Som hund och katt?

[Piaff]

Vill förtydliga att resten av familjen gör en hel del för hunden, inser att jag är orättvis där, de leker, promenerar, stimulerar, matar - jag har släppt så mycket ansvar jag kan på dom för att jag är så less och förbannad på hunden (eller på situationen men just nu går de in i varandra) och de gör absolut en hel del i vardagen, men de skulle inte fixa ansvaret av hund helt själva (pälsvård, klovård, sånt) vilket de motvilligt håller med om. Men de älskar ju hunden och vill ge det mer tid. Jag känner mest att vi drar på ett oundvikligt beslut, men jag är bara en av fyra tvåfotade medlemmar i familjen. Däremot mår tre av fyra fyrfotingar dåligt. Och jag

Men ja, jag ser vad ni skriver, det är ganska på pricken vad jag känner, att ha ett husdjur ska vara berikande, inte en börda och källa till skam, så klokt skrivet @Piaff.

Fortsätt gärna skriva, jag famlar efter halmstrån att lösa situationen för att resten av familjen ska må bättre och jag ska kunna förlika mig med situationen. Jag ser hur dumt det låter när jag skriver det, men vill inte att det ska bli ett förhastat beslut. Och våndas för att skriva till uppfödaren "Hej... vi överväger att omplacera xx, för att han funkar inte ihop med katterna"

Tycker du ska ta med en del av det du skrivit här när du eventuellt pratar med uppfödaren, så hen får en uppfattning om nivån och så låter det inte som den vanliga typ ”barnen blev allergiska” utan det är faktiskt jobbigt på riktigt och ni har provat allt.

 

[Nota]

Nu ändrade du ditt inlägg...

Du läser in väldigt mycket i TS inlägg som inte verkar stå där. TS beskrev en stituation där familjen vill ha kvar hunden och då har TS lagt över mer ansvar på dem eftersom det är DE som vill ha kvar hunden och inte TS. De fixar dock inte allt med hunden. Det har inget att göra med att det är jobbigt med kloklippning. Bara att de som vill ha kvar hunden inte fixar att ta hand om hunden till 100 % men den som tycker att den ska omplaceras är den som har huvudansvaret trots allt.

För att ts ändrade ja.
Men nu är det som det är ts vill inte fixa kloklippning och klippning och annat kring hunden själv och resten av familjen är inte intresserad plus att hunden inte funkar med katterna överhuvudtaget.
Varför ska vi linda in det?
Det fungerar ju uppenbarligen inte och då omplacerar man det är inget fel med det förutom att det gör ont i hjärtat för stunden.

 

[Nota]

Fast det var väl lite hårt skrivet? Jag tycker det absolut värsta med att ha hund är att klippa klorna. Tycker inte pälsvård är roligt. Har två hundar av trimras och trimmar de själv + klipper klorna. Jag får ju bara göra det liksom, ett nödvändigt ont

Som jag skrev ovan
Nu vill inte ts sköta detta själv och resten av familjen är inte intresserad och hunden fungerar heller inte med katterna, det är uppenbart att det är dags att göra sig av med hunden.

 

[nejlica]

Fortsätt gärna skriva, jag famlar efter halmstrån att lösa situationen för att resten av familjen ska må bättre och jag ska kunna förlika mig med situationen. Jag ser hur dumt det låter när jag skriver det, men vill inte att det ska bli ett förhastat beslut. Och våndas för att skriva till uppfödaren "Hej... vi överväger att omplacera xx, för att han funkar inte ihop med katterna"

Jag tänker tvärtom att det kanske är ett jättebra ställe att börja med? Att slänga ut lite trådar, se om ni får något napp och att själva beslutet sen faktiskt kan vänta tills ni ser att det finns någon fantastisk ny potentiell ägare därute som skulle ta fin hand om honom!

Då hinner ni kanske landa lite i det under tiden det letas någon som vill ta över honom.

Och det finns ju massor av hundar som funkar helt problemfritt med katt, kanske resten av familjen mår bättre om ni redan nu börjar fundera på en ny kompis?

 

[Ciccio]

(Långt!)Jag skulle behöva lite input. Vi har en mellanstor hanhund på snart 1,5 år. Han är en trevlig hund, men! Han är ett helvete för våra katter.

Vi har tre katter i hemmet, sedan innan vi köpte vår hund. De är hundvana sedan innan - dock var hon en hund som inte nämnvärt brydde sig om katterna, de samexisterade. Jag förutsatte att det skulle funka den här gången också eftersom hunden kom som valp.
Vi har sedan dag 1 passat på dom, tillrättavisat vår hund och försökt hålla isär, och släppa ihop unde kontrollerade former, men vi når inte fram till honom att lyssna utom just för stunden. Katterna kan inte röra sig i huset förrän vår hund är där och jagar, tuggar och brottas med dom.

Katt 1 bryr sig inte så mycket, hon lägger sig platt tills det yrt tussar av hennes päls över hela golvet och vi bryter.
Katt 2 vänder och fräser när hon tappar tålamodet vilket hjälper typ 1 sekund, då har hon fått in många smällar på honom. Henne lyckas han aldrig brotta ner men hon är bra less på honom, det märks.
Katt 3 är livrädd och skriker. Hon är mindre än de andra och vår hund 3-4 ggr större än hon. Hon är även njursjuk, har forl och är en riktig liten fegis, henne har vi daltat mycket med genom åren. Hon skriker när han brottar ner henne så det gör ont i mitt hjärta. Henne ser vi nästan aldrig längre.
Vi får hålla vår hund instängd när katterna ska kunna komma fram och äta. Vi har kompostgaller runt kattlådorna för att han inte ska attackera dom när de går på toa. Katterna kan aldrig komma fram och ligga och kela om inte hunden är inlåst.

Han är inte aggressiv utan för honom är de leksaker, han vill leka, brottas och busa som han gör med sina hundkompisar. Vi leker såklart också med honom. Jag har svårt att se hur vi ska kunna aktivera honom mer. Vi har tänkt att vi fortsätter vara konsekventa, säger åt honom, plockar bort honom. Men det har gått mer än ett år nu. Finns det någon som har löst problemet?

Det känns bara som en belastning att ha hund. Jag har aldrig riktigt kunnat klicka med honom på grund av det här, jag saknar mina katter in i själen, som sov hos mig i sängen förut, som hoppade upp och la sig tvärs över mig i soffan framför en film. Låg utsträckta framför brasan och myste och kom och tyst höll mig sällskap när jag hade migrän. Nu är de högst upp i sitt klätterträd eller intryckta under sängen. Jag har haft katt i hela mitt liv och kan inte tänka mig livet utan katt - men det är så det är nu i princip.

Jag är helt matt! Nu har det gått ett år och tre månader. Vi pratar om omplacering, där jag har kommit till punken där vill omplacera honom till en trevlig aktiv familj med fler hundar han kan busa med. Resten av familjen vill att vi ska ge det mer tid - allt ansvar för hunden ligger dock på mig - utöver lek och promenader. Mer och mer försöker jag fösa över ansvaret på de andra i familjen, men då blir liksom inte klorna klippta, pälsen inte borstad eller trimmad.

Jag vet att han är en unghund fortfarande. Men jag VILL inte längre. Det blir ju inte bättre. Jag måste få höra solskenshistorier - eller klokt input, annars flyttar jag snart ut själv. Omplacera katterna är INGET alternativ.


Har ett anonymt nick och är det någon jag känner privat så ta det gärna via pm för jag vill kunna ventilera det här anonymt, det finns både ilska, frustration och skam med i den här bilden...

Fattar att det är jättejobbigt och att du misströstar men har ni försökt träna på något mer systematiskt sätt? Som du säger är ju hunden ung och lite beroende på ras så brukar de ju lugna sig betydligt med åldern plus att han fortfarande är väldigt formbar.

Det finns ju sätt att träna på att hunden ska ignorera katterna, helt ignorera, han ska inte få titta på dem ens, tills han lugnat sig. Parallellt behöver han nog ändå aktiveras mer på något annat sätt för att få ur sig energi och leklust samt bli lite mer fokuserad.

