Varning för att det blir långt.. Jag pluggar på en tuff utbildning, det visste jag sedan innan. Jag har aldrig varit den som är bäst, men jag har alltid haft en vilja att klara mig. Jag har dessutom ganska lätt för mig i skolan, så det går an. Nu är jag inne i tentaperioden före sommaren som så många andra, men jag är så slut så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag har haft grupparbeten med medlemmar som inte dykt upp eller hört av sig där jag fått dra så gott som hela lasset själv. Vi har en av programmets svåraste tentor framför oss och jag har inte pluggat, för jag har ju dragit de där arbetena. Jag känner mig helt slut psykiskt. Dessutom ska jag skicka hem mina hästar till föräldrarna eftersom jag inte hinner med dem, och det med väldigt blandade känslor. Det är ju hos dem jag VILL vara, det är där jag mår bra. Nu sitter jag och pluggar, har ångest och pluggar lite till dagarna i ända, men det går ändå ganska dåligt för mig. Jag har en bra studieteknik, som räddat mig många gånger, men inte den här gången. Jag tror inte jag kommer klara det.
Vi har fått kritik på något av arbetena och jag känner bara JAG ORKAR INTE. Ringde i tårar och beklagade mig för pojkvännen, det känns så dåligt. Satt och skakade. Han försöker stötta så bra han bara kan, men han ser det så himla positivt. Han säger "du vänjer dig, det är bättre nästa gång, tänk på sommarlovet" eller något sådant. Inom mig skriker en röst "jag ger fan i det, jag vill inte, jag orkar inte, kan du inte sluta vara så positiv". Jag vaknar med huvudvärk och går och lägger mig med huvudvärk. Jag har ont i hela kroppen.
Vad gör man för att klara sig den här sista veckan? Jag vill bara genomlida, komma ut på den andra sidan och lära mig andas igen. LindgrenV skrev väldigt talande i pluggtråden för ett tag sedan, känslan är den man har när man hoppat trampolin i badhuset och är på väg upp till ytan och känner att man inte riktigt kommer upp. Nu känns det som att jag aldrig kommer komma upp.
Det är nog lätt att känna igen mig, håll det för er själva om ni misstänker mig.
Jag har haft grupparbeten med medlemmar som inte dykt upp eller hört av sig där jag fått dra så gott som hela lasset själv. Vi har en av programmets svåraste tentor framför oss och jag har inte pluggat, för jag har ju dragit de där arbetena. Jag känner mig helt slut psykiskt. Dessutom ska jag skicka hem mina hästar till föräldrarna eftersom jag inte hinner med dem, och det med väldigt blandade känslor. Det är ju hos dem jag VILL vara, det är där jag mår bra. Nu sitter jag och pluggar, har ångest och pluggar lite till dagarna i ända, men det går ändå ganska dåligt för mig. Jag har en bra studieteknik, som räddat mig många gånger, men inte den här gången. Jag tror inte jag kommer klara det.
Vi har fått kritik på något av arbetena och jag känner bara JAG ORKAR INTE. Ringde i tårar och beklagade mig för pojkvännen, det känns så dåligt. Satt och skakade. Han försöker stötta så bra han bara kan, men han ser det så himla positivt. Han säger "du vänjer dig, det är bättre nästa gång, tänk på sommarlovet" eller något sådant. Inom mig skriker en röst "jag ger fan i det, jag vill inte, jag orkar inte, kan du inte sluta vara så positiv". Jag vaknar med huvudvärk och går och lägger mig med huvudvärk. Jag har ont i hela kroppen.
Vad gör man för att klara sig den här sista veckan? Jag vill bara genomlida, komma ut på den andra sidan och lära mig andas igen. LindgrenV skrev väldigt talande i pluggtråden för ett tag sedan, känslan är den man har när man hoppat trampolin i badhuset och är på väg upp till ytan och känner att man inte riktigt kommer upp. Nu känns det som att jag aldrig kommer komma upp.
Det är nog lätt att känna igen mig, håll det för er själva om ni misstänker mig.