"Jag gör det för DIN skull"

[Lejonflickan]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jag var i Grekland med en kompisfamilj en gång, det var skitkul. Med ungarna kunde jag göra allt sånt som JAG tycker är roligt : spana på vildkatter, snorkla med bröd till fiskarna osv. Vi hade lika kul allihop

Just vid såna tillfällen KAN jag sluppit ur mej kommentaren som du nämnde, när man lagt ner nästan 15000 spänn på en resa till Grekland som han tjatat om (surt sparade pengar för en fattig ensamstående) och sen tycker att stranden hemma är mycket bättre....då kan man bli lätt förtvivlad.... :smirk:

 

[Xeline]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Varför skall barnet inte behöva höra det ? Varför är det så farligt att ett barn får se att en förälder blir besviken eller frustrerad över att ungen beter sig illa när man ordnat något för honom/henne ? Hur tycker du att man skall göra då om barnet beter sig illa och har dålig attityd ?

Skuldbelägga ? Jag vet inte det jag, ett exempel, om jag följer med mina barn ut på ponnytävling tex, och de har taskig attityd mot mig så är jag rätt tydlig med att detta är DERAS grej som jag gör för att de tycker att det är kul och då har de fanimej inte en dålig attityd mot MIG.

 

[Xeline]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Ja, och vet du, jag tycker det är högst mänskligt och naturligt att bli besviken även på sina barn och att man faktiskt kan visa det för dem.

 

[Silverkedjan]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jag tycker man får välja om man vill göra något vare sig det är för sin egen eller någon annans skull, och sedan stå för det utan att sura.

Man borde kunna lista ut att ungarna kanske inte alltid tycker allt man gör för dem är roligt om det krävs att man ska göra det på de vuxnas vis.

I det här fallet med kanoten borde den vuxne förstå att barn inte uppskattar samma saker och antingen låta honom leka på barns vis med kanoten eller besluta att avbryta och göra något annat där de inte blir irriterade på varann.

Om det skulle handlat om att lära sig paddla proffsigt så skulle det önskemålet behövt komma från barnet. Och då är sällan föräldern den bäste läraren :smirk:

Men det kräver en himla massa tänkande och tränande att inte säga "fel" saker till sina barn.

Sätt er vid bollhavet på McD och lyssna får ni höra. Minst hälften av föräldrarna som ska ha med sig ungarna därifrån säger till slut "Om du inte kommer nu så åker vi ifrån/utan dig".

Jag blir GALEN på sånt.

Naturligtvis kläcker folk ur sig sådana grodor för att de är stressade och själva blivit skrämda på det viset när de var små, eller helt enkelt anammat den kulturen eftersom alla andra tycks säga så..

Men vad förmedlar det till barnet? Inte trygghet direkt

Om man ska undvika sådana gropar måste man förhand tänka ut vad man egentligen vill säga och vad man kan stå för.

Vidar får tex istället höra att "vi vill inte åka utan dig så om du inte kommer ut hämtar jag dig". (en mening jag ägnat månader åt att tänka ut och prägla in så den sägs automatiskt istället för grodor även när man blir arg ) Han piper förstås ändå och vill inte ibland, men jag klättrar hellre in och hämtar en unge i trotsåldern än ljuger och skräms och hotar med att överge honom

Det är inte lätt att vara förälder. Men det är oerhört spännande att försöka hitta och stå för sanningarna istället för gamla sociala betingade reflexer.

 

[mandalaki]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Just vid såna tillfällen KAN jag sluppit ur mej kommentaren som du nämnde, när man lagt ner nästan 15000 spänn på en resa till Grekland som han tjatat om (surt sparade pengar för en fattig ensamstående) och sen tycker att stranden hemma är mycket bättre....då kan man bli lätt förtvivlad.... :smirk:

Jo, men du kan inte begära att ungarna ska se det så: här har morsan lagt ner en massa pengar och då jävlar ska vi ungjävlar tindra!

