Det där är en av anledningarna till att jag inte säljer mina shettisar. Den ena har tävlat SM i både körning och brukskörning och är som en liten Porsche framför vagnen. Unghästen har vunnit lätt klass och är utställningschampion. Dessutom är de rätt välutbildade på töm. Ändå skulle förmodligen inte en jäkel betala mer än 10 000 kronor, och då vill de förmodligen ha med sele och vagn också... För att betala för allt arbete som är nedlagt på dem är ju otänkbart, de är ju "bara" shettisar.
Jag säger bara HEDER åt dem som vågar sätta upp prislappen och ta betalt för den utbildning de har lagt ner på hästen. Det är de andra, de som säljer hästarna för en spottstyver och förstör för alla andra genom att bygga på fördomarna att shettisar, russ, fjordingar et c inte är värda mer. Jag måste säga att jag tycker att de är mer klandervärda i så fall.
Jag trodde i mitt naiva sinne att western var en livsstil, inte bara tävling? Säg att den här islandshästen är helt pålitlig att rida ut på, men ändå framåt och rolig, frisk som en nötkärna, och dessutom kan gå C- och D-tävlingar och plocka med sig en rosett då och då (vilket torde innebära att den har minst tre rena gångarter). Är inte det värt 75 000 kronor att få en häst med den utbildningen, om man kan komma ut och ha kul med nästan direkt efter köpet utan krångel och olater? Ingen lyfter ju ens ett ögonbryn om någon köper en treårig halvblodshäst för det dubbla, och sen bara kommer till lätt B för att de inte klarar av att utbilda hästen elelr för att den går sönder.
Visst, vill man komma till tävlingstoppen på ett smidigt sätt så bör man skaffa en häst som matchar domarögats stereotyper. Men jag tycker att det är dags att värdera upp det arbete som läggs ner för att helt vanliga hästar ska fungera som bussiga livskamrater till helt vanliga människor.
