Jag = Tigermamma!

[Jamtland]

Redan nu, innan bebis ens kommit ut så känner jag mig så aggressiv att det börjar kännas oroligt... Jag vill INTE ha hit en enda besökare när bebis är född (förutom MIN familj), jag vill vara IFRED! Och hur säger man det till folk?! Typ ens bästa vänner och dyl... Och jag vill absolut INTE behöva lämna ifrån mig bebis så någon annan får gulla med henne/honom... Förutom till sambon och till mina föräldrar och syskon då förstås.

Har redan talat om för sambon att jag tänker gömma ena bilen och låsa dörren och låtsas inte vara hemma när vi kommit hem från BB. Han är helt med på noterna...

Normalt "boa-in-bebisen-beteende" eller är jag/vi udda?

Jenny

 

[Djurjouren]

Sv: Jag = Tigermamma!

Hehe, det går över. Efter ett tag blir man tacksam om nån vill gula med bäbis en stund så att man själv får göra nått så lyxigt som att dusha ifred, eller bara gå i stallet och pula, eller läsa en bok eller....
Livet blir aldrig mer som det var:-)

 

[Jamtland]

Sv: Jag = Tigermamma!

Det där retar mig också till vansinne (ta inte illa upp nu, det är inte DIG jag är arg på, det är min närmaste omgivning, de som ska föreställa "känna" mig)!

Just hela inställningen att "Det blir ALDRIG detsamma, du kommer inte att kunna göra NÅGONTING när bebis är född, du kommer att vara SÅ bunden, du kommer ALDRIG att få sova, osv, osv" i all JÄVLA oändlighet!

Jag är väl för HELVETE inte dum i huvudet bara för att jag är gravid, jag FATTAR att det aldrig blir som förr, men inte faan tänker jag sitta inne och titta på ungen i 18 år tills h*n flyttar hemirfrån. Vilket jag enligt vissa förväntas göra. Och att min sambo överhuvudtaget FUNDERAR på att jaga älg även efter bebis är född är tydligen våldsamt upprörande, för om jag (enligt min omgivning) är handikappad nu så kommer jag tydligen bli handlingförlamad och fullständigt hjälplös när bebis väl har kommit...

Märks det att jag har lite aggressioner i kroppen?!

Jenny

 

[Tokmaja]

Sv: Jag = Tigermamma!

*s* Lugn....
Jag ville heller inte lämna ifrån mig sonen i början, tyckte att det var jobbigt när alla utom då hans pappa höll i honom.
Så jag lämnade helt enkelt aldrig ut honom till andra än just mor och farföräldrar (faster och morbror också...) men eftersom jag aldrig "erbjöd" honom utan satt med honom själv behövde jag heller inte lämna bort honom .

Sen för mig personligen var det bra att kunna ha i alla fall dem att "träna" på att lämna bort till, faster var oerhört jobbigt för hon liksom "gick iväg" ifrån mig hela tiden, satte sig någon annanstans och gullade... och sen försökte de trösta när han gråt... ja då vaknar ju tigerinnan när de knappt vill lämna tillbaka honom.. :smirk:
Men att bryta lite mellan mig och honom, och då inte bara till pappan har varit jätteskönt i längden (fast jag inte riktigt ville fatta det i början ).

Tror du inte att de flesta bara kikar förbi på en kopp kaffe?
Det kommer säkerligen bli jättelugnt efter första ruschen... men vill de hålla, säg helt enkelt att du inte är beredd att lämna över h** än..!

 

[MissJones]

Sv: Jag = Tigermamma!

Just hela inställningen att "Det blir ALDRIG detsamma, du kommer inte att kunna göra NÅGONTING när bebis är född, du kommer att vara SÅ bunden, du kommer ALDRIG att få sova, osv, osv" i all JÄVLA oändlighet!

Tänk det där känner jag ABSOLUT igen mig i och retar mig på lika mycket som du. Varför måste folk tvunget tala om hur jobbigt allt kommer att bli, vara sådana "domedagsprofeter". Jag har till och med slutat att argumentera emot för man får bara den där "käcka" blicken tillbaka och ett "Vänta du bara... Du ska få se!"

Enligt de flesta så borde jag sälja hästen, sambon borde sälja motorcykeln, vi måste skaffa kombi, sluta gå på bio, sluta gå ut och äta eller huvudtaget göra någonting som inte är styrt av det där knytet som fortfarande finns i magen. Enligt experterna så kommer det inte att finnas tid till annat. Så f_n heller säger jag!

 

[Silverkedjan]

Sv: Jag = Tigermamma!

Fast jag undrar.