Du beskriver ju inte en hund som är ute efter att mörda katterna utan mer leka och bråka med dem och då finns det ju helt andra och bra förutsättningar att kunna träna bort det. Om man orkar förstås, och vill lägga ned den tiden och energin på det.

 

[Grazing]

(Långt!)Jag skulle behöva lite input. Vi har en mellanstor hanhund på snart 1,5 år. Han är en trevlig hund, men! Han är ett helvete för våra katter.

Vi har tre katter i hemmet, sedan innan vi köpte vår hund. De är hundvana sedan innan - dock var hon en hund som inte nämnvärt brydde sig om katterna, de samexisterade. Jag förutsatte att det skulle funka den här gången också eftersom hunden kom som valp.
Vi har sedan dag 1 passat på dom, tillrättavisat vår hund och försökt hålla isär, och släppa ihop unde kontrollerade former, men vi når inte fram till honom att lyssna utom just för stunden. Katterna kan inte röra sig i huset förrän vår hund är där och jagar, tuggar och brottas med dom.

Katt 1 bryr sig inte så mycket, hon lägger sig platt tills det yrt tussar av hennes päls över hela golvet och vi bryter.
Katt 2 vänder och fräser när hon tappar tålamodet vilket hjälper typ 1 sekund, då har hon fått in många smällar på honom. Henne lyckas han aldrig brotta ner men hon är bra less på honom, det märks.
Katt 3 är livrädd och skriker. Hon är mindre än de andra och vår hund 3-4 ggr större än hon. Hon är även njursjuk, har forl och är en riktig liten fegis, henne har vi daltat mycket med genom åren. Hon skriker när han brottar ner henne så det gör ont i mitt hjärta. Henne ser vi nästan aldrig längre.
Vi får hålla vår hund instängd när katterna ska kunna komma fram och äta. Vi har kompostgaller runt kattlådorna för att han inte ska attackera dom när de går på toa. Katterna kan aldrig komma fram och ligga och kela om inte hunden är inlåst.

Han är inte aggressiv utan för honom är de leksaker, han vill leka, brottas och busa som han gör med sina hundkompisar. Vi leker såklart också med honom. Jag har svårt att se hur vi ska kunna aktivera honom mer. Vi har tänkt att vi fortsätter vara konsekventa, säger åt honom, plockar bort honom. Men det har gått mer än ett år nu. Finns det någon som har löst problemet?

Det känns bara som en belastning att ha hund. Jag har aldrig riktigt kunnat klicka med honom på grund av det här, jag saknar mina katter in i själen, som sov hos mig i sängen förut, som hoppade upp och la sig tvärs över mig i soffan framför en film. Låg utsträckta framför brasan och myste och kom och tyst höll mig sällskap när jag hade migrän. Nu är de högst upp i sitt klätterträd eller intryckta under sängen. Jag har haft katt i hela mitt liv och kan inte tänka mig livet utan katt - men det är så det är nu i princip.

Jag är helt matt! Nu har det gått ett år och tre månader. Vi pratar om omplacering, där jag har kommit till punken där vill omplacera honom till en trevlig aktiv familj med fler hundar han kan busa med. Resten av familjen vill att vi ska ge det mer tid - allt ansvar för hunden ligger dock på mig - utöver lek och promenader. Mer och mer försöker jag fösa över ansvaret på de andra i familjen, men då blir liksom inte klorna klippta, pälsen inte borstad eller trimmad.

Jag vet att han är en unghund fortfarande. Men jag VILL inte längre. Det blir ju inte bättre. Jag måste få höra solskenshistorier - eller klokt input, annars flyttar jag snart ut själv. Omplacera katterna är INGET alternativ.


Har ett anonymt nick och är det någon jag känner privat så ta det gärna via pm för jag vill kunna ventilera det här anonymt, det finns både ilska, frustration och skam med i den här bilden...

Ibland fungerar inte hundar med katter helt enkelt, tyvärr. Jag är sällan för omplacering egentligen men i detta läget så mår ju inte katterna bra och visst kanske om några år att hunden lugnar ner sig men det är inte säkert. Det är bättre att omplacera nu när hunden inte är så gammal än.

 

[Myrten]

TS, jag tycker du ska omplacera hunden. Som ni har det nu är inte hållbart. Det här är ju inget som hindrar er från att ha hund. Det finns många hundar som funkar med katter och vissa raser där man nästan kan förutsätta att det funkar. Men detta verkar vara fel individ (och kanske fel ras). Låt inte dumma kommentarer om kloklippning och pälsvård ge dig dåligt samvete. Jag fattar det som att du har svårt att knyta an till hunden pga hur han beter sig mot katterna och därför kan huvudansvaret för hunden kännas tungt. Jag skulle förmodligen känna på samma sätt.

Prata med uppfödaren.

 

[athena_arabians]

Fattar att det är jättejobbigt och att du misströstar men har ni försökt träna på något mer systematiskt sätt? Som du säger är ju hunden ung och lite beroende på ras så brukar de ju lugna sig betydligt med åldern plus att han fortfarande är väldigt formbar.

Det finns ju sätt att träna på att hunden ska ignorera katterna, helt ignorera, han ska inte få titta på dem ens, tills han lugnat sig. Parallellt behöver han nog ändå aktiveras mer på något annat sätt för att få ur sig energi och leklust samt bli lite mer fokuserad.

Du beskriver ju inte en hund som är ute efter att mörda katterna utan mer leka och bråka med dem och då finns det ju helt andra och bra förutsättningar att kunna träna bort det. Om man orkar förstås, och vill lägga ned den tiden och energin på det.

Det har fortfarande gått för långt för katterna, de ska inte behöva stå ut med mer. Det går inte i en handvändning att få bort det där beteendet.

@orkarintemera

 

[AraSlei]

Måste hunden vara i hela huset? Kan katterna få en frizon?

 

[orkarintemera]

Fattar att det är jättejobbigt och att du misströstar men har ni försökt träna på något mer systematiskt sätt? Som du säger är ju hunden ung och lite beroende på ras så brukar de ju lugna sig betydligt med åldern plus att han fortfarande är väldigt formbar.

Det finns ju sätt att träna på att hunden ska ignorera katterna, helt ignorera, han ska inte få titta på dem ens, tills han lugnat sig. Parallellt behöver han nog ändå aktiveras mer på något annat sätt för att få ur sig energi och leklust samt bli lite mer fokuserad.

Du beskriver ju inte en hund som är ute efter att mörda katterna utan mer leka och bråka med dem och då finns det ju helt andra och bra förutsättningar att kunna träna bort det. Om man orkar förstås, och vill lägga ned den tiden och energin på det.

Tack för ditt svar. Det är det där jag tänkt på, men vet dels inte riktigt hur jag ska göra, och dels inte om jag faktiskt har orken till att göra det, dessvärre. Jag har nog redan någonstans inom mig gett upp och är för trött på situationen. Jag måste bara hitta sätt att få familjen att förstå. Vill inte vara mamman som tar ifrån barnen deras hund det är väldigt mycket känslor involverade också. Jag vet också att han kan "växa till sig" och kanske lugna ner sig, men för katternas skull och för min egen skull tycker jag redan det gått för långt för att jag ska vilja chansa.

 

[orkarintemera]

Måste hunden vara i hela huset? Kan katterna få en frizon?

De har en del frizoner framför allt uppåt har de väldigt många platser att vara på, och vi stänger in hunden emellanåt, katterna emellanåt. Grindar i huset är tyvärr ingen riktigt bra lösning även om vi tänkt på det och även delat med kompostgaller i perioder. Urladdningarna kommer framför allt när katterna ska ner på golvet för förflyttning mellan sina frizoner.

 

[orkarintemera]

TS, jag tycker du ska omplacera hunden. Som ni har det nu är inte hållbart. Det här är ju inget som hindrar er från att ha hund. Det finns många hundar som funkar med katter och vissa raser där man nästan kan förutsätta att det funkar. Men detta verkar vara fel individ (och kanske fel ras). Låt inte dumma kommentarer om kloklippning och pälsvård ge dig dåligt samvete. Jag fattar det som att du har svårt att knyta an till hunden pga hur han beter sig mot katterna och därför kan huvudansvaret för hunden kännas tungt. Jag skulle förmodligen känna på samma sätt.

