Sv: Jakthundar dödar sällskapshund. Vad säger lagen?
Inte som försvar, men som förklaring.. Både Vorsteh och tysk jaktterrier är avlade på skärpa. För att sätta dem i avel i Tyskland krävs mer eller mindre att de visat att de kan döda rovdjur under jakt. Det är skarpa hundar och inget man jämför med BC. Likaså min egen ras har mycket tryck i sig, och jag är ytterst medveten om att unghunden inte är trevlig med andra hundar vad gäller byten och "dela med sig" i jaktsituation. Hemma kan rätt många andra hundar däremot ta både mat och godis och leksaker med mera mer eller mindre ur munnen på honom. Jaga ihop med andra hundar går också bra, men just vid nedlagda byten kan det bli problem med andra hundar. Människor kan däremot ta av honom byten och vara runt byten utan några som helst problem.
Lite får man skilja på äpplen och päron. En tyskterrier eller vorsteh som inte har skärpan att ta ihjäl mindre djur är inte korrekta i mentalitet enligt ursprungslandet, sen kan man tycka vad man vill om det. TYska benämningen på både tyskterrier, vorsteh, münsterländer med mera är Jagdgebrauchshunde och de prövas på samma sätt, med självständigt dödande av skadat apportvilt till exempel (i Tyskland ska tilläggas).
Vår vorsteh var likadan. Hemma styrde lilla femkilos dammvippan och stal hans färska ben osv. Han var en darling mot alla andra hundar, det var en sån där man alltid kunde säga "javisst" om någon frågade om 'hundarna fick hälsa/leka'.
När det gällde jakt så inga problem med andra hundar (ens främmande) hundar i jaktlaget. Och han var SKARP under jakt, och bangade inte varken grävling, gris eller något annat. Han var eftersökshund med, och mötte sin beskärda del av skadade, pissed off älgar osv.
Hemma så han avslutade, på min uppmaning, lidandet för en trebent hare en gång. Och släppte sen utan knot fram 'dammvippan' att snatta hela bytet. Han såg låååångt efter det, och tittade olyckligt på mig med en min av "gööör nåååågot lill-matte!!". Men under jakt där han ställt vilt för skott, så ve den annan hund som försökte komma fram till HANS älg/etc.
Så en främmande hund om han hade byte, han hade nog markerat men om andra hunden inte fattat poängen, då hade det nog smällt och med besked. Och tveksamt om en liten hund klarat sig ur det med livet i behåll då.
Ang hur mycket fokus de har på jakt och hur mycket de 'stuntar i'. Så dammvippan omnämnd ovan hade trots sin rasblandning (papillon/cavalier) en enorm jaktinstinkt. Och jagade BRA enligt jägare, som tillslut lyckades tjata med att få ta med henne ut i skogen. Grejen var att hon var SJUKT skotträdd, och jag var ganska säker på att hon skulle sjappa hem vid första smällen.
Hon drev och ställde ett rådjur, HELT obekymrad om att det pangade i skogen under drev. Helt obekymrad om när rådjuret fälldes. Däremot när rådjuret var dött och det small långt bort i skogen, då sjappade hon. Innan så hon var så inne i jakten att hon inte ens 'hörde' skotten, men när hon inte var fokuserad på jakten, då..