Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

[Luff]

Bakgrund; vi fick honom för 5 år sedan - då var han en 2-årig jycke som inte ville bo i stan efter en flytt från de djupa skogarna. Hade visst inte gått någon valpkurs heller och hade lite problem vid hundmöten.
Fine - inte min första omplacering och han är en vacker och snäll jycke - de första dagarna. Sen börjar han dra - så inibäng - vi kämpar med det. Små, små framsteg men det blir aldrig bra med mig och honom. Maken får "släpa" honom på motionsrundorna men jag får heela tiden passa honom så han går ordentligt - avkoppling att ha honom - nix. Jag cyklar med honom men det blir tillslut farligt då han når sin toppvikt på 40 kg och är välmusklad. Det finns inget som stoppar honom när han vill iväg. Han skadar sig själv i sina ideliga försök att bara ge sig iväg - bl a föll 2 m ner i dike på hård is då kopplet tog slut mitt i språnget, han kravlar upp och försöker igen - då hade han bara ett doftspår på en räv.
Vi fixade hundar att bli kompis med - antingen så skulle han rida på dom eller försökte smita undan dom (dominanta tikar)- dvs fick han inte göra som han ville så sket han i dom. Att promenera i flock är en hysterisk historia och inte heller här slutar han att försöka - komma förbi, komma på, skälla, gnälla.
Jag gav upp och ville omplacera - tyvärr var han för lat för polisen som testade honom men som fann honom som normal schäfer och en del andra som ville ha honom ansåg jag var för knepiga (ville avla på honom eller så var det ju dom som ville jaga älg...).
Maken sa då att; -Jag tar hand om motionen. Det gick ju så långt att jag fick skuldkänslor av att gå ut och gå utan hund men med hund så blev det ett jäkla trauma. Jag kunde komma hem och fundera på att ringa vet för avlivning - det gick inte att få honom att knäppa av - med mig existerar ingen lathet - han kan springa 4 mil med mig på cykel - efter 1 mil jogging med maken så får han dra honom sista biten.
Så till dagens kris - det är ju skitigt ute och han ligger i en mindre hall bakom en barngrind för att torka innan han får komma in. Helt plötsligt så har han hoppat över - efter 5 år bakom denna grind...jag säger till honom, öppnar grinden och stoppar ut honom - hinner bara gå därfrån så är han över igen. Nu är jag arg - kommenderar dit honom igen och han vägrar.. jag får släpa honom fram till grinden och han går mycket motvilligt in och när jag ska stänga ger han sig på grinden med huvudet (stångar o trycker) så jag får hela skiten i näven. Nu är jag riktigt arg och ryter (han brukar lyda då) men får ändå knuffa ut honom. Jag sätter mig vid datorn precis bredvid dörren och hej hopp - här kommer han igen - 10 gånger försöker han klänga över trots att jag stoppar honom varje gång. Till slut faller grinden och jag sätter honom utan grind i hallen. 20 gånger till får jag stoppa honom från att gå in. Han piper (som bara schäfrar kan) och tycker oerhört synd om sig själv i ca 20 minuter innan han lugnat sig och sitter tyst.
Då fick han komma in.
Har någon någonsin träffat på maken till jycke - det går inte att förstärka på positivt sätt - allt beröm han får betyder ALLTID att han kan göra som han vill. Han förstår bara maktspråk - och fysiska stopp. När man är större och står ivägen, när kopplet tar slut OCH håller (men man provar 2 ggr).
Jag vill inte ha det såhär.

 

[peter_lundin]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Man behöver inte ha kvar en hund som inte fungerar.
Som en bekant sa för länge sen: Livet är för kort för att hålla på med dåliga hundar.
Ras?
PL

 

[jemeni]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Låter som om han hade behövt jobba med huvudet!
Han blir förmodligen bara trött i kroppen av promenader m.m medan huvudet fortfarande går på högvarv.

Men känner du att du inte har ork tid att hålla på ha absolut inte dåligt samvete att göra av med honom.

ps en Jack Russel kan också schäfer pipa.

