Jag orkar inte mer, varför ska jag leva?

orkarintemer

Trådstartare
Jag är för feg för att ta livet av mig, men jag önskar att jag vågade. Ser ingen anledning till att fortsätta kämpa i motvind hela jävla tiden. Känner mig misslyckad, tragisk, patetisk. Allt går fel. Varje gång jag tror att något ska bli bra och att jag har lyckats, så får jag en fet käftsmäll igen. Jag har inga vänner, jag hade en nära släkting som var min bästa vän men hen har på senare år skaffat sig andra bästa vänner.

Jag vet inte ens varför jag skriver här. Jag har pojkvän, men han säger bara allt som jag gör fel när jag mår dåligt. Han tycker att det är väl bara att ta tag i sig själv och acceptera att det är som det är och vara nöjd.
 
Du ska ringa och boka tid hos en terapeut. Gärna någon med KBT-inriktning så du får chans att ändra ditt tänkesätt till att bli mer positivt och mer glatt.

Oavsett om du inte känner så nu så finns det faktiskt massor med saker som är positivt i ditt liv. Fokusera på det som är positivt istället för det som är negativt. Vi har alla ett gäng negativa saker i våra liv, men vi har också en mängd positiva saker.

När jag blir less på livet brukar jag tänka på det lilla i min vardag som verkligen underlättar mitt liv. Bara den grejen att jag är född vit i västvärlden är för mycket mycket tacksamt. Jag har tak över huvudet, rent kallt vatten i kranen, varmt vatten i kranen. Jag har råd att ha häst. Jag bor bra. Jag har det bra. Måååånga människor kämpar varje dag genom en massa skit bara för att de är födda som svarta kvinnor, eller bara kvinnor. Jag slipper den skiten och för det är jag tacksam.

Och sen är det så att bara för att du är född vit i västvärlden så tillhör vi topp 5% rikaste i världen. Äger du din egen bostad ligger du i 3% av världens rikaste. Den tanken hjälper mig när jag tycker att jag inte har råd med något kul eller när jag tycker att livet är jobbigt.
 
Jag är för feg för att ta livet av mig, men jag önskar att jag vågade. Ser ingen anledning till att fortsätta kämpa i motvind hela jävla tiden. Känner mig misslyckad, tragisk, patetisk. Allt går fel. Varje gång jag tror att något ska bli bra och att jag har lyckats, så får jag en fet käftsmäll igen. Jag har inga vänner, jag hade en nära släkting som var min bästa vän men hen har på senare år skaffat sig andra bästa vänner.

Jag vet inte ens varför jag skriver här. Jag har pojkvän, men han säger bara allt som jag gör fel när jag mår dåligt. Han tycker att det är väl bara att ta tag i sig själv och acceptera att det är som det är och vara nöjd.

Jag säger också terapeut. Det kan ta tid ibland att få en tid, så en diakon är ett annat bra tips om det skulle kännas okej. Jag hade kontakt med kyrkan förra året när jag behövde hjälp med trauma och dom var super.

Dra inte ut på det, ta ett första steg och prata med någon omgående. De som riskerar djupare depression eller självmord är de som inte tar hjälp. Och du, vad som än känns skit nu, det kommer bli bättre. Jag lovar.

MVH
F.d deprimerad men lycklig idag
 
Jag har gått hos en beteendevetare (heter det så?:s), jag gillade henne. Men det var några år sedan genom jobbet som jag inte längre har.


Jag vill så gärna lyckas, vill så gärna vara omtyckt. Så jag ställer upp på vänner och hjälper dom mer än vad många andra skulle göra för att jag tror att det ska hjälpa. Men det gör det inte, slutar bara med att jag känner mig utnyttjad och inte får något tillbaka, ändå gör jag om det, varför gör jag det? Varför säger jag inte bara nej? Jag förlorar inget på att säga nej, kan inte förlora något som inte finns. Ändå säger jag Ja och folk frågar mig för att dom vet att jag löser det mesta, vilket är positivt, men jag känner mig ändå inte uppskattad.


Samtidigt känns det som att felet ligger hos mig, det är jag som är en person som är väldigt svår att tycka om, jag är en motbjudande person.
 
Du behöver gå tillbaka till någon du kan prata med så att du kan få hjälpa att bygga upp din självkänsla. Det där låter inte alls bra att du har sådana tråkiga tankar om dig själv. Du är värd mer och du förtjänar att tänka bättre tankar om dig själv.
 
Jag håller med övriga skribenter i att du borde försöka få prata med en psykolog eller liknande. Jag tror absolut inte att du är en motbjudande person och det är väldigt tråkigt att höra att du känner så om dig själv. Jag vet hur jobbigt och sorgligt det kan kännas att inte ha vänner men det kan man försöka ändra på. Finns det några på ditt jobb du skulle kunna umgås med? Eller har du nån hobby där du kan lära känna folk?
 
Jag har gått hos en beteendevetare (heter det så?:s), jag gillade henne. Men det var några år sedan genom jobbet som jag inte längre har.


Jag vill så gärna lyckas, vill så gärna vara omtyckt. Så jag ställer upp på vänner och hjälper dom mer än vad många andra skulle göra för att jag tror att det ska hjälpa. Men det gör det inte, slutar bara med att jag känner mig utnyttjad och inte får något tillbaka, ändå gör jag om det, varför gör jag det? Varför säger jag inte bara nej? Jag förlorar inget på att säga nej, kan inte förlora något som inte finns. Ändå säger jag Ja och folk frågar mig för att dom vet att jag löser det mesta, vilket är positivt, men jag känner mig ändå inte uppskattad.


Samtidigt känns det som att felet ligger hos mig, det är jag som är en person som är väldigt svår att tycka om, jag är en motbjudande person.
Kanske kommer du ihåg vad den personen heter eller på något vis kan klura ut hur du ska göra för att hitta den personen igen? Om du kan få möjlighet att gå till en som du redan har förtroende för så vore det ju säkert jättebra.

Något som hjälpte mig oväntat mycket när jag mådde som absolut sämst var att varje dag skriva upp tre bra saker som hänt under dagen. Jag hade ett litet block vid sängen som jag skrev i varje kväll. I början blev det bara "Jag åt en glass. Den var god", "Jag överlevde skoldagen" och liknande saker. Att skriva hjälpte mig dock att börja se saker mer och mer positivt och efter ett tag blev mina små anteckningar inte bara mycket mer positiva, jag kunde dessutom med lätthet skriva upp fler än tre bra saker per dag. Till sist behövdes inte anteckningarna längre, men jag gör fortfarande så att jag under dåliga dagar försöker skriva något positivt någonstans.

Jag försöker också tänka att jag varje dag ska göra något för att nästa dag ska bli bättre. Det kan vara småsaker som att diska på kvällen för att på morgonen därefter få vakna och komma ut i ett rent kök, det kan vara större saker som att kämpa för ett nytt jobb som känns mer givande än det nuvarande. Men bara att göra något, det är guld värt för mig.

Sedan för att få till ett bättre mående så är det ofta underskattat att äta bra, röra på sig och sova bra. Det sistnämnda är ju svårt att bestämma över, men att försöka få till en jämn och regelbunden dygnsrytm med bra mat som kroppen kan hämta energi från och motion, det gör faktiskt väldigt mycket.

Dessutom låter det som om det kan vara klokt att ta en liten paus från din pojkvän. Även om det innebär att du blir mer ensam så innebär det ju också att du slipper någon som får dig att må sämre. Vill du lära känna nya personer så finns det trevliga bukefalister lite utspritt över landet, det går att träffa folk via olika föreningar, hobbys osv.

Jobbar du? Trivs du i så fall på jobbet och har trevliga kollegor?
 
Du behöver gå tillbaka till någon du kan prata med så att du kan få hjälpa att bygga upp din självkänsla. Det där låter inte alls bra att du har sådana tråkiga tankar om dig själv. Du är värd mer och du förtjänar att tänka bättre tankar om dig själv.

Sist jag tog kontakt med VC så kändes det som att den psykologen bara undrade vad jag gjorde där. Kändes inte som att hon tyckte jag behövde hjälp. Så att ta det steget igen känns inte speciellt lockande.

Den jag fick träffa genom jobbet var som sagt bättre, men jag fick 3 samtal sen va det slut. Och jag har inte någon anställning nu så den vägen är stängd och den hjälpen fick jag bara för att jag mådde så dåligt att det påverkade jobbet.
 
Jag håller med övriga skribenter i att du borde försöka få prata med en psykolog eller liknande. Jag tror absolut inte att du är en motbjudande person och det är väldigt tråkigt att höra att du känner så om dig själv. Jag vet hur jobbigt och sorgligt det kan kännas att inte ha vänner men det kan man försöka ändra på. Finns det några på ditt jobb du skulle kunna umgås med? Eller har du nån hobby där du kan lära känna folk?

Jag har kollegor som jag träffar, vi har haft kvällar vi setts i grupp, men det blir ju ingen nära vänskap. Ingen jag kan prata med om allt. Ytliga bekantskaper finns, jag saknar just den där bästa vännen som man alltid ringer om både små och stora problem och roliga saker.
 
I mitt fall har jag BRA vänner men ingen pojkvän..

Men kommer vägra leva ensam i all evighet... Och det kan ju inte en psykolog ändra på hur den än vill..
Så även om jag är "rik" (för det är jag ju) och har ett bra jobb osv så duger inte mitt liv. Den som då säger till mej att "jo men du har ju massor" har ju rätt.... Men det hjälper inte när jag inte kan få det jag vill ha..
Varför då leva "inte nöjd" ? Sorry men förstår inte det tankesättet...
Och dravlet om "det är skönt att va singel" "det händer när du minst anar det" osv är ett hån till en som vart singel i 22 år från att man va 15... (8 mån + 3 år + 1,5år i förhållanden) ... Tro mej jag har väntat...
Har en kompis som är 50 och fortfarande väntar... Sorry men nej... Man lider inte som död..
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Hej! Jag har sedan cirka 5 år tillbaka varit deprimerad mer eller mindre och jag känner inte igen mig själv från när jag inte var det...
Svar
19
· Visningar
1 794
Senast: pajaztar
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
34 418
Senast: Snurrfian
·
  • Låst
Relationer Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns...
6 7 8
Svar
151
· Visningar
23 226
Senast: Gunnar
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Om 1 vecka är det 3 år sedan jag sist kände kärlek, för då lämnade min älskade hund jordelivet. Han levde ett långt och lyckligt liv...
Svar
6
· Visningar
2 118
Senast: Rie
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp