"Jag gör det för DIN skull"

[break_a_leg]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Man brukar ju säga att "även solen har fläckar", och så tycker jag att man som förälder är också. Jag tycker definitivt inte att man ständigt ska nedvärdera sina barn och ge dom dåligt samvete för att man själv kanske mår dåligt, men ibland kan man som förälder göra eller säga enstaka saker som man kanske tycker är mindre bra.

Att erkänna att det faktiskt händer tycker jag är mer naturligt än att låtsas att man är den perfekta människan.

 

[mandalaki]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Självklart. Men det jag försökt säga är att jag skriver inte det här för att klaga på föräldrar - det jag inriktar mig på är hur barnet upplever det. För mig är den diskussionen lätt, jag har inga barn själv och behöver inte gå i försvar. Men jag inser att den är svårare att föra med föräldrar.

Föräldrar, för övrigt, behöver inte vara perfekta. Det räcker om de är bra nog. För, som jag tror det var Kerstin Thorvall som skrev: barn har inte läst några böcker om barnuppfostran, de har bara en mamma och hon är den bästa mamman i världen.

 

[Xeline]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jag tror aldrig att man kan veta hur barnen uppfattar saker och ting. Var och en gör ju sina egna tolkningar.

 

[break_a_leg]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Det är ju så att barn inte alltid uppfattar saker på samma sätt som vi vuxna gör. Men visst finns det barn som ständigt kränks av sina föräldrar, tyvärr....

 

[_Marie_]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Min tös är ju bara två år, men än har jag ALDRIG sagt så, och känner jag mig själv rätt så ska det hysteriskt mycket till innan jag kläcker ur mig nåt så vansinngt!!

 

[alazzi]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Men alltså. OM du har en unge (eller tonåring) som vill tävla på sin ponny och tränar hårt för att kunna göra det, så krävs det ju också en serviceinrättning, dvs jag som betalar och kör till tävling. Jag gör faktiskt det för UNGENS skull, inte för min egen, då är det inte orimligt att barnet beter sig på ett schysst sätt mot mig, mot ponnyn och mot alla andra på tävlingsplatsen. Jag tar inte skit i det läget. Jag drar mig inte en sekund för att tala om att om inte attityden ändras så åker jag hem och att detta med tävlandet gör jag för deras skull. Inte min egen. För mig är det obegripligt att jag inte skall kunna ha de kraven på ungarna.

Det hade varit en annan sak om det var jag som var drivande att de skall ut och tävla.

Jag är inte helt säker på att kommentaren gör enbart dåligt. Man kan ju tänka sig att barnet uppfattar det annorlunda, de kanske skuldbelägger sig, de kanske inser att fasen, mina föräldrar GÖR faktiskt nånting för min skull...

Tror du verkligen att barn tänker så?

Vill inte låta otrevlig! Men jag tycker funderingen är intressant att spåna vidare kring.

Jag har nämligen själv vuxit upp med martyrmamma så det vill jag inte att mitt barn ska behöva uppleva.

 

[Xeline]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jag är inte en martyrmamma som talar om för mina barn att jag jag bara uppoffrar mig för deras skulle hela tiden, men däremot har jag krav på att mina barn skall bete sig på ett schysst sätt om inte annat så för att jag ställer upp på dem.

Jag uppfattas hellre som en mamma som ställer upp gör saker för dem och har krav tillbaka än en som aldrig gör något för sina barn - eller en som låter dem bete sig hur som helst bara för att inte barnen skall bli skuldbelagda. Jag tillhör den typen som inte orkar vara psykologisk och väga varenda ord på guldvåg jämnt, mina ungar har en vanlig människa till mamma, med plus och minus.

 

[alazzi]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jag är inte en martyrmamma som talar om för mina barn att jag jag bara uppoffrar mig för deras skulle hela tiden, men däremot har jag krav på att mina barn skall bete sig på ett schysst sätt om inte annat så för att jag ställer upp på dem.

Jag uppfattas hellre som en mamma som ställer upp gör saker för dem och har krav tillbaka än en som aldrig gör något för sina barn - eller en som låter dem bete sig hur som helst bara för att inte barnen skall bli skuldbelagda. Jag tillhör den typen som inte orkar vara psykologisk och väga varenda ord på guldvåg jämnt, mina ungar har en vanlig människa till mamma, med plus och minus.

Jag menade INTE att DU var en martyrmamma!

Jag bara drog upp det eftersom min egen uppväxt var sån och det misstaget vill jag inte att mitt barn ska få uppleva.

Det är inte så kul som barn att ständigt bli manipulerad med hjälp av skuldkänslor.

 

[alazzi]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Kan ju tillägga att som hästägare har man ju stött på både odrägliga och bortskämda barn med självutplånande föräldrar och martyrvarianten på föräldrar.

Vidriga ungar som skäller på sina föräldrar. Mycket obehagligt att höra. Hade mitt barn (hon är bara 2 år än så länge) betett sig så mot mig hade jag sålt tonåringens ponny.

 

[Xeline]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jag tror inte att någon vill göra samma fel mot SINA barn som ens egna föräldrar gjorde mot en. Och så blir det antagligen inte heller. Man gör nya alldeles egna fel...och inte förrän ungarna är vuxna får man facit - om ens då.

 

[alazzi]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jag tror inte att någon vill göra samma fel mot SINA barn som ens egna föräldrar gjorde mot en. Och så blir det antagligen inte heller. Man gör nya alldeles egna fel...och inte förrän ungarna är vuxna får man facit - om ens då.

Självklart!

Fast historien brukar tyvärr upprepa sig. Vet inte hur många gånger man har hört folk prata om att de minsann inte ska göra som sina föräldrar gjorde. Och sen ser man ändå att de beter sig likadant som sina föräldrar.

Som utomstående kan man ofta se mönstret tydligt.

Jag märker själv att jag har tendenser att göra som min mamma gjorde. Jag verkligen avskyr den sidan hos mig men jag jobbar på det.

 

[Xeline]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jag har den bästa mamman , så jag gör nog gärna som hon. Fast det tyckte jag inte alla gånger i tonåren. Min mamma var absolut töntigast i hela världen.Men nu tycker jag att hon är cool. Hon körde sitt race.

Jag vet vad mina barn har svårt för när det gäller mig, men det är saker jag inte tänker ändra på ! För jag vet att de kommer att uppskatta det när de blir äldre även om jag inte fattar ett smack just nu !

Men det är olika med tonåringar och tvååringar. Lättast är att vara förälder till 7-12 åringar