 

[Luff]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Peter
Jag var beredd att kasta in handsken för flera år sedan men då han fungerar inomhus och maken rastar honom så har det fungerat. Han är reggad schäfer - men någonstans har dom nog fått in terrier.
Jemeni - han är så lat så allt jobb med hjärnan klurar han ut snabbt och skiter i - sök är kul OM jag är den han söker - fungerade med annat i början men sen...
Han är den enda hund jag träffat på som inte kan låta bli att jaga ALLT man kastar men som ALDRIG skulle ge dig en pinne för att du ska kasta den - det är hans pinne och du ska vilja ha den - men inte få den.
När polisen testade honom så funkade apporten finfint första gången - andra gången gick han och gömde sig med grejen. Han insåg att han var tvungen att ge dom den och det ville han inte. Jag får alltid byta med honom - och akta fingrarna.

 

[Skogstrollet]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Vad vill du ha för svar?

Träningstips? Pepp att omplacera? Pepp att stå ut?

Angående träningen så tycker jag att han låter som min tik. Dvs inte lat - men svårmotiverad med ett högt egenintresse i föremål. Smart men tröttnar snabbt. Stänger av när det blir tråkigt, för höga krav eller för mycket förvänta på en. Får alltid byta leksak mot godis. Jag hittade en träningsgren som hon älskar (agility). Det är alltid positivt, alltid nya utmaningar och har fått henne att inse vitsen att lyssna på mig och följa mig.
Jag tror också att er hund behöver arbeta mer med huvudet. En nöjd hund har inte tid, ork eller lust att hitta på jäkelskap.

 

[Linnea F]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Bryr han sig inte om godis? Jag har en envis hund jag med. Hon är tokig i bollar. Jag brukar använda mig av flera olika leksaker, gummiringar, en boll, godis ja vad som helst. Sedan får du jobba med byteshandel.
Om han släpper den roliga gummiringen får han godis eller bollen. Ibland gömmer jag dem. I början fick hon titta på medan jag gömde leksaken och sedan fick hon leta efter den. Efter ett tag gömde jag den medan hon inte såg på.

Att få bort dragandet, tips (OBS detta är bara till för extremt envisa hundar som verkligen inte lyssnar på annat och blir blockade): Kasta en boll samtidigt som du håller i honom när han kastar sig efter den så backar du så att han inte kommer fram. Sedan går du fram mot bollen om han drar, backa igen bestämt, gå mot bollen igen osv tills han inte längre drar mot bollen belöna då med godis eller annan leksak upprepa mååånga gånger.

Lägg en boll bakom honom och låt honom inte titta på den eller ta den, när han ignorerar den belöna osv. Jag har massor av övningar för att trötta ut min hund mentalt. Att behöva vänta innan man får någonting är det som gör det för min hund i alla fall. I början kunde hon sitta och stirra spänd som en fiolsträng i tjugo minuter för att sedan börja skaka av ansträngningen av att bara sitta där och vänta på kommandot varsågod. När hon sedan slappnar av eller tittar på mig så kommer belöningen.

En bra sak är klicker också. Bara att säga hundens namn klicka och belöna varje gång du har sagt det. Sedan kommer hunden att börja titta på dig när du säger hans namn fast det kanske han redan gör förstås, men de brukar i alla fall gilla att få snask ;-)

 

[Blandrastik]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Det låter ju som en utmaning...

Har du någon du kan ta hjälp av att lägga upp ett träningsprogram, för just din hund med hans bakgrund?

Har du provat blodspår? Men tanke på hans maniska jaktintresse, det är få hundar som inte tänder till på blod. Det kan dessutom stilla hans jakthunger.

Jag skulle "leta" bland aktiveteter för att hitta något han gillar, eftersom han är en schäfer så blir ju godis ganska ovesäntligt.

 

[Åsa A]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Tycker att Skogstrollet skrev väldigt bra.

Alla hundar är egennyttiga, i olika grad. De gör det som lönar sig, tricket är att som människa vara smartare och hitta vägar som gör att hunden väljer det DU vill att den ska göra därför att just det lönar sig mest för hunden....

