känningensorg
Trådstartare
Jag kommer att behöva flytta ifrån mitt barn. Hur ska man leva med sig själv efter det? Hur ska man överleva med att bara få ha sitt barn hos sig varannan helg och på loven?
Barnet är i 12-årsåldern och bor i dagsläget varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Vi bor på samma ort med cykelavstånd emellan.
Jag är långtidssjukskriven och kommer behöva gå från sjukpenning till sjukersättning samtidigt som hyran på min lägenhet kommer öka ganska mycket pga ombyggnation. Min ekonomiska situation är ohållbar och jag kommer inte kunna bo kvar. Jag kommer alltså inte kunna sätta tak över huvudet på mitt barn. Av olika orsaker som jag inte vill gå in på finns det ingen möjlighet att byta till ett billigare boende och det finns heller inga bidrag eller liknande som kan hjälpa mig. Jag har full koll på socialbidrag och olika bidrag från FK och behöver inte få tips på sådant. Jag har vridit och vänt på varenda sten som finns.
Min pojkvän sedan två år tillbaka bor ungefär sju mil bort och han vill gärna att jag ska flytta in hos honom, och det är ju en jättefin idé och tanke. Jag skulle älska att bli sambo med honom. MEN, flyttar jag till honom måste jag lämna mitt barn. Det är för långt för att kunna pendla och mitt barn skulle bara kunna vara hos oss på helger och lov. Hur ska jag klara det?
Mitt barn är mammakär och säger ofta att jag är för mycket hos min kille (är bara där ibland på pappveckor). Hen skulle bli förkrossad om jag flyttade dit på heltid. Men vad ska man göra? Vad ska jag göra? Det finns verkligen ingen annan lösning.
Barnets pappa säger att jag måste göra vad jag måste göra, att han står bakom mitt beslut vad det än blir. För honom är det inga problem att ha barnet på heltid och han säger att vårat barn är tryggt i sig själv och kommer bli ledset men att hen kommer att klara sig och att hen vet att vi älskar henom båda två. Jag vill gärna tro att han har rätt men mitt barn kommer bli så jäkla ledset och besviket. Hen kommer känna sig övergiven och hen kommer känna att jag väljer min kille och hans barn före henom, och när jag tänker på det vill jag bara lägga mig ner och dö. Känner mig som en så fundamentalt värdelös förälder.
Till saken hör att jag dras med både en fysisk sjukdom som gör mig väldigt svag och pga det också en del psykiska besvär och utmattning. Det är svårt för mig att upprätthålla ett hem, det mesta av hushållsarbete och liknande är väldigt jobbigt för mig. Att bo tillsammans med min kille skulle underlätta min vardag otroligt mycket, MEN jag skulle bli utan mitt barn. Mitt solsken. Min anledning att kliva upp och andas varje dag.
Min kille har två barn som bor hos honom varannan vecka och jag är rädd att mitt barn ska känna att jag väljer dem framför henom. Att hen blir bortvald. Och när jag tänker på det blir det tungt att andas. Ska jag dela hem med två andra barn 50% av tiden men bara få vara med mitt eget barn på helger?
Viktigt att säga att mitt barn tycker mycket om min kille och kommer bra överens med både honom och hans barn, och mitt barn kommer att få ett eget rum i huset som är bara hens där hen kan ha saker, dator osv. Hen kommer alltså inte behöva bo i ett gästrum eller på en soffa eller så. Det är gott om plats och hen kommer ha cykel och allt annat som hen behöver för att känna sig som hemma. Bara det att det bara kommer vara hemma varannan helg.
Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med det här inlägget. Skapade en hemlig profil, är rädd att bli dömd och sparkad på.
Jag har som sagt vridit på varenda sten och det finns ingen annan lösning. Jag kommer helt enkelt bli hemlös, och då finns alternativet att bo hos min kille. Men hur ska jag leva med mig själv när jag inte kan ha mitt barn hos mig? Jag tror jag skulle vilja få lite pepp och kanske få höra att jag inte är en dålig mamma. Och kanske få höra någon solskenshistoria om det finns någon som har liknande erfarenheter?
