orkarintemer
Trådstartare
Jag är för feg för att ta livet av mig, men jag önskar att jag vågade. Ser ingen anledning till att fortsätta kämpa i motvind hela jävla tiden. Känner mig misslyckad, tragisk, patetisk. Allt går fel. Varje gång jag tror att något ska bli bra och att jag har lyckats, så får jag en fet käftsmäll igen. Jag har inga vänner, jag hade en nära släkting som var min bästa vän men hen har på senare år skaffat sig andra bästa vänner.
Jag vet inte ens varför jag skriver här. Jag har pojkvän, men han säger bara allt som jag gör fel när jag mår dåligt. Han tycker att det är väl bara att ta tag i sig själv och acceptera att det är som det är och vara nöjd.
Jag vet inte ens varför jag skriver här. Jag har pojkvän, men han säger bara allt som jag gör fel när jag mår dåligt. Han tycker att det är väl bara att ta tag i sig själv och acceptera att det är som det är och vara nöjd.