Hans stora föremålsintresse är ju hur tacksamt som helst egentligen, perfekt att använda som belöning, han verkar ju ha både intresse av att jaga efter föremål och även att ha kvar dem. Däremot så har han väl aldrig fått lära sig att han faktiskt kan tjäna på att lämna ifrån sig föremålet ett tag - han har förmodligen aldrig fått lära sig att samarbete faktiskt kan vara lönsamt för honom.

Det där är ju saker som man gärna vill bygga upp tidigt, redan när hunden är valp. Men sådana här brister är ju inte alls ovanligt hos omplaceringshundar. Har själv en omplacering som i början överhuvudtaget inte kom i närheten av oss om han hade fått tag i ett föremål - han älskar bollar och det var ju jättebra att belöna med, fast sen fick man förstås inte tag i hunden igen... lite opraktiskt. Idag kommer han glatt och lämnar av, han har lärt sig att det är mycket roligare och mer lönsamt att göra det. Tog faktiskt inte jättelång tid men krävde att jag tänkte till och gjorde rätt i träningen. När väl grunderna började komma gick det dock rätt fort att utveckla det hela.

Att ställa hårdare krav, bråka och utöva "maktspråk" mot en sådan hund som din är väl egentligen sämsta vägen man kan gå - det får förmodligen bara honom att bli ännu mer envis och blir det för jobbigt så stänger han helt enkelt av och struntar i att ens försöka. Min erfarenhet är att med sådana här egensinniga och svårmotiverade hundar så fungerar träning med positiv förstärkning/negativt straff absolut bättre än "hårda tag".

Precis som någon annan här så undrar jag - vill du ha träningstips eller vill du ha peppning för att stå ut, eller vill du ha rådet att omplacera? Hundägandet ska ju vara roligt - det är klart att det inte kan vara roligt hela tiden men större delen av tiden ska det ändå vara ett nöje och hunden ska vara till glädje för en.

En schäfer har ju generellt rätt stort behov av att jobba med huvudet/nosen, när de dessutom får rejält med motion och därmed bra kondis så ökar ju även behovet av mental motion. Spår vore väl bra att köra med honom, boll i slutet borde göra honom väldigt motiverad....

Jag har massor av tips om hur man jobbar med en sådan här hund för att bygga upp ett bra samarbete, men det blir så himla långt att skriva här, helst skulle man ju vilja träffa dig och hunden tillsammans och kunna jobba med det på plats så att säga, att ge tips via ett forum är inte det lättaste. Men jag tror säkert att det går att jobba upp en bättre kommunikation, även om det kanske inte blir perfekt med tanke på hans ålder och att han betett sig som han gjort i så pass många år.

 

[Luff]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Jag har provat allt ovanstående i lååånga perioder. När han lessnar så lessnar han. Jag har spårat, sprungit hinderbanor, klickat, förstärkt positivt - men det handlar alltid om vad han vill - och får han inte det så...
Att han skullle sitta i hallen handlar inte om att jag ska skapa konflikt - han är ju långhårig och får inte komma in så länge han är blöt o grusig.
Jag ville bara skriva av mig - hundfolk jag berättat mina bekymmershistorier för i många år har slut på tips - och jag också.
Han blir bara trött om han får göra som han vill - och det skulle inte vara trevligt för omgivningen.
Jag vet EN sak han lärt sig under de här åren - Hästar låter man bli - gammelmärren fick in en redig pärla på honom - nu existerar dom inte för honom. Så nog fasen fungerar negativ bestraffning på honom men det är inte riktigt min grej.
ALLT annat som rör sig ska jagas - hästarna finns inte ens om dom har en brallövning mitt framför näsan på honom.

 

[Ace]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Ja, hunden behöver aktivitet som många andra nämnt men vissa hundar går att aktivera till världens ände utan att de tröttnar. De behöver gränser och en stabil tillvaro också.
Jag tror att det skulle kunna bidra till en lösning i det här fallet.

Jag skulle vilja tipsa om Cesar Millan. Jag vet att inte alla gillar honom men jag tror på hans metoder. Hans tv program visar dock väldigt ensidigt och ja, det är ju tv, man får inte med allt.