Jag fördömer dig alltså inte för att du säger det - för precis som Xeline säger: föräldrar är människor, helt klart. Fast det jag mer är ute efter är vad såna kommentarer gör för barnen - och jag tror inte de gör gott.

Barn är så totalt i stunden och nuet att de inte kan förväntas väga in helheten: det har kostat en massa pengar, mamma har tagit ledigt för att vi ska kunna tävla en hel dag osv. Men jag fattar också att det krävs STOR ansträngning för föräldrarna att inte blir sura över "dålig attityd".

 

[mandalaki]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Vidar får tex istället höra att "vi vill inte åka utan dig så om du inte kommer ut hämtar jag dig". (en mening jag ägnat månader åt att tänka ut och prägla in så den sägs automatiskt istället för grodor även när man blir arg )

Det där är en ruggigt intelligent mening ! Att vi ska åka är inte förhandlingsbart, och kommer du inte själv så hämtar jag dig = pinsamt med mammor i bollhav när man är en STOR kille

Det sämsta med "...annars åker vi utan dig" är väl att barnet VET att det inte händer. Har en unge nån enda gång blivit lämnad i bollhavet/affären/på Liseberg/var det nu är? Som hot betraktat är det totalt verkningslöst .

Det coolaste jag sett i den här vägen var en mamma i en tv-dokumentär för några år sen. Hon var neurosedynskadad och hade inga armar. När hon då badade i pool och ville ha upp sin dotter kunde hon inte lyfta upp henne som en annan förälder skulle ha gjort när ungen vägrade komma upp. Så hon pratade upp henne. Hon satt på huk vid poolkanten och pratade, pratade, pratade, utan hot, tills flickan insåg att gränsen var nådd och det var dags att gå upp. Den där mamman hade ett övermänskligt tålamod - men hon var ju tvungen.

 

[Xeline]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Men alltså. OM du har en unge (eller tonåring) som vill tävla på sin ponny och tränar hårt för att kunna göra det, så krävs det ju också en serviceinrättning, dvs jag som betalar och kör till tävling. Jag gör faktiskt det för UNGENS skull, inte för min egen, då är det inte orimligt att barnet beter sig på ett schysst sätt mot mig, mot ponnyn och mot alla andra på tävlingsplatsen. Jag tar inte skit i det läget. Jag drar mig inte en sekund för att tala om att om inte attityden ändras så åker jag hem och att detta med tävlandet gör jag för deras skull. Inte min egen. För mig är det obegripligt att jag inte skall kunna ha de kraven på ungarna.

Det hade varit en annan sak om det var jag som var drivande att de skall ut och tävla.

Jag är inte helt säker på att kommentaren gör enbart dåligt. Man kan ju tänka sig att barnet uppfattar det annorlunda, de kanske skuldbelägger sig, de kanske inser att fasen, mina föräldrar GÖR faktiskt nånting för min skull...

 

[Silverkedjan]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jag skulle aldrig klara att vara ponnyförälder

 

[Xeline]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Övermänskligt tålamod....ja tackochlov att man har armarna i behåll.

Jag kan ju säga att jag har bara utfördat ett enda hot i min dag som jag INTE har kunnat genomföra.

Däremot har jag genomfört mina hot om tålamodet har tagit slut. Och ja, jag har tex ställt av mina barn vid vägkanten när de varit fördjävliga i bilen. Jag är säkert en dålig människa. Och opsykologisk och allt vad man vill, men jag är fanimej människa och mina ungar VET att rätt vad det är så får även jag nog och då är det bara att skärpa till sig.

 

[Xeline]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Som tur är så *VET* mina odågor till tonårsdöttrar att bete sig på tävling, det var bara ett exempel, där man just ofta ser barn som härjar på sina föräldrar.

 

[Sjalen]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Sätt er vid bollhavet på McD och lyssna får ni höra. Minst hälften av föräldrarna som ska ha med sig ungarna därifrån säger till slut "Om du inte kommer nu så åker vi ifrån/utan dig".

Jag blir GALEN på sånt.

Naturligtvis kläcker folk ur sig sådana grodor för att de är stressade och själva blivit skrämda på det viset när de var små, eller helt enkelt anammat den kulturen eftersom alla andra tycks säga så..

Men vad förmedlar det till barnet? Inte trygghet direkt

Om man ska undvika sådana gropar måste man förhand tänka ut vad man egentligen vill säga och vad man kan stå för.

Vidar får tex istället höra att "vi vill inte åka utan dig så om du inte kommer ut hämtar jag dig". (en mening jag ägnat månader åt att tänka ut och prägla in så den sägs automatiskt istället för grodor även när man blir arg ) Han piper förstås ändå och vill inte ibland, men jag klättrar hellre in och hämtar en unge i trotsåldern än ljuger och skräms och hotar med att överge honom

Det är inte lätt att vara förälder. Men det är oerhört spännande att försöka hitta och stå för sanningarna istället för gamla sociala betingade reflexer.

Tack! Jag är minst lika skyldig till sådant här i vissa lägen även om jag inte hör till de värsta och definitivt inte skulle lägga skulden på missad karriär eller jorden runt resa på min dotter. Men just det där att "vi åker utan dig" kan jag ha slängt ur mig i vissa trotssituationer.

Själv "surar" jag inte för att jag gör saker som det sedan visar sig att hon inte gillar för hur ska en femåring kunna veta vad hon gillar och inte. Däremot kan jag bli lite frustrerad när man gjort något för henne en stor del av dagen och hon ändå kastar sig och gnäller för att man måste åka hem. Men sådan var jag också som liten - ville aldrig att det roliga skulle ta slut.

 

[mandalaki]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jag gör faktiskt det för UNGENS skull, inte för min egen, då är det inte orimligt att barnet beter sig på ett schysst sätt mot mig, mot ponnyn och mot alla andra på tävlingsplatsen.

Jo. Jag tycker också att barnet ska bete sig som du säger. Men inte nödvändigtvis för förälderns skull, utan för att det är bra fostran att lär sig uppförande sig på en tävlingsplats.

Fast du pratar om större barn än jag gör, egentligen. Du pratar om tonåriga tjejer, de är förmodligen flera år mognare än den 12-årige pojken jag hörde i radio. Det är egentligen yngre barn jag tycker att man inte ska skuldbelägga på det viset.

 

[prinsessfeminist]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jo. Jag tycker också att barnet ska bete sig som du säger. Men inte nödvändigtvis för förälderns skull, utan för att det är bra fostran att lär sig uppförande sig på en tävlingsplats.

Fast du pratar om större barn än jag gör, egentligen. Du pratar om tonåriga tjejer, de är förmodligen flera år mognare än den 12-årige pojken jag hörde i radio. Det är egentligen yngre barn jag tycker att man inte ska skuldbelägga på det viset.

Men var går gränsen för skuldbeläggande?

Jag tycker inte heller att barnen skall visa tacksamhet för förälderns skull, men allmän hyfs är naturligtvis inte för mycket begärt.

Om pojken i kanoten beter sig illa så är det kanske också för att föräldern visar med all sin tydlighet att han egentligen inte gillar att vara ute med barnet. Vems är felet och ansvaret då?

Barnet som fick lov att göra något roligt med en förälder som inte egentligen har lust - eller föräldern som tar på sig en aktivitet som han/hon egnetligen inte gillar.

Eller ett tredje alternativ (och det mest troliga). Barnet har förhoppningar om att få lära känna pappa bättre i kanoten - blir besviken för att det handlar om att kanota perfekt. Pappan som går med på kanotandet för han inte inser vad barnet egentligen vill - ha lite tid med honom.

Personligen brukar jag fundera på varför mina barn vill göra vissa saker. Jag brukar också fråga dem vad de förväntar sig och då kanske man kan luska ut innan vad det är de egentligen vill.

 

[mandalaki]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Men var går gränsen för skuldbeläggande?

Eller ett tredje alternativ (och det mest troliga). Barnet har förhoppningar om att få lära känna pappa bättre i kanoten - blir besviken för att det handlar om att kanota perfekt. Pappan som går med på kanotandet för han inte inser vad barnet egentligen vill - ha lite tid med honom.

Den här pojken levde med sin pappa. Troligen var syftet med paddlingen helt enkelt att de skulle få göra nåt kul ihop - men jag tippar att de hade olika uppfattningar om vad "kul" är. Eller iofs - de kanske hade jättekul, båda två - det jag blev tveksam till var just den där kommentaren: Jag gör det här för din skull. Om han åtminstone sagt Jag gör det här för vår skull - men det gjorde han inte. Han fick med största säkerhet pojken att känna att pappa hade offrat en arbetsdag för pojkens skull - inte för deras gemensamma skull. I samma ögonblick som han säger så "tvingar" han pojken att ha jättekul - jag gillar inte det.

Gränsen för skuldbeläggande går tidigt när det gäller barn, tycker jag. Nu när vi pratar om det minns jag hur jag, som liten, blev anklagad för att förstöra roliga saker som familjen gjorde. Som barn mår man bautaskit över såna anklagelser - och framför allt, man fattar inte riktigt vad man gjort. Man blir bara ännu mer ledsen och trotsig och förstör ännu fler saker.

Och visst, jag kanske hade förstört det roliga. Men i så fall vill jag faktiskt lägga skulden hos mina föräldrar. Jag fick tyvärr en rätt gränslös uppfostran - alla nej var förhandlingsbara, det fanns ingen bortre gräns, jag visste att jag kunde få som jag ville om jag bara grät och stökade tillräckligt. Jag visste att mina föräldrar slog knut på sig för att göra som jag ville - och då krävde jag ännu mer. Jag var ju tvungen att försöka hitta en bortre gräns, otryggheten är total om en sån inte finns. Pga de här egna erfarenheterna är jag helt övertygad om att barn mår bra av icke förhandlingsbara Nej - med en rimlig motivering.

Det där är för jävligt och i utomståendes ögon var jag säkert ett förskräckligt barn. Men jag vill faktiskt hävda att det inte var mitt fel.

*end of confession*

 

[prinsessfeminist]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"



Ja, det du berättar är skittaskigt. Jag känner en pappa som gör precis det du beskriver för sin son. Sonen är snart fyra år och har inga gränser, amtidigt så gnäller pappan över hur "jobbig" han är och hur "envis" han är och så vidare.

Jag sade till pappan, under ett infall av äkta irritation: "nu får du ge dig. Gillar du inte ditt barn? Om han inte är fostrad så är det banne mig inte hans fel. Sluta och klaga och GÖR något åt det istället."

Tyvärr är pappan av teflontyp, så jag uppnådde ingen effekt. Jag tycker jättesynd om pojken!

 

[Xeline]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jag vet inte. Det gäller även yngre barn.

Vad jag menar är om barnet VILL göra en en grej, typ gå på Gröna Lund eller åka utomlands eller paddla kanot eller vad det nu är - och föräldern säger okay, och gör detta trots att den själv inte vill, då tycker jag att det är allmän hyffs och uppfostran att barnet har en bra attityd när man väl gör grejen. Det är en annan sak om det är föräldern som initierar grejen och barnet egentligen är motsträvigt.

 

[smulis27]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Vad jag menar är om barnet VILL göra en en grej, typ gå på Gröna Lund eller åka utomlands eller paddla kanot eller vad det nu är - och föräldern säger okay, och gör detta trots att den själv inte vill, då tycker jag att det är allmän hyffs och uppfostran att barnet har en bra attityd när man väl gör grejen.

Du har en poäng, men vi skiljer nog oss lite åt i grundinställning. Jag är supernoga med att inte göra sådant som jag själv inte vill. Det är jag därför att jag då tror att jag visar var min gräns går och att det är ok att sätta den för min skull. Lika viktigt är det för mig att mina barn får tala om var deras gräns går.

Givetvis måste man ibland göra saker som man inte vill, man måste gå i skolan, man måste betala räkningar osv, det är ju inte förhandlingsbart, men om jag inte vill ägna en hel lördag åt att sitt och titta på en turnering med små plastfigurer i krig så måste jag kunna sätta en rimlig gräns där, tycker jag. Annars blir liksom budskapet någon slags martyrskap. Eller jag vet inte, det är inte alls solklart var gränsen går, det kan ju vara olika från dag till dag, det är känslan jag går på.

Nä, men gud så flummigt! Sorry... Får skylla på att klockan är 4 på morgonen.

 

[Xeline]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Jag är en dålig människa som gör saker som jag själv inte VILL. Tex gå på Gröna Lund. Jag tycker det är en jävla pina att göra det - men ungarna VILL, vill, VILL göra det vad gör man då - annonserar efter någon människa som vill ta tre ungar på Grönan ? Nej, jag är så mesig att jag släpar mig dit för DERAS skull. Helst skulle jag slippa, men jag vet ju hur kul de tycker att det är.

Det finns grejer som är något mer okay för mig att göra, men som jag ändå gör för deras skull mer än för min egen.

 

[Sjalen]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Du har en poäng, men vi skiljer nog oss lite åt i grundinställning. Jag är supernoga med att inte göra sådant som jag själv inte vill. Det är jag därför att jag då tror att jag visar var min gräns går och att det är ok att sätta den för min skull. Lika viktigt är det för mig att mina barn får tala om var deras gräns går.

Givetvis måste man ibland göra saker som man inte vill, man måste gå i skolan, man måste betala räkningar osv, det är ju inte förhandlingsbart, men om jag inte vill ägna en hel lördag åt att sitt och titta på en turnering med små plastfigurer i krig så måste jag kunna sätta en rimlig gräns där, tycker jag. Annars blir liksom budskapet någon slags martyrskap. Eller jag vet inte, det är inte alls solklart var gränsen går, det kan ju vara olika från dag till dag, det är känslan jag går på.

Nä, men gud så flummigt! Sorry... Får skylla på att klockan är 4 på morgonen.

Jag är också supernoga med att inte pina mig för dotterns skull men det finns faktiskt undantag och ett av dem är just Gröna Lund. Jag har tusen saker jag hellre gör när jag väl kommer upp till mitt kära Stockholm och vet att dottern dessutom blir superledsen när vi måste gå hem men detta är ju något av det roligaste de flesta barn vet!

 

[Nidorina]

Sv: "Jag gör det för DIN skull"

Min mamma även om hon själv valde att vara hemmafru och vi alla tre var planerade. Hon hade chans att återuppta både jobb och studier när vi var små, men tog aldrig chansen.
Svågerns fru brukar också skylla sina missade "chanser" på barnen. Gärna när de hör på. Har hör fler, framförallt mammor, som säjer likadant.

Haha, vet ni vad jag gjorde då jag var ca 10 år (pubertet vadå? En riktig var vad jag kunde vara).
Min mamma har givetvis fel och brister som alla människor men hon har då verkligen alltid gjort sitt bästa för mig. Iallafall, jag var på uselt humör och provocerade mamma så mycket jag orkade. När hon lyssnat på det ett bra tag så sa hon nåt i stil med "åh fy vad jobbig du kan vara, tänk vad lätt om man hade bara sig själv att sköta". Jag (det sårade och heeelt oskyldiga barnet) rusade till pappa och grät stora krokodiltårar "uuuuh, mamma säger att hon önskar att jag aldrig fötts". Varpå pappa skällde på mamma för det, men jag fick faktiskt dåligt samvete.

Jag själv kan säga åt barnen att "fy vad jobbiga ni är" när de verkligen har varit jobbiga, men det är mycket sällan och då har de faktiskt förtjänat det (i mitt tycke). Men aldrig att jag skulle skylla t ex missad karriär på dem. Jag har istället passat på att utbilda mig från det att de var 5 år gamla (de yngsta, som nu är 11). Bekvämt med distansstudier, om än inget latgöra.