tänka mig umgås med. Ålderskillnaden gjorde att jag dessutom kände att det var helt ofarligt. Till sist hamnade konversationen ändå där den inte skulle och jag kände att ”jösses, vad händer”. Jag har ju familj och barn och kände att jag var tvungen att stoppa detta vilket jag gjorde tydligt för honom att jag aldrig skulle vara otrogen. Någon gång återföll vi dock men det gick snabbt tillbaka.

Han tog mer och mer distans, skyllde på tidsbrist att prata, jobbade för mycket, spelade för mycket. Jag ville gärna reda ut allt då jag verkligen tyckte om honom som vän. Till sist skrev han helt taget ur luften att ”jag backar för jag är rädd att du är kär i mig”, för att i nästa mening säga hur jag sårade honom genom att vara otydlig och det var pga det som han backade, han hade blivit sårad. Men det skulle han aldrig erkänna för han har aldrig haft några som helst känslor för mig säger han.

Jag blev lite irriterad för det var ju jag som sagt ifrån och satt stopp och som vart tydlig med att det inget sex blir, att jag inte kunde se en framtid med honom osv. Ändå är jag den som skulle vara kär. Efter det svaret ignorerade han mig en månad på messenger och jag gjorde valet att vänta att skriva något på ca 20 dagar. Skrev ett långt inlägg vad allt handlat om och att han betydde otroligt mycket som vän och på det viset ville jag inte förlora honom. Fick svar bla att han aldrig någonsin haft känslor men att han velat ge mig en läxa. Vad läxan handlade om vill han dock inte säga.

Vi pratade på messenger igen men det kändes inte bra. Var så mycket ouppklarade frågor som gnagde i mig. När jag frågade besvarade han dem med skrattamileys och ifrågasatte min dubbelmoral att prata med honom om jag ändå bara var rädd för honom. Jag skrev till sist ledsen och arg att han fick välja själv om vi skulle fortsätta prata. Inget svar, fick nog och skrev vad jag tyckte om honom och hans attityd och var faktiskt jättetaskig men väldigt rak då hans attityd, frånvaro och velande tog hårt på mig.

Sedan blockade jag honom- trodde jag. Men tydligen inte för han svarade. Inget taskigt eller så. Jag ville reda ut detta och han svarade mest att jag var velig, att han drog sig undan pga det men sedan att ”det kommer aldrig att bli något mellan oss, du har bränt dina broar” samt att ”jag har sagt nej till sexuellt umgänge med dig”- tappade änna hakan. Det är ju JAG som nekat hela tiden. Han ville vara kompis men att jag skulle acceptera att han inte kunde skriva så ofta. Svarade på det han skrev men inget svar ännu. Tror han jobbar nu men men....

Dock är jag totalt knäckt och sönderstressad. Jag kollar telefonen hela tiden, jag är som en zombi, jag känner inget för min omgivning, tittar bara trött på mm familj och mina barn. Har gått ner 5 kg på bara ett par veckor och ingenting fungerar. Min sambo är världens finaste och stöttar, han vet allt. Och jag går fortfarande i en dimma totalt lamslagen. Hjärnan går i 120 dygnet runt, hur jag skall få en bra kompisrelation med denne kille igen för han betydde så mycket. Helt sinnesjukt men det känns som jag börjar bli sjuk på riktigt i jakten att förstå och få det bra igen. Alla säger att jag skall släppa vilket jag vet men jag kan inte...och känner mig bara misslyckad. Och jag vet inte längre vad jag skall göra eller ta mig till... det som känns värst är separationsångesten samt att leva i denna ovisshet som hans frånvaro den månaden skapade. Samt hans tvekande svar där han lägger mycket skuld på mig och inte lyser när jag svarar att han har fel. Hur gör man? Och känner någon igen sig? Jag går sönder... mycket i att jag vill förstå hur han tänker. Han säger att han aldrig haft känslor- nästan stund är han supersårad när jag säger att jag aldrig kommer att vara otrogen. Ena stunden säger han att jag är kär i honom så vi inte kan prata-nästa stund är det jag som velat för mycket led honom, ena stunden är jag fantastisk (han kunde verkligen höja mig)- nästa kan vi ev prata som vänner om vi inte hörs för mycket. Helt sjukt men jag håller på att gå under av detta.

Du har fått väldigt många kloka råd här i tråden så vet inte om det är värt att jag skriver, men testar ändå.

Jag dejtade en snubbe som har lite likheter med den killen du berättar om och jag tampas också med vissa svagheter som du har. Jag kan ha ett stort bekräftelsebehov och det värsta någon som jag tycker om kan göra mot mig är att ignorera/stänga mig ute. Till killen jag dejtade berättade jag hur dåligt jag mår när någon ignorerar mig. Det berättade jag för att jag litade på honom, men han använde tyvärr det i hans maktspel med mig. Jag såg också många varningsflaggor redan tidigt, men fortsatte ändå att träffa honom. Fram och tillbaka och mycket onödigt drama blev det. Så jävla mycket energi jag spenderat på den mannen. Poängen med mitt inlägg är dock inte att berätta om honom utan om hur jag bröt mig loss.

Jag tänkte först som du innan jag bröt, att jag skulle få mycket ångest om jag avslutade tvärt och att jag precis som du ville känna mig stark först. Så blev det däremot inte då det slutade helt outrett och utan att någon sagt att det är slut. Trots det så mår jag så bra nu. Ingen ångest alls! Jag känner mig bara fri och glad igen.

Vad jag vill få fram med mitt exempel är att du kanske inte kommer att må så dåligt som du tror om du bryter nu. Oavsett borde du må bättre av det än du gör i nuläget.

 

[Hemlig21]

Det är betydligt fler än två

Nu det sista kom några, annars har det faktiskt varit bara 2 st. Du kan räkna själv

 

[Hemlig21]

Du har fått väldigt många kloka råd här i tråden så vet inte om det är värt att jag skriver, men testar ändå.

Jag dejtade en snubbe som har lite likheter med den killen du berättar om och jag tampas också med vissa svagheter som du har. Jag kan ha ett stort bekräftelsebehov och det värsta någon som jag tycker om kan göra mot mig är att ignorera/stänga mig ute. Till killen jag dejtade berättade jag hur dåligt jag mår när någon ignorerar mig. Det berättade jag för att jag litade på honom, men han använde tyvärr det i hans maktspel med mig. Jag såg också många varningsflaggor redan tidigt, men fortsatte ändå att träffa honom. Fram och tillbaka och mycket onödigt drama blev det. Så jävla mycket energi jag spenderat på den mannen. Poängen med mitt inlägg är dock inte att berätta om honom utan om hur jag bröt mig loss.

Jag tänkte först som du innan jag bröt, att jag skulle få mycket ångest om jag avslutade tvärt och att jag precis som du ville känna mig stark först. Så blev det däremot inte då det slutade helt outrett och utan att någon sagt att det är slut. Trots det så mår jag så bra nu. Ingen ångest alls! Jag känner mig bara fri och glad igen.

Vad jag vill få fram med mitt exempel är att du kanske inte kommer att må så dåligt som du tror om du bryter nu. Oavsett borde du må bättre av det än du gör i nuläget.

Jättetack, det ger mycket att höra andra gå igenom samma sak.

Borde absolut må bättre på sikt. Igår var det sååå nära att jag blockade. Bestämde mig för att läsa genom allt, en sista gång. För att sedan på silt slänga konversationen. Sedan tänkte jag att varför inte behålla blocken? Nu höll det bara 6 timmar men var inte riktigt lika illa som jag tänkte mig. Och tanken var inte sådär desperat att ”oh nej, han är borta” utan jag gjorde annat och brydde mig inte så mycket den stunden. Hur lång tid tog det för dig innan det blev bättre/du kom över denne kille?

 

[Hemlig21]

Känner så väl igen mig i hur jag hade det med mitt ex.
Han var exakt sån plus lite till.
Enda sättet är att bryta rakt av, sörja och gå vidare.

Tack för svar, hur lång tid tog det innan du kom på fötter igen? Skönt att höra att någon annan tagit sig vidare

 

[Hemlig21]

Jag fick en sorts besatthet av en kollega för några år sedan, jag hade under en längre tid varit väldigt ensam och inte haft så många nära vänner, och han kom väldigt nära, och det mesta med det var jättepositivt! Vi umgicks väldigt intensivt. (Inget fysiskt, bara vänskap) Men när han träffade en tjej blev jag helt knäckt och kände mig otroligt övergiven och desperat. På gränsen till manisk nästan. Jag skrev om det här i långa trådar. Ditt resonemang här låter ungefär som mitt där, frånsett att din vän i slutänden inte låter som en vän.

Han verkar ha goda sidor, och de förstår jag att du desperat vill fortsätta att ta del av eftersom det kan vara sällsynt med nya vänner i vuxen ålder.

Men hans dåliga sidor verkar inget vidare. Vänner håller inte på med mindfucks och att få varandra att må som han får dig att göra. Han verkar inte vara den du trodde att han var.

Sörj och gå vidare är mitt råd: Gläds åt det ni hade som var bra och lägg det bakom dig. Det kommer att kännas bra igen längre fram. (Utan honom!)

Tack, jag vet ju att jag måste komma dit. Och det stärker mig att andra klarat det. Nej jag upplever heller inte att han är den jag trodde han var. Egentligen finns väl bara 2 alternativ, ena att han mår såpass dåligt och det är som han säger ”han drar sig undan för han förstår inte hur jag funkar” eller så är han en stor skit bara. Men det förstnämnda börjar bli mer och mer svårt att motivera. Hur löste det sig med din kollega sedan?