Försök få tag på böckerna "Cesar och han hundar" samt "Ledarskap med Cesar" på biblioteket.
Du beskriver en enorm frustration och ilska som jag är säker på att du vet inte hjälper någon. Enligt mig är Cesars böcker underbara, de får en verkligen att förstå vikten av mental inställning och lugn. Jag tror att du skulle få samma aha - upplevelse som mig.

På exemplet om att stanna i hallen kan jag själv berätta att jag under en scouthajk nu i helgen fick min vovve att stanna i sitt hörn med 10 skrikande barn omkring sig - utan grind. Genom att vara konsekvent, ett steg före och totalt lugn.
Han är i och för sig en mycket lättare hund men ändå.

Jag tycker att ni verkar ha ett väldigt ojämt hushåll - du har lite vanligare problem med hunden som drag i kopplet och så vidare men att din man måste släpa hem honom är ju inte heller hälsosamt, så ska inte en hund bete sig, den ska inte kunna bli så trött av motion som en människa klarar av.

Läs Cesar, han är typ till hälften hund, han förstår dem som ingen annan.

 

[Åsa A]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Tänker mest på att det där med att träna positivt inte enbart betyder att belöna rätt beteende hela tiden utan även att se till att hunden bara väljer rätt beteende, att den aldrig får belöning (med belöning menar jag alltså här att hunden får det den vill, inte att man som ägare belönar) för att göra det som man inte vill den ska göra samt att få HUNDEN att tycka att han själv väljer det HAN VILL göra fast att det egentligen är det som DU vill att hunden ska göra.

Han har ju helt klart lärt sig att envishet lönar sig... som typ att ta sig över grinden.... funkade det en gång så funkar det säkert igen och det gjorde det ju.

Aningen påfrestande att ha en sådan hund misstänker jag, men jag tror ändå att man kan jobba med honom och få honom bättre, men det kräver förmodligen rätt mycket jobb och det kanske helt enkelt inte är värt det, jag vet inte.

Klart att en rejäl korrigering fungerar, om den blir så rejäl att hunden verkligen aldrig vill göra om saken igen. Svårigheten med det är att man ofta måste ta i så in i helsike hårt - som t.ex. en rejäl spark från en häst - att det inte är speciellt trevligt. För att inte tala om hur svårt det är att göra det när hunden befinner sig 10 meter bort.

En liten sak bara som slog mig i ditt svar - negativt straff betyder att man tar bort möjligheten till belöning. Däremot en rejäl korrigering, som en spark från hästen, är vad man kallar ett positivt straff. Har ju inget med bra/dåligt att göra utan istället att tillföra (positiv) eller ta bort (negativ) något - ett tillfört obehag (t.ex. hästsparken) är alltså ett positivt straff.

 

[Luff]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Kollar på Cesar - och det funkar - men så fort jag inte är hundra % koncentrerad på honom, jag kanske tittar om det är någon jag känner som åker förbi för jag vill hälsa så far han iväg efter bilen så långt kopplet tar honom - nu står ju jag på kopplet för att jag vet detta så inget händer ju - men att han aldrig hajjar.

Och Ace - fniss - han är inte trött när maken får bogsera honom - han vill inte springa med maken helt enkelt...det är en fullvuxen schäfer - han ska kunna jogga några mil - maken springer mellan 5 - 10 km och hundskrället går i strejk efter 4. Med mig på cykel gick han ner i lugnt travtempo efter 4 km - och då har vi bråkat om positionen i 3 km - han tror nämligen att han ska dra mig i halsbandet vilket jag inte tillåter - jag köpte sele för att han skulle få dra - JÄVLAR vad jag flög - över styret - det vart 110 knyck direkt.
Och dragningen är inte att streta lite i kopplet - han börjar skrika när vi ska ut, redan utanför dörren är han hysterisk. Och då väntar jag...och så väntar jag...och så väntar jag..och sen kanske vi kan gå - kan ta 10 minuter. Sen när han förstår att vi ska gå ut och gå (pinketurerna är någorlunda, bara stretiga) så inträder nästa hjärncellskrock. Han börjar skälla, då brukar jag titta på fåglar en stund, sen kan vi gå, vi kommer 5 m, då börjar han ta sig framåt medelst grodskutt dvs han tar spjärn och kastar sig framåt så långt kopplet når. Jaha - återsamling, skäll o gap, fågelskådning (det betyder alltså att jag totalignonerar honom), hund lugnar ner sig, vi kan återigen börja gå framåt m slakt koppel, såhär håller vi på.