Jag har fått prioritera om jättemycket efter barnen. Sålt gård och de flesta hästar, flyttat till liten lgh nära dagis etc.

Men ÄNDÅ fattar jag inte hur folk får ihop sina liv

Senaste veckorna brutit mammaledigheten (Eskil är 9 mån och Vidar 4 år) har jag jobbat "normalt" för mitt yrke. (Min chef är sjuk och jag hoppar in för honom, typ) Tidigare jag jobbat ca 25-50%.

Jag hinner INGENTING.

Och har konstant dåligt samvete för ALLT.

Jag har inte hunnit se till mina hästar sedan en snabbvisitation i lördags.

Jag hinner inte få någon riktig tid med barnen när de är vakna. Bara säga hej och vända, eller väcka och amma. Eller tjata igång för tidigt på morgonen och rusa med till dagis.

Eller ha med på jobbet, men då blir man galen av simultanförmågebrist när det som nu är mkt att göra på jobbet.

Hur GÖR andra?? Jag har ändå en pappa som är hemma mesta tiden, men det är ju min egen tid som inte räcker till något. Särskilt inte till att sova Jag märker ju hur jag blir skitirriterad på smågrejor jag kunnat leva med förut. (ex att vi inte har ngt nyckelskåp så nycklarna hänger på klädkrokarna och ramlar ner hela tiden när man har bråttom att få på sig kläderna)

Visst - mitt jobb är tufft med många jourer och långa oförutsägbara dagar men det finns ju massor med läkare som har både heltidsjobb och barn, hur GÖR dom

Innan barnen jobbade jag mer än så här jämt och tyckte inte det var nåt jobbigt alls

 

[Snurrfian]

Sv: Jag = Tigermamma!

Det där känner jag igen, jag är mäkta imponerade av alla mammor som har hästar och har tid att rida seriöst osv. Jag är hemskt sugen på att skaffa häst igen, men känner samtidigt att jag har inte tid att satsa... Och ändå jobbar jag hemifrån och får mycket gjort på dagarna hemma. Eller ja nu ska jag ju vara föräldra ledig och bara jobba ett par timmar i veckan men ialla fall... När karln är hemma vill jag oxå vara hem för att få umgås lite med honom oxå, det är ju honom jag valde att leva med och som jag älskar, alltså vill jag oxå umgås med honom.

Nu har jag haft lite annat för mig genom politik med möten ungefär en gång i månaden och sen jobba lite ideelt på helgerna men det funderar jag på att sluta med, dels visserligen för att jag inte känner mig särskilt uppskattad och jag har svårt att förstå varför jag ska lägga ner en massa tid på folk som knappt bryr sig...

Nu har visserligen karln ganska så tidskrävande "hobbies" i och med att det är jakt och fiske men det stör mig inte så särskilt mycket och det är inte lika ofta nu längre när vi har två barn.

Jag tycker inte att vi får något gjort hemma och det är ständigt saker som skjuts på framtiden, och det stör mig väldigt mycket...

 

[MissJones]

Sv: Jag = Tigermamma!

Jo, jag är helt medveten om att det blir en rejäl omställning. Absolut! Och en välkommen sådan naturligtvis, annars hade vi inte skaffat barn. Vad jag däremot värjer mig mot är just de här "domedagsprofeterna" som måste berätta för mig hur mitt/vårt liv kommer att bli och vad vi måste "försaka" och hur jobbigt allt blir.

Jag tycker mig känna igen mycket av det här från tiden när jag skaffade min första häst i "väldigt mogen ålder". Och det var dessutom en ohanterad unghäst. Hujedamej så många ohyggliga framtidsprofetior jag fick. Det skulla aldrig gå! Jag var helt galen! Jag skulle aldrig klara av det eftersom det var min första häst och jag var så oerfaren etc. etc. Så här med facit i hand 7 år senare, så går det alldels utmärkt!

Vad jag menar är att förutsättningar är så himla olika från fall till fall, oavsett om det handlar om hästar, barn, arbetssituation, familjeförhållande etc. Det känns lite märkligt att någon med erfarenhet av bara sin egen livssituation ska sitta och berätta för mig hur mitt liv kommer att bli. Det är ju mycket möjligt att domedagsprofeterna får rätt (att häst måste säljas etc), men då är det ju val jag gjort utifrån hur min livssituation verkligen blev!

Det blev mycket svammel här... Förstår du hur jag menar?

 

[Geshira]

Sv: Jag = Tigermamma!

Tänk det där känner jag ABSOLUT igen mig i och retar mig på lika mycket som du. Varför måste folk tvunget tala om hur jobbigt allt kommer att bli, vara sådana "domedagsprofeter". Jag har till och med slutat att argumentera emot för man får bara den där "käcka" blicken tillbaka och ett "Vänta du bara... Du ska få se!"

Enligt de flesta så borde jag sälja hästen, sambon borde sälja motorcykeln, vi måste skaffa kombi, sluta gå på bio, sluta gå ut och äta eller huvudtaget göra någonting som inte är styrt av det där knytet som fortfarande finns i magen. Enligt experterna så kommer det inte att finnas tid till annat. Så f_n heller säger jag!

Jag läste massvis med böcker när bäbisen sov, satt och översatte artiklar från engelska på datorn. Började rida på allvar när mitt barn var ca 1 år, skaffade häst när hon var nästan två.

Det finns ju folk som går in i fullständig symbios med sina barn när de väl fått dem. De som släpper hästar och andra intressen fullständigt, men jag ser det snarare som ett intressebyte än att det inte finns tid för det.
Har man en vettig pappa till barnet så är man ju två om det och då kan det bli rätt mycket tid över till en själv. Man MÅSTE ju inte sitta fastklistrat vid det. För min egen del fick jag snarare ännu mer behov av egen tid (i stallet) efter jag fått barn.

 

[MissJones]

Sv: Jag = Tigermamma!

Halleluja!!!

Själv funderar jag på att skaffa hund till våren...

 

[Snurrfian]

Sv: Jag = Tigermamma!

Halleluja!!!

Själv funderar jag på att skaffa hund till våren...

Nu har jag inte någon koll men om du är gravid och tänker skaffa valp samtidigt som du är hemma med bebis så hoppas jag att du bor i villa och kan släppa ut hunden enkelt. Det är lite pyssel med både valp och bebis och det är inte alltid att det fungerar... Men som sagt i villa är det lättare än i lägenhet om man måste ta med sig barnet varje gång valpen behöver ut...

För hur det nu än är så behöver både valp och barn få den uppmärksamhet de behöver.

Våran hund var två år när vi skaffade barn och det fungerade utmärkt, han är tillräckligt lydig för att kunna släppa ut själv, kunna gå lös och kunna gå ordentligt i koppel brevid barnvagnen. Men tänk även på att en hund behöver aktiveras mer än att bara gå promenader, själv körde jag lydnads träning när dottern äntligen somnade i vagnen och sen tränade jag även på kvällar när karln kom hem. Han tränas även i agility och jagas med under vinterhalvåret... Denna sommar när jag väntade barn nummer två så "lånade" jag ut honom till svägerskan dotter som har tränat minst två dagar i veckan och tävlat nästan varje helg... Nu har hon även bett om att få låna honom till nästa säsong så han kommer att vara fullt sysselsatt... Därför fundera vi på om vi ev kommer att ha tid med ytterligare en hund, karln vill ha en drever att jaga med och jag har gett mig sjutton på att den ska kunna fungera i agility oxå...

 

[MissJones]

Sv: Jag = Tigermamma!

Jag tror det där med hund förblir en dröm faktiskt om jag ska vara ärlig. För hund har jag haft innan och vet vad en valp kräver, precis som du skriver. Men drömma kan man ju... ! Annars är förutsättningarna för hund ganska goda faktiskt; 4000 m2 trädgård och bor granne med skog/naturreservat! Helt OK faktiskt! Men som sagt, det troliga är att det förblir en dröm...

Och ja, jag är gravid. Bebisen kommer i slutet på november !

 

[Silverkedjan]

Sv: Jag = Tigermamma!

Det finns ju folk som går in i fullständig symbios med sina barn när de väl fått dem. De som släpper hästar och andra intressen fullständigt, men jag ser det snarare som ett intressebyte än att det inte finns tid för det.
.

Jag känner inte alls att jag går i symbios med mina barn. Men jag vill ju träffa dem NÅGOT i alla fall när de är så små, helst när de är vakna. Och utan att vara supertrött själv... Jag skulle gärna till stallet (2,5 mil bort), men det tar sån tid och blir bökigt med småbarn och pappa med någon snabb timme innan det blir kolmörkt och mitt i matdags för 4-åringen efter en lång dagisdag. Alternativt åker jag ut ensam och är inte hemma förrän de små ska sova

Nu är iofs min arbetstid uppe på 100-120 timmar/v men helt normalt jobbar man kanske 70 på heltid.

Hur GÖR andra med såna här jobb???

Kan det vara meningen att man måste jobba halvtid för att få dagarna att gå ihop med barn? Är systemet konstruerat för att man ska kunna bli förälder? (halvtidsjobb för läkare finns knappt f.ö.)

