...det här med självbild och identitet.
Fram till runt 40 hade jag en ganska tydlig självbild. Den var resultatet av en kombination av bl a mina värderingar, åsikter, personliga egenskaper och inte minst vad jag gjorde, både på jobbet och på fritiden. Intressen och aktiviteter var många, det sociala livet var rikt, yrkesidentiteten hade en stor del. Jag var relationspartner, sexpartner, bonusförälder, syskon, kompis, arbetskamrat, fackexpert, kul middagsgäst, utövare av en handfull intressen m m. Helheten var så komplex och sammansatt som den nog är för många.
Idag är det sociala livet betydligt mindre, traditionellt kompisumgänge förekommer i princip inte. Vänner har skaffat barn, flyttat, skiljt sig etc, jag har själv avslutat en relation och börjat en annan. Utövandet av berikande intressen och hobbies är försumbart jämfört med för tio-femton år sedan, i praktiken nästan borta. Min häst finns kvar men jag hinner aldrig vara närvarande med honom. Yrkesidentiteten, åtminstone den upplevda, är i stort sett borta. Relationspartner är jag fortfarande men på ett annat sätt sedan förra vintern. Ett mer könlöst och ickesexuellt sätt, mer av en (förvisso oerhört välfungerande och kärleksfull) kompis- eller arbetsrelation. Idag är min självbild och upplevda identitet den som småbarnsförälder och i princip inget annat. På jobbet ler clownen fortfarande, men mer och mer sällan från hjärtat.
Det finns en konflikt mellan å ena sidan saknaden efter den Snubbelfot som jag tidigare uppfattat mig som, trivts med, och skulle vilja hitta tillbaka till - och å andra sidan alternativet att släppa taget och förlika mig. Jag är frisk såvitt känt, behövd och älskad i det lilla, och har en superviktig föräldraroll att fylla. Det känns ju förbaskat förmätet och offerkoftigt av en hel hög med anledningar att ens antyda att en självbild som bara utgörs av föräldraskap skulle kännas torftig.
50-kris? Njae... men litet 50-blues kanske, det landar nog så småningom.