Åsa - jo men de flesta hundar slutar ju försöka när de inte kommer ut/förbi/loss efter andra tredje försöket. För honom är det bara fysiska hinder som gäller. En kropp, en stadig förankring eller en dörr. Så fort vi kommer förbi ett problem så dyker det upp ett annat - det enda jag inte kunnat lösa med honom är koppeldraget. Annars betar vi av problemen men det blir aldrig roligt.

 

[Luff]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Kollar på Cesar - och det funkar - men så fort jag inte är hundra % koncentrerad på honom, jag kanske tittar om det är någon jag känner som åker förbi för jag vill hälsa så far han iväg efter bilen så långt kopplet tar honom - nu står ju jag på kopplet för att jag vet detta så inget händer ju - men att han aldrig hajjar.

Och Ace - fniss - han är inte trött när maken får bogsera honom - han vill inte springa med maken helt enkelt...det är en fullvuxen schäfer - han ska kunna jogga några mil - maken springer mellan 5 - 10 km och hundskrället går i strejk efter 4. Med mig på cykel gick han ner i lugnt travtempo efter 4 km - och då har vi bråkat om positionen i 3 km - han tror nämligen att han ska dra mig i halsbandet vilket jag inte tillåter - jag köpte sele för att han skulle få dra - JÄVLAR vad jag flög - över styret - det vart 110 knyck direkt.
Och dragningen är inte att streta lite i kopplet - han börjar skrika när vi ska ut, redan utanför dörren är han hysterisk. Och då väntar jag...och så väntar jag...och så väntar jag..och sen kanske vi kan gå - kan ta 10 minuter. Sen när han förstår att vi ska gå ut och gå (pinketurerna är någorlunda, bara stretiga) så inträder nästa hjärncellskrock. Han börjar skälla, då brukar jag titta på fåglar en stund, sen kan vi gå, vi kommer 5 m, då börjar han ta sig framåt medelst grodskutt dvs han tar spjärn och kastar sig framåt så långt kopplet når. Jaha - återsamling, skäll o gap, fågelskådning (det betyder alltså att jag totalignonerar honom), hund lugnar ner sig, vi kan återigen börja gå framåt m slakt koppel, såhär håller vi på.

Åsa - jo men de flesta hundar slutar ju försöka när de inte kommer ut/förbi/loss efter andra tredje försöket. För honom är det bara fysiska hinder som gäller. En kropp, en stadig förankring eller en dörr. Så fort vi kommer förbi ett problem så dyker det upp ett annat - det enda jag inte kunnat lösa med honom är koppeldraget. Annars betar vi av problemen men det blir aldrig roligt.

 

[Luff]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Kollar på Cesar - och det funkar - men så fort jag inte är hundra % koncentrerad på honom, jag kanske tittar om det är någon jag känner som åker förbi för jag vill hälsa så far han iväg efter bilen så långt kopplet tar honom - nu står ju jag på kopplet för att jag vet detta så inget händer ju - men att han aldrig hajjar.

Och Ace - fniss - han är inte trött när maken får bogsera honom - han vill inte springa med maken helt enkelt...det är en fullvuxen schäfer - han ska kunna jogga några mil - maken springer mellan 5 - 10 km och hundskrället går i strejk efter 4. Med mig på cykel gick han ner i lugnt travtempo efter 4 km - och då har vi bråkat om positionen i 3 km - han tror nämligen att han ska dra mig i halsbandet vilket jag inte tillåter - jag köpte sele för att han skulle få dra - JÄVLAR vad jag flög - över styret - det vart 110 knyck direkt.
Och dragningen är inte att streta lite i kopplet - han börjar skrika när vi ska ut, redan utanför dörren är han hysterisk. Och då väntar jag...och så väntar jag...och så väntar jag..och sen kanske vi kan gå - kan ta 10 minuter. Sen när han förstår att vi ska gå ut och gå (pinketurerna är någorlunda, bara stretiga) så inträder nästa hjärncellskrock. Han börjar skälla, då brukar jag titta på fåglar en stund, sen kan vi gå, vi kommer 5 m, då börjar han ta sig framåt medelst grodskutt dvs han tar spjärn och kastar sig framåt så långt kopplet når. Jaha - återsamling, skäll o gap, fågelskådning (det betyder alltså att jag totalignonerar honom), hund lugnar ner sig, vi kan återigen börja gå framåt m slakt koppel, såhär håller vi på.