 

[Geshira]

Sv: Jag = Tigermamma!

Det jag räknade upp var sådant jag gjorde när jag fortfarande var föräldraledig. D v s att när barnafadern väl kom hem från jobbet så fick han egen kvalitetstid med barnet så att jag kunde åka iväg till hästen och ha egen tid för mig själv.

Jag har ju fortsatt att ha häst även när barnen blev fler och jag började jobba - har alltid arbetat heltid.
Men mitt heltidsjobb innebär normala arbetstider så jag kommer inte hem så fantastiskt sent. Numera rider dessutom bägge mina barn så vi umgås i stallet.

Som sagt var. Om man "släpper allt" och ägnar sig åt barnen så beror det ofta på att man helt enkelt VILL det och inget annat. De som fortsätter att tycka att hästar och stallet är viktigt brukar inte släppa det helt bara för att de får barn. SÅ mycket tid tar inte ett barn och om man behållt pappan till dem så kan ju faktiskt han också få umgås med barnen de timmarna du är i stallet.

 

[Geshira]

Sv: Jag = Tigermamma!

Nu är iofs min arbetstid uppe på 100-120 timmar/v men helt normalt jobbar man kanske 70 på heltid.

Hur GÖR andra med såna här jobb???

På det har jag inget svar...
Troligtvis att man helt enkelt måste deala med arbetsgivare för att begränsa arbetstiden under den tid som barnen är små så att man åtminstone inte arbetar mer än 40 tim/vecka eller förlägger en del av arbetet till hemmet så att det kan skötas när ungarna lagt sig...

 

[JennyK]

Sv: Jag = Tigermamma!

Men, du kan väl inte jobba 120 timmar i veckan! Tror f-n det att du inte hinner med nåt, det hade inte jag heller gjort. Jag jobbar 80% i vården och det gör 30 tim/vecka. Alldeles lagom och jag har ändå inga barn - bara hästar och andra djur. Men skulle jag jobba mer skulle jag inte hinna med dem ordentligt, faktiskt. Varför har du hästar när du inte ens har tid att åka ut till dem varje dag? Har du helinackordering då, eller?

 

[TomasN]

Sv: Jag = Tigermamma!

Nu är iofs min arbetstid uppe på 100-120 timmar/v men helt normalt jobbar man kanske 70 på heltid.

Hur GÖR andra med såna här jobb???

Säger nej kanske?

Det är inte sunt att jobba 100-120 timmar i veckan. 120 timmar/v blir drygt 17 timmar per dag vilket ger knappt 7 timmar per dygn till sömn och fritid.

 

[Silverkedjan]

Sv: Jag = Tigermamma!

Jag har växlat ned från 40 hästar till 8 just nu, och när betet är slut (de går på bra höstbete på lösdrift) ska det bara vara två kvar "hemma" som jag får hjälp med över vintern.

Men det tar liksom tid att hitta bra hem till alla.

Förut var det liksom inga problem, då tog man hand om hästarna på nätterna.

Men nu måste jag sova de timmar som blir "över" annars orkar jag inte vara mamma också

Om du jobbar i vården så vet du väl hur det är? Vår arbetsdag går liksom inte att reglera i tid. Det öser på en viss obestämd mängd sjuka patienter och man får ta hand om dem. Igår var dagsprogrammet klart kl 23 I perioder med underbemanning kan man inte göra ngt annat än att jobba mer per capita.

 

[cirkus]

Sv: Jag = Tigermamma!

Alla är vi olika !

Eftersom jag var ensam på två första gången så såg jag i princip till att jag alltid hade nån hemmavid med mig. Både av praktiska och känslomässiga skäl tror jag. Jag hade inga problem med att alla gullade med mina bäbisar. Tvärtom.

Var och en formar sin egna tillvaro, vissa slutar med sina intressen och saknar det inte alls, andra fortsätter och det funkar hur bra som helst.

 

[Kajo]

Sv: Jag = Tigermamma!

Jag känner väl igen mig! Jag ville inte heller att nån "obehörig"" skulle gulla med Ella när hon var nyfödd! Fast jag har aldrig gillat att få någon annans nyfödda bebis kastad i knät och förväntats att gulla med den heller...
Och jag blev också vansinnig på att höra hur livet aldrig mer skulle bli sig likt och att man inte skulle hinna med nånting. Visst får man prioritera om en del saker, men det är man väl inte dummare än att man fattar fast man är förstagångsförälder! Ingen har väl på förhand kunnat veta hur ens liv skulle bli efter att man fått ett barn (varken den blivande föräldern eller alla andra omkring som tycks veta så bra...).

// K