Sv: Inte långt kvar?
Det låter som om din hund börjar känna av åldern. Så betedde sig vår rottis också innan hon fick somna in.
Vissa dagar var hon bättre, andra sämre. Under hennes sista period i livet fanns tillfällen då hon helst inte reste sig för att gå ut och kissa, utan hellre höll sig. Andra dagar kunde leka som en tok med vår andra hund.
Det var jobbigt att ta beslutet, för precis som hennes oilka dagars stelhet så tyckte man vissa dagar att "det är ju inget fel är på den här hunden". Andra dagar var jag helt förtvivlad, för det var med suck och ansträngning hon reste sig och sedan var hon stum i hela kroppen. Visst kunde hon gå en sväng, men längre promenader var fullständigt uteslutet.
Hade hon lekt och busat en dag, så var "räkningen" att hon hade svårt att röra sig dagen därpå. Det kändes inte rätt gentemot henne.
Till sist bestämde vi oss. Hunden skulle snart fylla tio år och hon hade varit kärnfrisk fram tills dess att hon var dryga nio år. Hennes stelhet hade kommit smygande den sista vintern och hon hoppade inte längre in i bilen själv. Vidare hade hon knölar i juvren.
Sista dagen i livet var hon faktiskt ganska alert - det var otroligt tufft att ta adjö av henne, men samtidigt känns det bra. Hon hann aldrig bli en skugga av sitt forna jag och hon blev aldrig en gammal hund som bara lullade omkring.
Som Jadzia skrev, så var rörelse otroligt viktigt för min hund också. Hon älskade att springa och busa - och hon kunde göra det till sin sista tid i livet.
Jag kan med gott samvete säga att min hund aldrig upplevde ett svårt lidande innan hon dog. Däremot led jag alla helvetes kval, det var verkligen jobbigt och jag undrade om jag fattat rätt beslut.
Men det gör man nog alltid, tror jag. Om man inte väntar tills dess att inga andra utvägar finns och döden endast blir en befrielse.
Men då tycker jag att man väntat för länge, kanske bara för att få slippa ta ansvar för sitt beslut. Döden kan vara ett gott slut på ett aktivt liv och måste inte vara en befrielse från plågor.
Varma tankar till dig, jag förstår så väl hur du känner dig...
*kram*