Åsa - jo men de flesta hundar slutar ju försöka när de inte kommer ut/förbi/loss efter andra tredje försöket. För honom är det bara fysiska hinder som gäller. En kropp, en stadig förankring eller en dörr. Så fort vi kommer förbi ett problem så dyker det upp ett annat - det enda jag inte kunnat lösa med honom är koppeldraget. Annars betar vi av problemen men det blir aldrig roligt.

 

[Luff]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Kollar på Cesar - och det funkar - men så fort jag inte är hundra % koncentrerad på honom, jag kanske tittar om det är någon jag känner som åker förbi för jag vill hälsa så far han iväg efter bilen så långt kopplet tar honom - nu står ju jag på kopplet för att jag vet detta så inget händer ju - men att han aldrig hajjar.

Och Ace - fniss - han är inte trött när maken får bogsera honom - han vill inte springa med maken helt enkelt...det är en fullvuxen schäfer - han ska kunna jogga några mil - maken springer mellan 5 - 10 km och hundskrället går i strejk efter 4. Med mig på cykel gick han ner i lugnt travtempo efter 4 km - och då har vi bråkat om positionen i 3 km - han tror nämligen att han ska dra mig i halsbandet vilket jag inte tillåter - jag köpte sele för att han skulle få dra - JÄVLAR vad jag flög - över styret - det vart 110 knyck direkt.
Och dragningen är inte att streta lite i kopplet - han börjar skrika när vi ska ut, redan utanför dörren är han hysterisk. Och då väntar jag...och så väntar jag...och så väntar jag..och sen kanske vi kan gå - kan ta 10 minuter. Sen när han förstår att vi ska gå ut och gå (pinketurerna är någorlunda, bara stretiga) så inträder nästa hjärncellskrock. Han börjar skälla, då brukar jag titta på fåglar en stund, sen kan vi gå, vi kommer 5 m, då börjar han ta sig framåt medelst grodskutt dvs han tar spjärn och kastar sig framåt så långt kopplet når. Jaha - återsamling, skäll o gap, fågelskådning (det betyder alltså att jag totalignonerar honom), hund lugnar ner sig, vi kan återigen börja gå framåt m slakt koppel, såhär håller vi på.

Åsa - jo men de flesta hundar slutar ju försöka när de inte kommer ut/förbi/loss efter andra tredje försöket. För honom är det bara fysiska hinder som gäller. En kropp, en stadig förankring eller en dörr. Så fort vi kommer förbi ett problem så dyker det upp ett annat - det enda jag inte kunnat lösa med honom är koppeldraget. Annars betar vi av problemen men det blir aldrig roligt.

 

[Luff]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Kollar på Cesar - och det funkar - men så fort jag inte är hundra % koncentrerad på honom, jag kanske tittar om det är någon jag känner som åker förbi för jag vill hälsa så far han iväg efter bilen så långt kopplet tar honom - nu står ju jag på kopplet för att jag vet detta så inget händer ju - men att han aldrig hajjar.