Prata med uppfödaren.

Tack för det här svaret, det värmer.

Jag tänker tvärtom att det kanske är ett jättebra ställe att börja med? Att slänga ut lite trådar, se om ni får något napp och att själva beslutet sen faktiskt kan vänta tills ni ser att det finns någon fantastisk ny potentiell ägare därute som skulle ta fin hand om honom!

Då hinner ni kanske landa lite i det under tiden det letas någon som vill ta över honom.

Och det finns ju massor av hundar som funkar helt problemfritt med katt, kanske resten av familjen mår bättre om ni redan nu börjar fundera på en ny kompis?

+andra som skrivit om att skaffa en annan hund på sikt, det tror jag inte är ett alternativ utan nu är det nog brötig hund eller ingen hund som gäller. Vi har andra hundar i närkretsen om abstinensen blir för stor, och jag vill inte gå igenom det här igen. Det har tärt otroligt mycket för mig som är kattmänniska i själ och hjärta. Jag älskade dock min förra hund och trodde väl naivt att det skulle funka bra även nu. Det är väldigt många hundar i vår ras som funkar med katter, mer regel än undantag men vi fick ett av undantagen tyvärr. Kanske har vi inte jobbat på det så hårt som vi skulle kunnat, jag vet inte, men det känns som om vi provat allt.

På alla andra sätt är han en fantastisk hund som skulle vara en alldeles förträfflig tillgång i många familjer och det handlar absolut inte om en omplacering till första bästa familj ska tilläggas utan precis den där fantastiska nya potentiella ägaren som @nejlica beskriver som jag är ute efter att hitta åt honom. Även om jag helst skulle velat ha vänt det här skeppet igår så vill jag inte göra något förhastat.

Jag har säkert missat att svara någon men många av era inlägg värmer, ska ni veta. Jag känner mig stundom som ett monster och jag har extremt dåligt samvete, både mot katterna, familjen och hunden, men det är skönt att höra att jag inte är helt ute och cyklar i mina tankar om omplacering.

 

[Ciccio]

Tack för ditt svar. Det är det där jag tänkt på, men vet dels inte riktigt hur jag ska göra, och dels inte om jag faktiskt har orken till att göra det, dessvärre. Jag har nog redan någonstans inom mig gett upp och är för trött på situationen. Jag måste bara hitta sätt att få familjen att förstå. Vill inte vara mamman som tar ifrån barnen deras hund det är väldigt mycket känslor involverade också. Jag vet också att han kan "växa till sig" och kanske lugna ner sig, men för katternas skull och för min egen skull tycker jag redan det gått för långt för att jag ska vilja

Jag förstår att det känns jättejobbigt och är känsligt. Jag har full förståelse för att du har gett upp och inte klarat knyta an till hunden riktigt pga detta och då låter ju omplacering som det vettigaste.

Jag ville inte på något sätt propagera för att absolut behålla hunden! Jag ville bara visa på en möjligt öppning och inge lite hopp då jag har sett exempel på att det har funkat.

Skitjobbigt med familjen och barnen så klart! Men sen när de ser hur du och katterna slappnar av och mår bättre utan hunden så underlättar det nog deras omställning.

Lycka till

 

[orkarintemera]

Jag förstår att det känns jättejobbigt och är känsligt. Jag har full förståelse för att du har gett upp och inte klarat knyta an till hunden riktigt pga detta och då låter ju omplacering som det vettigaste.

Jag ville inte på något sätt propagera för att absolut behålla hunden! Jag ville bara visa på en möjligt öppning och inge lite hopp då jag har sett exempel på att det har funkat.

Skitjobbigt med familjen och barnen så klart! Men sen när de ser hur du och katterna slappnar av och mår bättre utan hunden så underlättar det nog deras omställning.

Lycka till

Du får dock jättegärna tipsa om övningar man skulle kunna titta på Visst vore det absolut mest optimala situationen- för familjen - att vi ska kunna få det att funka förstås. Att läsa på lite om alternativ kan ju inte skada. Det är inte imorgon han ska flytta utan barnen måste få landa i det lite, jag vill ha tid på mig att hitta rätt person, och kanske kan vi jobba på så länge.
Jag tror och hoppas också att familjen kan få landa lite i sin omställning när de ser hur det slutar tära så mycket. Tack!

 

[Nattfjäril]

Först av allt vill jag säga att jag förstår dig helt och hållet, och att eventuell omplacering inte låter ogenomtänkt.

Jag har varit i samma sits med en hund som verkligen inte var rätt för vår familj, men som fick ett toppenbra hem hos andra.
Dock var det tufft för ungarna, och det låter lite på dig som att det skulle vara jobbigt för dina barn om ni omplacerade.

Jag undrar därför om ni verkligen har blivit totalt jävla fly förbannade på hunden så att han riktigt, riktigt, RIKTIGT fattar att man inte rör katter, man tittar inte ens åt deras håll.

Du skriver ju att ni tillrättavisat, men inget om hur kraftig tillrättavisningen varit.

Jag är all för mjuka metoder, men många gånger kan det vara bra att bli riktigt jäkla arg EN gång, så hunden verkligen fattar, än att man går och småtjatar utan riktig konsekvens.

Hoppas det löser sig för er!

 

[orkarintemera]

Först av allt vill jag säga att jag förstår dig helt och hållet, och att eventuell omplacering inte låter ogenomtänkt.

Jag har varit i samma sits med en hund som verkligen inte var rätt för vår familj, men som fick ett toppenbra hem hos andra.
Dock var det tufft för ungarna, och det låter lite på dig som att det skulle vara jobbigt för dina barn om ni omplacerade.

Jag undrar därför om ni verkligen har blivit totalt jävla fly förbannade på hunden så att han riktigt, riktigt, RIKTIGT fattar att man inte rör katter, man tittar inte ens åt deras håll.

Du skriver ju att ni tillrättavisat, men inget om hur kraftig tillrättavisningen varit.

Jag är all för mjuka metoder, men många gånger kan det vara bra att bli riktigt jäkla arg EN gång, så hunden verkligen fattar, än att man går och småtjatar utan riktig konsekvens.

Hoppas det löser sig för er!

Oja, många gånger.. Är väl också så, att kommer jag då backar han direkt. Han slutar vid tillsägelse emellanåt när resten av familjen säger ifrån också, vi är nog en bit förbi försiktiga tillrättavisningar överlag tyvärr utan bestämda alltigenom. Däremot så börjar han igen när jag vänder ryggen till, och det är omöjligt att punktmarkera honom, jämt. Det känns som om polletten att katterna är off limits inte trillar ner oavsett hur vi angriper det. Jag vet inte om det blir bättre med ålder och att han får ett större lugn i sig själv.

Jo, det kommer vara enormt tufft för ungarna, helt klart, och jag har inget riktigt bra sätt att hantera det på. Överlag är det mycket "jag" i det här men jag mår verkligen skitdåligt i situationen, och katterna med. Hunden tycker knappast heller att det är kul med en avståndstagande matte, fast det kompenseras nog upp av all uppmärksamhet (ännu mer sen vi började prata om omplacering) han får av resten av familjen. Hade familjen fått bestämma tror jag det är katterna som fått flytta men det är verkligen inget alternativ för mig.

 

[Unafraid]

Oja, många gånger.. Är väl också så, att kommer jag då backar han direkt. Han slutar vid tillsägelse emellanåt när resten av familjen säger ifrån också, vi är nog en bit förbi försiktiga tillrättavisningar överlag tyvärr utan bestämda alltigenom. Däremot så börjar han igen när jag vänder ryggen till, och det är omöjligt att punktmarkera honom, jämt. Det känns som om polletten att katterna är off limits inte trillar ner oavsett hur vi angriper det. Jag vet inte om det blir bättre med ålder och att han får ett större lugn i sig själv.

Jo, det kommer vara enormt tufft för ungarna, helt klart, och jag har inget riktigt bra sätt att hantera det på. Överlag är det mycket "jag" i det här men jag mår verkligen skitdåligt i situationen, och katterna med. Hunden tycker knappast heller att det är kul med en avståndstagande matte, fast det kompenseras nog upp av all uppmärksamhet (ännu mer sen vi började prata om omplacering) han får av resten av familjen. Hade familjen fått bestämma tror jag det är katterna som fått flytta men det är verkligen inget alternativ för mig.

Vår familj "lämnade tillbaka" en hund pga skilsmässa. Det kom vi också över. Ville jag det? Absolut inte! Var det bäst för familjen och hunden? Japp. Vi köpte en ny hund av samma uppfödare några år senare.

 

[ako]

Jättejobbigt!
Har varit med om lite liknande - när vi skaffade vår första hund vande sig aldrig 2 av då 4 katter och det blev en ond cirkel. De två katter som inte blev rädda för hunden, som absolut skällde och sprang efter ibland, började hunden ignorera och de levde trevligt sida vid sida. De andra två smög förskräckt över golvet och såklart var det kul att skälla på dem!
Vi hade barngrind till övervåningen och två katter levde sina sista år i princip där. Tv- rummet var där uppe så de fick sällskap av oss och av varandra, men helt klart en grej som inte blev riktigt bra. Hunden blev dock kvar och blev t o m kompis med de orädda katterna.

 

[Ciccio]

Du får dock jättegärna tipsa om övningar man skulle kunna titta på Visst vore det absolut mest optimala situationen- för familjen - att vi ska kunna få det att funka förstås. Att läsa på lite om alternativ kan ju inte skada. Det är inte imorgon han ska flytta utan barnen måste få landa i det lite, jag vill ha tid på mig att hitta rätt person, och kanske kan vi jobba på så länge.
Jag tror och hoppas också att familjen kan få landa lite i sin omställning när de ser hur det slutar tära så mycket. Tack!

Oj, jag har inga direkta övningar att hänvisa till tror jag. Jag kan bara berätta hur vi gjorde så får du kanske några tips som går att omvandla till er situation och hund?

Jag vill bara först säga att varken jag eller den här hundens matte är några som helst experter på hund, långt därifrån! endast glada och intresserade amatörer som provade oss fram. Samt att deras katt var inte rädd utan bara jäkligt trött på att inte få vara ifred.

Eftersom hunden var superglad, ung och stökig och bökig med mycket energi så började matte med att göra spårövningar med hunden varvat med lydnads- och nonsenstrick ganska fokuserat. Eftersom hunden verkligen gillade samarbete och nosarbete så blev det jätteroligt för både matte och hund faktiskt.

Samtidigt satte vi ”förbud” för vilda lekar hemma, ingen fick stoja upp hunden inomhus utan busa fick man göra ute. Vi drog också ner på lek med hundkompisar. Bara de bästa och närmaste kompisarna fick hunden leka och busa med.

Redan med bara detta enkla så blev det så mycket lugnare hemma och inte alls samma intresse för katten. På väldigt kort tid faktiskt!

De hade en grind i en dörröppning och där började träningen inomhus sen med att hunden var kopplad och katten på ena sidan grinden och så fick hunden göra trick och övningar och fokusera på det på andra sidan dörröppningen. Om hunden gjorde ansats mot katten eller visade intresse så sa vi ”låt bli” och när hunden fokuserade bort från katten fick han beröm förstås och så höll familjen på och ökade svårighetsgraden sakta, dvs hur nära katten var och om den kunde gå omkring osv. Hela tiden var hunden kopplad under övningarna för att inte riskera något misslyckande.

Ja du fattar principen säkert. Med just den här hunden och den här familjen och katten gick det superbra och mycket snabbare än någon av oss hade trott. Vilket så klart inte betyder att det funkar för alla.

Ska se om jag kan hitta något på YouTube eller så som liknar hur vi gjorde. Om du vill.

 

[Jerseyite]

Usch det låter verkligen jättejobbigt. Om det hade varit min hund hade jag kontaktat uppfödaren för omplacering. Det låter inte vettigt för varken katterna eller hunden och ibland blir det tyvärr så att fel individ kommer in i familjen. Det är ju ingens fel: man kan ju inte veta vad hundens relation till katterna kan bli. För katternas skull hade jag försökt hitta ett mer passande hem till hunden.