Tyvärr är inte mina erfarenheter dom jag helst velat ha..
Fick en underbar liten tös för 1,5 år sedan. Då hade vi två kanonfina Springrar. Den äldre utav hundarna (5 år) lärde sig aldrig att acceptera den lilla tösen, så efter 10 månaders kämpande så tog vi det fruktansvärda beslutet att låta placera om hunden *gråter*
Det vi gjorde när vi kom hem från bb var att placera babyliften mitt på golvet i köket för att hundarna i lugn och ro skulle få bekanta sig med henne. Vi märkte redan då att den yngre hunden på tre år var ivrig och mycket nyfiken, medan den äldre inte ens var fram!!!!! Hon strök omkring i köket och gav mig konstiga blicka - förmodligen för att jag bara försvann ur hennes liv (enligt henn) under vistelsen på bb...
Månaderna gick och den äldre hunden börjat göra små utfall mot flicka. Hon skällde, blängde och betedde sig ganska obehagligt. Det blev inte bättre utan snarae sämre ju mer min dotter kunde ta sig fram. Jag kunde ALDRIG ens för en halv minut lämna hundarna ensam med tösen, och detta gjorde att hela situationen vart olustig.
Detta var säkert till viss del vårat fel eftersom vår hund förmodligen kände av denna otrevliga känsla vi hade, så vi bestämde oss helt enkelt att placera om henne. Vi letade med hjälp av vår uppfödare efter en vettig familj i två månader, och helt plötsligt så dök den mest perfekta nya familjen upp.
Oj, detta blev långt, men jag har nog ett behov av att få ventilera detta. Det har varit tufft..
Tack för att ni orkade läsa!
