Det här är visserligen några år sedan nu men när min kompis skulle köpa sin första terv så vände hon sig till en - enligt många - välrenommerad och framgångsrik uppfödare.
Mamman, P, till kullen hade visserligen fått bryta sitt BoK-prov (tidigare form av mentalprov som definitivt inte var svårt att fixa för en normalfuntad hund) eftersom det första hon gjorde var att bita testledaren
.
Detta snackades dock bort mycket vältaligt av uppfödaren eftersom tiken var importerad, MH och BoK-prov var ändå totalt onödigt och yada yada.
Och min kompis, ja, hon svalde allt med hull och hår och köpte en valp i kullen, W.
Det var sex valpar, när de fyllde tre var endast två kvar i livet, en av kullbröderna är nog den enda hund jag träffat som varit
totalt lost i skallen med en härlig blandning av rädsla, skärpa och noll bittröskel och därtill farlig även för matte och husse.
När vi var och hälsade på på kenneln (efter att valpen var köpt) frågade jag om jag inte kunde få se Ws mamma. Uppfödaren tittade då tvivlande på mig och frågade om jag verkligen ville träffa P, jag kunde få se henne genom fönstret där hon var i hundgården? För att ta
in henne gick ju inte, hon gick inte att hantera.
Och P, ja hon fick minst en kull till där några avkommor gick vidare i avel, med brutna MHn och annat kul
. Men snygga var de...
(W var uppenbarligen stjärnan i kullen men pensionerades som treåring eftersom han var totalt omöjlig att jobba med, full speed i skallen men ingen som helst styrning, hans stackars två hjärnceller krockade nog ständigt.)