Barnet är i 12-årsåldern och bor i dagsläget varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin pappa. Vi bor på samma ort med cykelavstånd emellan.
Jag är långtidssjukskriven och kommer behöva gå från sjukpenning till sjukersättning samtidigt som hyran på min lägenhet kommer öka ganska mycket pga ombyggnation. Min ekonomiska situation är ohållbar och jag kommer inte kunna bo kvar. Jag kommer alltså inte kunna sätta tak över huvudet på mitt barn. Av olika orsaker som jag inte vill gå in på finns det ingen möjlighet att byta till ett billigare boende och det finns heller inga bidrag eller liknande som kan hjälpa mig. Jag har full koll på socialbidrag och olika bidrag från FK och behöver inte få tips på sådant. Jag har vridit och vänt på varenda sten som finns.
Min pojkvän sedan två år tillbaka bor ungefär sju mil bort och han vill gärna att jag ska flytta in hos honom, och det är ju en jättefin idé och tanke. Jag skulle älska att bli sambo med honom. MEN, flyttar jag till honom måste jag lämna mitt barn. Det är för långt för att kunna pendla och mitt barn skulle bara kunna vara hos oss på helger och lov. Hur ska jag klara det?
Mitt barn är mammakär och säger ofta att jag är för mycket hos min kille (är bara där ibland på pappveckor). Hen skulle bli förkrossad om jag flyttade dit på heltid. Men vad ska man göra? Vad ska jag göra? Det finns verkligen ingen annan lösning.
Barnets pappa säger att jag måste göra vad jag måste göra, att han står bakom mitt beslut vad det än blir. För honom är det inga problem att ha barnet på heltid och han säger att vårat barn är tryggt i sig själv och kommer bli ledset men att hen kommer att klara sig och att hen vet att vi älskar henom båda två. Jag vill gärna tro att han har rätt men mitt barn kommer bli så jäkla ledset och besviket. Hen kommer känna sig övergiven och hen kommer känna att jag väljer min kille och hans barn före henom, och när jag tänker på det vill jag bara lägga mig ner och dö. Känner mig som en så fundamentalt värdelös förälder.
Till saken hör att jag dras med både en fysisk sjukdom som gör mig väldigt svag och pga det också en del psykiska besvär och utmattning. Det är svårt för mig att upprätthålla ett hem, det mesta av hushållsarbete och liknande är väldigt jobbigt för mig. Att bo tillsammans med min kille skulle underlätta min vardag otroligt mycket, MEN jag skulle bli utan mitt barn. Mitt solsken. Min anledning att kliva upp och andas varje dag.
Min kille har två barn som bor hos honom varannan vecka och jag är rädd att mitt barn ska känna att jag väljer dem framför henom. Att hen blir bortvald. Och när jag tänker på det blir det tungt att andas. Ska jag dela hem med två andra barn 50% av tiden men bara få vara med mitt eget barn på helger?
Viktigt att säga att mitt barn tycker mycket om min kille och kommer bra överens med både honom och hans barn, och mitt barn kommer att få ett eget rum i huset som är bara hens där hen kan ha saker, dator osv. Hen kommer alltså inte behöva bo i ett gästrum eller på en soffa eller så. Det är gott om plats och hen kommer ha cykel och allt annat som hen behöver för att känna sig som hemma. Bara det att det bara kommer vara hemma varannan helg.
Jag vet ärligt talat inte vad jag vill med det här inlägget. Skapade en hemlig profil, är rädd att bli dömd och sparkad på.
Jag har som sagt vridit på varenda sten och det finns ingen annan lösning. Jag kommer helt enkelt bli hemlös, och då finns alternativet att bo hos min kille. Men hur ska jag leva med mig själv när jag inte kan ha mitt barn hos mig? Jag tror jag skulle vilja få lite pepp och kanske få höra att jag inte är en dålig mamma. Och kanske få höra någon solskenshistoria om det finns någon som har liknande erfarenheter?
Senast ändrad: