kan det bli värre?

[Mabuse]

Sv: kan det bli värre?

Jag tror inte det har hänt, då hade man hört talas om det. Det förekommer uppenbart, men vanligt, och många många fall - nä, det tror jag faktiskt inte. De flesta föräldrar glömmer inte sånt, inte hela dagen. Fem minuter kanske, men sen kommer man ju på det igen och går tillbaks.

Jag kan förstå hur det gick till, så fort pappan startade bilen så åkte autopiloten på, och han gick in i jobb-mode, och där ingick varken ett stopp vid dagis eller tankar på barnet på hela dagen. Han var väl inte vak att behöva tänka på barnet under dagen, eftersom mamman skötte lämning normalt.

Men ändå, även om man kan förstå det, så finns det ju gränser för hur tankspridd man får vara. Hade det hänt mig skulle jag aldrig, aldrig kunna förlåta mig själv, och jag skulle inte kunna förlåta min man om det hände honom.

 

[Stereo]

Sv: kan det bli värre?

En snabb googling på "forgot child in car" gav massvis av träffar, men här är en sida som - i USA - försöker följa dessa fall: http://www.kidsandcars.org/heatstroke.html

Här är ett tidigare fall i Sverige: http://www.expressen.se/nyheter/pappan-glomde-dottern-i-bilen---dog-av-hettan/

Ett till svenskt fall: http://www.expressen.se/gt/skulle-shoppa---lamnade-nyfodd-i-stekheta-bilen/

Franska fall: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12732215.ab

 

[Mabuse]

Sv: kan det bli värre?

Fast jag tycker faktiskt inte att det handlar om just minne. Jag tycker att det handlar om närvaro. Har man ansvar för en tvååring måste man vara närvarande, vara i nuet.

Precis, har man ansvaret för en tvååringen får man inte slå på autopiloten till den milda grad att man glömmer det. Det här är ju sånt föräldrar drömmer mardrömmar om, att man tappar bort barnen för att man glömmer dem nånstans, men normalt händer det ju inte i verkligheten.

 

[Dentaku]

Sv: kan det bli värre?

Men ändå, även om man kan förstå det, så finns det ju gränser för hur tankspridd man får vara. Hade det hänt mig skulle jag aldrig, aldrig kunna förlåta mig själv, och jag skulle inte kunna förlåta min man om det hände honom.

Jag tror inte att någon som gjort det någonsin förlåter sig själv.

 

[Dentaku]

Sv: kan det bli värre?

Och stress, starka känslor och sömnbrist är exempel på när vi helt ofrivilligt inte är riktigt närvarande i nuet utan kör lite på autopilot. I de allra, allra flesta fallen går det bra och vi reflekterar inte ens över det.

 

[Mabuse]

Sv: kan det bli värre?

Det första svenska fallet du citerar är inte svenskt utan italienskt, och i det andra fallet räddades barnet efter 20 minuter, utan att ha kommit till skada, och föräldrarna kom också genast tillbaka till bilen. De hade inte glömt barnet utan lämnat det i bilen sovande medan de gick och handlade. Inte samma sak.

 

[mandalaki]

Sv: kan det bli värre?

Precis, har man ansvaret för en tvååringen får man inte slå på autopiloten till den milda grad att man glömmer det.

Jag tycker det är extra konstigt eftersom den här (stackars) pappan tydligen inte brukar lämna på dagis. Just för att det är en ovanlig händelse borde han ha svårare att gå in i jobbmode.

 

[mandalaki]

Sv: kan det bli värre?

Fast oavsett stress så handlar det om en tvååring. Bland de allra starkaste av våra primitiva instinkter borde nog ändå 'värna barnet' finnas.

 

[Mabuse]

Sv: kan det bli värre?

Jag tror inte att någon som gjort det någonsin förlåter sig själv.

Jo, men om man säger att jaja, det kan hända vemsomhelst, det rår man inte för, då förlåter man ju?

Jag skulle säga att det rår man visst för, så glömsk får man inte vara när man har ansvar för barn.

Jag tror inte alls det händer vem som helst, jag tror det händer superstressade föräldrar som inte är vana att ha ansvar för sina barn, utan har för vana att släppa all tanke på barn och familj när de åker till jobbet. Som regelmässigt tillbringar hela arbetsdagar utan att tänka på barnen. Och som har så dålig självkännedom att de inte ens inser att nu är jag så stressad att jag börjar bli glömsk, nu måste jag börja dubbelkolla.

 

[Mabuse]

Sv: kan det bli värre?

Jag tycker det är extra konstigt eftersom den här (stackars) pappan tydligen inte brukar lämna på dagis. Just för att det är en ovanlig händelse borde han ha svårare att gå in i jobbmode.

Ja, så borde det vara. Men jag tänker mig att han var så van att släppa varje tanke på hem och barn så fort han vred om startnyckeln för att åka till jobbet, att han gjorde det nu också, av gammal vana.

 

[mandalaki]

Sv: kan det bli värre?

Ja, så borde det vara. Men jag tänker mig att han var så van att släppa varje tanke på hem och barn så fort han vred om startnyckeln för att åka till jobbet, att han gjorde det nu också, av gammal vana.

Jag tycker så hjärtskärande synd om honom så jag vill inte tänka så. Eller rättare, jag skulle önska att jag inte tänkte så...

 

[Stereo]

Sv: kan det bli värre?

Du har rätt, det första barnet klarade sig (tack och lov) och berodde inte på glömska. Min poäng tycker jag ändå kvarstår, det händer oftare än vad man kan tänka sig.

Jo, men om man säger att jaja, det kan hända vemsomhelst, det rår man inte för, då förlåter man ju?

Att förstå hur och varför det kan hända, och att känna medlidande med pappan, är väl ändå inte samma sak som att förlåta? Det är oförlåtligt, så klart! Men jag kan ändå FÖRSTÅ.

Jag tror inte alls det händer vem som helst, jag tror det händer superstressade föräldrar som inte är vana att ha ansvar för sina barn, utan har för vana att släppa all tanke på barn och familj när de åker till jobbet. Som regelmässigt tillbringar hela arbetsdagar utan att tänka på barnen. Och som har så dålig självkännedom att de inte ens inser att nu är jag så stressad att jag börjar bli glömsk, nu måste jag börja dubbelkolla.

Jag håller med om första delen av det du skriver. Däremot den sista halvan - du har säkert rätt i många fall, men jag skulle inte kategoriskt säga att alla föräldrar som gjort detta fasansfulla inte tänker på sina barn och har usel självkännedom. Extrem stress, dålig sömn i några veckor, abrupt ändrade rutiner. Det är verkligen ett recept på katastrof.

 

[Dentaku]

Sv: kan det bli värre?

Men det jag skrev var väl att MAN SJÄLV inte förlåter sig själv? Jag är inte så mycket intresserad av att förlåta(vem är för övrigt intresserad av min förlåtelse?) som att förstå.

Läser man lite om vilka som drabbats så handlar det även om föräldrar som haft ansvaret för att lämna sina barn varenda dag.

 

[Mabuse]

Sv: kan det bli värre?

Men hur kan man annars förklara att man gör i ordning en tvååring för dagis, lyfter in barnet i bilen och sätter fast det med säkerhetsbältet, startar bilen för att åka till dagis, och sen totalt glömmer bort barnet, och inte kommer att tänka på det igen förrän när arbetsdagen är slut åtta timmar senare? Det är ju närmast en blackout i så fall, så den enda rimliga förklaringen tänker jag mig är att man av gammal vana åkte till jobbet precis som vanligt, bytte bil precis som vanligt, jobbade precis som vanligt, och inte tänkte på barnet alls förrän man hittade det igen på vägen hem.

Hade han varit van att tänka på barnet någon gång under dagen hade han ju tänkt jaha, undrar hur x har det på dagis idag? Har det på dagis??? Vänta, jag åkte aldrig till dagis, var är mitt barn?????

 

[Enya]

Sv: kan det bli värre?

Men hur kan man annars förklara att man gör i ordning en tvååring för dagis, lyfter in barnet i bilen och sätter fast det med säkerhetsbältet, startar bilen för att åka till dagis, och sen totalt glömmer bort barnet, och inte kommer att tänka på det igen förrän när arbetsdagen är slut åtta timmar senare? Det är ju närmast en blackout i så fall, så den enda rimliga förklaringen tänker jag mig är att man av gammal vana åkte till jobbet precis som vanligt, bytte bil precis som vanligt, jobbade precis som vanligt, och inte tänkte på barnet alls förrän man hittade det igen på vägen hem.

