Det var en aspekt på hur konsumentmakt är fördelad.
Vad låter konstigt med att konsumentmakt inte är oändlig och till och med i många frågor i praktiken ganska liten jämfört med andra maktfaktorer?
Är man fattig har man sällan bil eller möjlighet att nyttja köpcenter, men det var inte min poäng i föregående inlägg.
Att hänvisa till konsumentmakt används ibland, tycker jag, för att ta ifrån ansvar från politiker, producenter, grossister, butiker och andra aktörer. Och det är uppåt väggarna, för de har en stor del av makten.
Ja, jag ser idén om konsumentmakt som väldigt överbetonad, så att säga. Genom den idén distribueras ansvaret från företagare, politiker (och andra, listan är säkert rätt lång) till privatpersonerna, i rollen som konsumenter. Enligt min mening finns det flera brister med idén. Dels skapar idén en bild av människor som i första hand eller i väldigt hög grad just konsumenter, snarare än till exempel medborgare. Dels placerar idén ett ansvar på en stor grupp människor som inte rimligtvis kan organisera sig inbördes utifrån att vara just konsumenter, och därigenom ta krafttag mot tex olika typer av varor.
Det första ser jag som en del i den väldigt uttalade marknadsliberala samhällsform som för närvarande är det dominerande tolkningsmönstret i samhället. Det andra hänger så klart ihop med det första, kryddat med en väldigt stor dos individualism: "ensam är stark", ungefär. Men så är ju inte fallet, rik är ofta ganska stark, många som organiserar sig kan vara starka, men ensam utan andra "tillgångar" än sin individuella ensamhet, är helt enkelt inte stark i relation till företagen.
Detta är nog svar även till "vem det nu var" som frågade förut, och som fick svar av tex @Trani .
Det här är ju inget jag sitter och hittar på, det här är en del av ett annat ideologiskt tolkningsmönster än det dominerande kapitalistiskt-liberala-individualistiska.