A
AbuDabi
Jag längtar efter barn. Hur mycket som helst. I natt drömde jag att jag fick barn igen, världens gulligste lilla snuttiga bebis. 
(jag är dock medveten om att verkligheten inte är så rosenskimrande, men man kan väl få njuta för stunden i alla fall? )
Jag har längtat efter barn i många år, men ju äldre jag blir desto mer tveksam blir jag...
Att det ska vara något "fel" på barnet är jag inte rädd för. Jag har arbetat med människor med många olika handikapp och visst är det en sorg många gånger, men det är också en enorm rikedom.
Jag är rädd för allt annat. Tänk om barnet dör...?
Barn dör ju faktiskt, både små och stora barn. Jag har sett det i min närhet alltför många gånger och det skrämmer faktiskt mig. Mitt liv har varit hårt och tufft och det har inte gjort mig hårdare och tuffare utan snarare känsligare....
Skolan. Alla barn måste gå i skolan. Även mitt/mina. Jag har sett alla negativa sidor av det svenska skolsystemet och ser det fortfarande idag, och det skrämmer mig.
Tänk om barnet blir deprimerad eller får ångestproblem?
det är ju skitsvårt att få riktig hjälp mot sånt!
Droger och alkohol. I min närhet ser jag just nu en människa som "går genom isen". Vi gör allt vi kan men inget hjälper. Tänk om det händer mitt barn...? om det blir en alkoholist/missbrukare....????
Allergi!!!! Hela min gubbes släkt är allergiska mot pälsdjur. Hur skulle det gå ihop egentligen??!
Det här är bara en hel drös med olika saker som jag helt seriöst är orolig för. Det är inte så att jag själv går omkring och är rädd att jag ska bli allergisk, alkoholist eller dö... men...
Är jag helt tom i planeten som tänker så här? Jag är helt seriöst rädd för såna här saker, inte för min egen del - jag vet var jag står här på jorden och tycker att den, trots allt, är en underbar plats. Men..........
(jag är dock medveten om att verkligheten inte är så rosenskimrande, men man kan väl få njuta för stunden i alla fall? ) Jag har längtat efter barn i många år, men ju äldre jag blir desto mer tveksam blir jag...
Att det ska vara något "fel" på barnet är jag inte rädd för. Jag har arbetat med människor med många olika handikapp och visst är det en sorg många gånger, men det är också en enorm rikedom.
Jag är rädd för allt annat. Tänk om barnet dör...?
Barn dör ju faktiskt, både små och stora barn. Jag har sett det i min närhet alltför många gånger och det skrämmer faktiskt mig. Mitt liv har varit hårt och tufft och det har inte gjort mig hårdare och tuffare utan snarare känsligare....
Skolan. Alla barn måste gå i skolan. Även mitt/mina. Jag har sett alla negativa sidor av det svenska skolsystemet och ser det fortfarande idag, och det skrämmer mig.
Tänk om barnet blir deprimerad eller får ångestproblem?
det är ju skitsvårt att få riktig hjälp mot sånt!
Droger och alkohol. I min närhet ser jag just nu en människa som "går genom isen". Vi gör allt vi kan men inget hjälper. Tänk om det händer mitt barn...? om det blir en alkoholist/missbrukare....????
Allergi!!!!
Hela min gubbes släkt är allergiska mot pälsdjur. Hur skulle det gå ihop egentligen??! Det här är bara en hel drös med olika saker som jag helt seriöst är orolig för. Det är inte så att jag själv går omkring och är rädd att jag ska bli allergisk, alkoholist eller dö... men...
Är jag helt tom i planeten som tänker så här? Jag är helt seriöst rädd för såna här saker, inte för min egen del - jag vet var jag står här på jorden och tycker att den, trots allt, är en underbar plats. Men..........