Och Ace - fniss - han är inte trött när maken får bogsera honom - han vill inte springa med maken helt enkelt...det är en fullvuxen schäfer - han ska kunna jogga några mil - maken springer mellan 5 - 10 km och hundskrället går i strejk efter 4. Med mig på cykel gick han ner i lugnt travtempo efter 4 km - och då har vi bråkat om positionen i 3 km - han tror nämligen att han ska dra mig i halsbandet vilket jag inte tillåter - jag köpte sele för att han skulle få dra - JÄVLAR vad jag flög - över styret - det vart 110 knyck direkt.
Och dragningen är inte att streta lite i kopplet - han börjar skrika när vi ska ut, redan utanför dörren är han hysterisk. Och då väntar jag...och så väntar jag...och så väntar jag..och sen kanske vi kan gå - kan ta 10 minuter. Sen när han förstår att vi ska gå ut och gå (pinketurerna är någorlunda, bara stretiga) så inträder nästa hjärncellskrock. Han börjar skälla, då brukar jag titta på fåglar en stund, sen kan vi gå, vi kommer 5 m, då börjar han ta sig framåt medelst grodskutt dvs han tar spjärn och kastar sig framåt så långt kopplet når. Jaha - återsamling, skäll o gap, fågelskådning (det betyder alltså att jag totalignonerar honom), hund lugnar ner sig, vi kan återigen börja gå framåt m slakt koppel, såhär håller vi på.

Åsa - jo men de flesta hundar slutar ju försöka när de inte kommer ut/förbi/loss efter andra tredje försöket. För honom är det bara fysiska hinder som gäller. En kropp, en stadig förankring eller en dörr. Så fort vi kommer förbi ett problem så dyker det upp ett annat - det enda jag inte kunnat lösa med honom är koppeldraget. Annars betar vi av problemen men det blir aldrig roligt.
Äsch han kommer väl att trassla tills han blir gammal, men det är skönt att skriva av sig ibland.

 

[Luff]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Kollar på Cesar - och det funkar - men så fort jag inte är hundra % koncentrerad på honom, jag kanske tittar om det är någon jag känner som åker förbi för jag vill hälsa så far han iväg efter bilen så långt kopplet tar honom - nu står ju jag på kopplet för att jag vet detta så inget händer ju - men att han aldrig hajjar.

Och Ace - fniss - han är inte trött när maken får bogsera honom - han vill inte springa med maken helt enkelt...det är en fullvuxen schäfer - han ska kunna jogga några mil - maken springer mellan 5 - 10 km och hundskrället går i strejk efter 4. Med mig på cykel gick han ner i lugnt travtempo efter 4 km - och då har vi bråkat om positionen i 3 km - han tror nämligen att han ska dra mig i halsbandet vilket jag inte tillåter - jag köpte sele för att han skulle få dra - JÄVLAR vad jag flög - över styret - det vart 110 knyck direkt.
Och dragningen är inte att streta lite i kopplet - han börjar skrika när vi ska ut, redan utanför dörren är han hysterisk. Och då väntar jag...och så väntar jag...och så väntar jag..och sen kanske vi kan gå - kan ta 10 minuter. Sen när han förstår att vi ska gå ut och gå (pinketurerna är någorlunda, bara stretiga) så inträder nästa hjärncellskrock. Han börjar skälla, då brukar jag titta på fåglar en stund, sen kan vi gå, vi kommer 5 m, då börjar han ta sig framåt medelst grodskutt dvs han tar spjärn och kastar sig framåt så långt kopplet når. Jaha - återsamling, skäll o gap, fågelskådning (det betyder alltså att jag totalignonerar honom), hund lugnar ner sig, vi kan återigen börja gå framåt m slakt koppel, såhär håller vi på.

Åsa - jo men de flesta hundar slutar ju försöka när de inte kommer ut/förbi/loss efter andra tredje försöket. För honom är det bara fysiska hinder som gäller. En kropp, en stadig förankring eller en dörr. Så fort vi kommer förbi ett problem så dyker det upp ett annat - det enda jag inte kunnat lösa med honom är koppeldraget. Annars betar vi av problemen men det blir aldrig roligt.
Äsch han kommer väl att trassla tills han blir gammal, men det är skönt att skriva av sig ibland.

 

[Luff]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Kollar på Cesar - och det funkar - men så fort jag inte är hundra % koncentrerad på honom, jag kanske tittar om det är någon jag känner som åker förbi för jag vill hälsa så far han iväg efter bilen så långt kopplet tar honom - nu står ju jag på kopplet för att jag vet detta så inget händer ju - men att han aldrig hajjar.

Och Ace - fniss - han är inte trött när maken får bogsera honom - han vill inte springa med maken helt enkelt...det är en fullvuxen schäfer - han ska kunna jogga några mil - maken springer mellan 5 - 10 km och hundskrället går i strejk efter 4. Med mig på cykel gick han ner i lugnt travtempo efter 4 km - och då har vi bråkat om positionen i 3 km - han tror nämligen att han ska dra mig i halsbandet vilket jag inte tillåter - jag köpte sele för att han skulle få dra - JÄVLAR vad jag flög - över styret - det vart 110 knyck direkt.
Och dragningen är inte att streta lite i kopplet - han börjar skrika när vi ska ut, redan utanför dörren är han hysterisk. Och då väntar jag...och så väntar jag...och så väntar jag..och sen kanske vi kan gå - kan ta 10 minuter. Sen när han förstår att vi ska gå ut och gå (pinketurerna är någorlunda, bara stretiga) så inträder nästa hjärncellskrock. Han börjar skälla, då brukar jag titta på fåglar en stund, sen kan vi gå, vi kommer 5 m, då börjar han ta sig framåt medelst grodskutt dvs han tar spjärn och kastar sig framåt så långt kopplet når. Jaha - återsamling, skäll o gap, fågelskådning (det betyder alltså att jag totalignonerar honom), hund lugnar ner sig, vi kan återigen börja gå framåt m slakt koppel, såhär håller vi på.

Åsa - jo men de flesta hundar slutar ju försöka när de inte kommer ut/förbi/loss efter andra tredje försöket. För honom är det bara fysiska hinder som gäller. En kropp, en stadig förankring eller en dörr. Så fort vi kommer förbi ett problem så dyker det upp ett annat - det enda jag inte kunnat lösa med honom är koppeldraget. Annars betar vi av problemen men det blir aldrig roligt.
Äsch han kommer väl att trassla tills han blir gammal, men det är skönt att skriva av sig ibland.

 

[Luff]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Kollar på Cesar - och det funkar - men så fort jag inte är hundra % koncentrerad på honom, jag kanske tittar om det är någon jag känner som åker förbi för jag vill hälsa så far han iväg efter bilen så långt kopplet tar honom - nu står ju jag på kopplet för att jag vet detta så inget händer ju - men att han aldrig hajjar.

Och Ace - fniss - han är inte trött när maken får bogsera honom - han vill inte springa med maken helt enkelt...det är en fullvuxen schäfer - han ska kunna jogga några mil - maken springer mellan 5 - 10 km och hundskrället går i strejk efter 4. Med mig på cykel gick han ner i lugnt travtempo efter 4 km - och då har vi bråkat om positionen i 3 km - han tror nämligen att han ska dra mig i halsbandet vilket jag inte tillåter - jag köpte sele för att han skulle få dra - JÄVLAR vad jag flög - över styret - det vart 110 knyck direkt.
Och dragningen är inte att streta lite i kopplet - han börjar skrika när vi ska ut, redan utanför dörren är han hysterisk. Och då väntar jag...och så väntar jag...och så väntar jag..och sen kanske vi kan gå - kan ta 10 minuter. Sen när han förstår att vi ska gå ut och gå (pinketurerna är någorlunda, bara stretiga) så inträder nästa hjärncellskrock. Han börjar skälla, då brukar jag titta på fåglar en stund, sen kan vi gå, vi kommer 5 m, då börjar han ta sig framåt medelst grodskutt dvs han tar spjärn och kastar sig framåt så långt kopplet når. Jaha - återsamling, skäll o gap, fågelskådning (det betyder alltså att jag totalignonerar honom), hund lugnar ner sig, vi kan återigen börja gå framåt m slakt koppel, såhär håller vi på.

Åsa - jo men de flesta hundar slutar ju försöka när de inte kommer ut/förbi/loss efter andra tredje försöket. För honom är det bara fysiska hinder som gäller. En kropp, en stadig förankring eller en dörr. Så fort vi kommer förbi ett problem så dyker det upp ett annat - det enda jag inte kunnat lösa med honom är koppeldraget. Annars betar vi av problemen men det blir aldrig roligt.

 

[Blandrastik]

Sv: Jag blir galen - han ger sig ALDRIG

Det var perskans vad du postar...

Du skriver att du provat spår, men har du provat viltspår?