Hade han varit van att tänka på barnet någon gång under dagen hade han ju tänkt jaha, undrar hur x har det på dagis idag? Har det på dagis??? Vänta, jag åkte aldrig till dagis, var är mitt barn?????

och lite kl

Men tror ni att han gjorde det med flit?

 

[Mabuse]

Sv: kan det bli värre?

Men det jag skrev var väl att MAN SJÄLV inte förlåter sig själv? Jag är inte så mycket intresserad av att förlåta(vem är för övrigt intresserad av min förlåtelse?) som att förstå.

Läser man lite om vilka som drabbats så handlar det även om föräldrar som haft ansvaret för att lämna sina barn varenda dag.

Jag tycker det är förståeligt, men inte ok. Flera inlägg här i tråden är i stil med att jamen det kan hända vem som helst, inte ska man döma, inte ska pappan skuldbeläggas, sånt händer den bäste när man är stressad och bryter rutinen.

Och min poäng är att ja, det är förståeligt, men alls inte ok. Det händer inte vem som helst, det är oförlåtligt oaktsamt, så slarvig får man bara inte vara. De flesta föräldrar är inte så slarviga, hur stressade de än är.

 

[Mabuse]

Sv: kan det bli värre?

och lite kl

Men tror ni att han gjorde det med flit?

Nej, jag tror han gjorde det för att han tillät sig själv att koppla bort alla tankar på barnet och bara tänka på jobbet så snart han kört ut från parkeringen hemma, tills han kom hem igen. Förmodligen för att han var van att kunna göra det, för att mamman normalt hade ansvaret för barnen. Men jag är inte säker på att jag tycker man kan tillåta sig själv det när man har ansvaret för en tvååring.

Han är helt säkert förkrossad, och skulle säkert ge sitt liv för att få göra om den dagen och göra rätt, det tvivlar jag inte på. Han måste må förfärligt.

 

[golit]

Sv: kan det bli värre?

Det är något sånt här jag är livrädd för att göra:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16741909.ab

Det värsta är att jag förstår precis hur det har gått till och att pappan nödvändigtvis inte behöver var en ond galning.
Jag har ett rätt hektiskt liv emellanåt och måste ofta bara stanna upp och tänka till så jag inte glömt något helt galet.
Nu har jag tack och lov inga barn så ingen behöver oroa sig för att jag ska ta kål på nån.

Hur går man någonsin vidare efter detta och hur ser livet ut för pappan i framtiden. om han inte väljer att ta sitt liv?

Nej, det kan inte bli mycket värre.

 

[Lobelia]

Sv: kan det bli värre?

Visst, samma mekanismer. Men t.ex. när jag hade stall och nattfodrade hästarna: det sista jag gjorde innan jag gick var att dubbelkolla alla boxdörrar + dörr till foderbås. För något sådant får inte missas. I samma veva såg jag ju också att alla hästar som skulle var där var där. Hur man kan glömma att kolla att man inte glömmer sitt barn i bilen är för mig obegripligt.

Och sedan en dag ringer någon strax innan du ska till och kolla och meddelar att XX ligger på dödsbädden, just den dagen har du dessutom huvudvärk, är förkyld och har sovit dåligt under natten. Och helt plötsligt har din rutin brutits och det finns en risk att du glömmer.

Det behövs inte lika allvarliga saker för att distrahera, ingen kan garantera att de inte någon gång glömmer något extremt viktigt som man intalat sig är omöjligt att glömma. Är det tillräckligt allvarligt så räcker det med en gång i livet...

Självklart är det inte okej, men vad lönar det att döma personen, denne är förmodligen ändå den som dömer hårdast och har svårast för att förlåta.

 

[Dentaku]

Sv: kan det bli värre?

Va? Har någon skrivit att det är ok? Det har jag helt missat. Det jag försöker få fram är att jag TROR att det kan hända nästan vem som helst under fel omständigheter(baserat på vad experter på området anser), att det finns saker som förklarar men inte ursäktar och kanske att det inte behövs en massa skuldbeläggande - en förälder som oavsiktligt dödar sitt eget barn kommer att döma sig själv mycket, mycket hårdare än vad någon annan kan göra.