Det finns områden i Sverige som är starka rekryteringsbaser för IS/Daesh. De når människor i utanförskap, vanligen infödda svenskar som inte känner sig inkluderade i samhället, som inte känner att de har en plats, vanligen unga. Det finns några få akademiker bland dem som rekryteras men den största gruppen är just unga, lågutbildade, arbetslösa eller med svårigheter i grund- gymnasieskolan. En rädsla att misslyckas, en känsla av att inte höra till, att inte ha en plats.
Har någon av er faktiskt sett rekryteringsvideorna? Det är inte halshuggningar. Det är grönområden, lekplatser, kvinnor som lagar mat i grupp och skrattar, stora starka män som håller en k-pist samtidigt som de klappar en kattunge. Gemenskap, styrka, trygghet, förutsägbarhet. Allt det som många sakna hemma.
Givetvis är det idealiserade bilder. Det är ju vad propaganda går ut på. Dessa tjejer och killar som faktiskt lyckas ta sig ned till Raqqa och Mosul tror att de är på väg till någonting annat än vad de finner. Givetvis hade de inte rest om de insåg att Raqqa är sönerbombat och i katastroftillstånd, att de får se lik på gatorna, och att kvinnorna mycket väl kan bli våldtagna. De tror att de ska rädda världen, att de ska få vara delaktiga i en stor gemenskap. Så funkar det med alla sekter.
Det betyder inte att en person som beger sig iväg för att stötta en terroristgrupp inte ska ställas till svars för sina handlingar. Att någon mördar människor i Kristi namn eller whatever betyder inte att de har rätt att mörda. Men lite förståelse för ursprunget hjälper till om vi ska hindra dem att åka ned.