Idag ändras allt

Nu är det sista dagen som jag är här. För IDAG ska jag flytta till ett hvb hem. Jag hade ju som ett mål att jag ville bli ut skriven för nyår men då ville jag ju få komma HEM och inte till nåt sånt ställe. Så är ju inte som jag klarade det målet då.
Men ja iallafall så ska jag flytta dit idag då som känns jätte konstigt. För jag känner ju INGEN där och vet jätte lite om hur allt gårtill och allt sånt. Och jag är jätte dålig på att lita på dom jag inte känner och typ säga hur jag mår eller sånt. Så är jätte rädd att det kommer bli sådär så jag inte kan säga nånting och då är det ingen som jag kan få fram nånting till där. För som nu så är det tillexempel en av dom bra sköterskorna som märker ifall hon kanske ska fråga lite mera hur det är och så ifall jag inte kan säga. Och kan messa pappa ifall jag inte kan säga nåt. Men där är det ju ingen som vet hur jag är liksom så då kan jag inte det.
Och vad jag vet så är det inte låst där utan dom får inte låsa in en. Och dethär är säkert olika på olika ställen men iallafall som jag har sett och läst så är det jätte mycket möjlig heter att göra dåliga saker. Och det är också jätte jobbigt isåfall för ifall jag inte litar på nån där och inte kan säga ifall jag mår skit liksom så är det ju mycket större chans att jag gör dåliga saker också. Och isåfall OM jag skulle göra det så ifall jag skulle ångra mig så blir det också jätte svårt för jag inte känner nån.
Så ja det är jätte många saker som jag är nervös för och så. Och bara hur allt funkar och med typ mat och skola och allt sånt och om man har terapi och bara rädd för ALLT. Och att jag har inte fått säga hejdå till O eller hundarna så det känns också skit och som jag sviker dom. Eller jag vet att dom nog inte tänker så men jag kan ändå inte fåbort att dom kanske undrar varför jag bara är borta och aldrig kommer till dom ifall jag inte bryr mig mera och så. Och typ att jag känner det som jag är över given av alla och ingen bryr sig eller nånting men så kanske dom tror så om mig. Och jag vill verkligen INTE att dom ska tro att jag inte VILL vara hos dom men jag kan ju inte ändra det alls. Så det är också skit jobbigt.
Och att jag vet ingenting hur jag borde vara liksom eller vad jag ska göra eller nånting. Eller ja ska väl vara migsjälv tycker dom flesta men om jag BARA ska vara migsjälv och som jag känner så vill jag inte prata med nån eller göra nåt utan bara gömma mig och försvinna. Men det kan jag ju inte. Så vet liksom inte hur dom för väntar sig att jag ska vara så jag inte gör allt fel bara.
Iallafall så förlåt att det här är dåligt skrivet och så men ville bara försöka få ut lite och typ skriva lite hur det känns justnu bara. Och jag vet INGET om regler och så på hvb hemmet så har ingen aning ifall man får ha sin telefon och dator och sånt eller om man inte får eller nånting. Så ingen aning ifall jag kommer kunna skriva heller så bara så ni vet ifall jag bara försvinner så kanske man inte får det. Men somsagt jag har ingen aning så man kanske får ha allt somvanligt också men bara OM.

 

[Flixon]

Jag kan typ inte göra andnings övningar för får massa äckel känslor ifall jag ska ha uppmärk samhet på nånting som känns liksom. Kan inte förklara men det går iallafall inte.
Men det andra kanske jag kan prova.

Det finns ett par andra andningsövningar som inte fokuserar på hur det känns, jag skriver ner dem så kan du testa om du vill.

Hissen: tänk dig ett höghus, med 5 våningar eller nån annan siffra som passar. Du tar hissen upp, och räknar våningar samtidigt som du andas in. Längst uppe så går du ut till kanten, och räknar fem steg. Där glider du linbana/hoppar fallskärm ner medan du räknar till fem. Sen går du fem steg till hissen och håller andan, och börjar om igen.

Fyrkanten: föreställ dig en fyrkant. Längs ena kanten andas du in, tills du kommer till första hörnet. Sen håller du andan till nästa hörn. Andas ut fram till tredje hörnet, och håll andan till fjärde hörnet. Fortsätt runt på samma sätt. Varje sida ska ta lika lång tid, tex 4 sekunder. Den här lärs ut inom försvaret/polisen/tullen som en fokusövning för att ta ner stress.

Hoppas någon av dem kan funka för dig

 

[Motacilla]

Jag har fått ångest medicin redan så tror inte jag kan få mer då.

Hoppas den funkar så mycket som möjligt!

 

[Motacilla]

Jag vet inte om jag skrivit det här förr, men en grej jag brukar göra när jag inte kan sova (vilket tyvärr är ganska ofta).

Andningsövningar funkar jättedåligt för mig. Så jag brukar försöka tänka istället och styra tankarna tills jag blir trött.

Brukar antingen försöka räkna i huvudet. Typ räknar 100+40+2+12+7+3+8.... Osv och sen minus.

Eller så tänker jag på alla länder jag kommer på som börjar på A, sen på B, C, D. Brukar somna nånstans vid M, N. Men ibland kan det hända att jag går hela alfabetet och då fortsätter jag med huvudstäder eller floder.
Går också att göra med andra grejer men jag tycker att geografiska saker är lagom svårt liksom.

 

[LiviaFilippa]

Nu har jag redan varit vaken typ två timmar och har jätte ont i magen och mår illa och känner mig skit konstig och typ som darrig i hela kroppen. Skit jobbigt men tror inte det är att jag är sjuk utan tror det är för jag har så mycket ångest som det blir så. Men iallafall skit jobbigt och längtar sååå mycket härifrån. Jag vill bara bort liksom så spelar typ ingen roll var utan bara bort härifrån. Men det kommer ju aldrig hända ändå.

 

[LiviaFilippa]

Vill skriva lite om en sak nu som bara är jobbigt. Men inte skit jobbigt som vissa saker utan det är på ett annat sätt liksom.
Men ja iallafall så jag vet att jag är här för jag inte kan eller får vara hemma och behövde typ byta miljö från bup och allt sånt. Och vet att jag säkert känner fel men det KÄNNS ändå som att mamma och pappa inte orkar med mig längre utan att dom vill slippa mig ett tag. Och det är dethär som är jobbigt för egentligen förstår jag dom och att dom säkert är jätte besvikna och miss nöjda med mig.
För liksom om man tänker ett år sen. Då hade jag varit helt frisk från anorexi ganska länge och hade bra betyg och skötte allt jag skulle hemma och så. Så var liksom en bra dotter kan man säga. Och då äntligen så gick dom med på att jag skulle få min högsta dröm som var en riktigt bra ponny som jag kunde nå stora mål med.
Så liksom dom la ändå jätte mycket pengar på O TILL MIG. För dom ville att jag skulle ha en chans att nå mina mål och att jag hade bevisat att jag var mogen för det och kunde ta ansvar och så.
Så från det så har jag inte ens haft O ett år och kunde bara ta hand om han själv i typ ett halv år och sen blev ALLT detdär borta. Så till att jag inte kunde ta nåt ansvar alls och var jätte sjuk med anorexi igen och typ BARA dåliga saker och att jag gör dom besvikna. Och det känns så jävla jobbigt liksom att dom trodde att jag för tjänade att få O så har jag nästan bara gjort dåliga saker efter det och gjort dom besvikna igen och igen helatiden.
Jag kan inte förklara riktigt men det känns bara som jag har lurat dom och att jag aldrig var värd att få O påriktigt. Och att det var jätte dåligt för dom att lägga massa pengar på han och nu kommer jag aldrig kunna nå dom målen vi hade. Och mamma och pappa borde vara jätte besvikna på mig och ångrar sig nog jätte mycket att dom köpte han. Och nu är jag här liksom och kan inte vara hemma och dom vill inte ens att jag är det då fattar ju att dom också fattar hur onödigt det var och att dom inte borde ha trott på mig.
Och jag verkligen hatar att göra andra besvikna på mig så det är skit jobbigt att jag har miss lyckats med typ allt i deras ögon säkert och vet inget jag kan göra åt det heller.

 

[LiviaFilippa]

Och en till sak så HATAR jag min hjärna och att den alltid är som delad om allt. Så tillexempel det känns som mamma och pappa inte vill ha med mig att göra och ändå känner jag mig jätte taskig och som att dom nog är besvikna för jag inte är hemma. Och jag vill inte prata med dom fast ändå saknar jag dom jätte mycket.
Och det är samma med typ ALLT som jag vill att nån ska bry sig och vilja veta hur jag mår och så men ifall nån bryr dig så känns det dåligt och om nån frågar hur det är så kan jag inte förklara. Och vill få en jätte lång kram av nån men såfort nån nuddar mig får jag jätte mycket äckel känslor och får typ panik.
Och jag vill klara tillexempel maten och vinna över anorexi monstret men varje gång jag klarar en mål tid så känns det typ som jag har förlorat ändå. Och samma med typ själv skade saker att jag väljer ju själv att jag ska göra det och ändå så ångrar jag mig efter och typ får panik och blir jätte äcklad av att jag gjorde det.
Och känner mig såå jävla ensam men ändå så orkar jag inte vara bland andra och jag säger ingenting till nån så såklart att jag är ensam då. Men ändå är jag sådär tvärt mot helatiden.
Och dethär är säkert inte allt heller utan det är typ en miljon saker som är sådär dubbelt helatiden. Och är så jävla trött på det och skulle bara vilja ha en normal hjärna som bara kan bestämma sig liksom och inte vara såhär jobbig. Känns bara så jävla dåligt och orätt vist att jag har en sån värde lös hjärna liksom så jag tillochmed vill må bättre fast ändå så är det dubbelt också så jag inte vill försöka mer ens. Och då egentligen är det ju ingen mening heller och är inte ens värd det då ju.

 

[Exit]

@EmmaFilippa Alla de där tankarn som sliter dig åt olika håll samtidigt måste ju göra dig helt slut! Förstår verkligen att det är jobbigt! Hoppas att du får ha M hos dig mycket idag. Då kanske du kan få en lång kram på ett sätt som känns skönt för dig❤.

 

[TeamLundVer]

Vill skriva lite om en sak nu som bara är jobbigt. Men inte skit jobbigt som vissa saker utan det är på ett annat sätt liksom.
Men ja iallafall så jag vet att jag är här för jag inte kan eller får vara hemma och behövde typ byta miljö från bup och allt sånt. Och vet att jag säkert känner fel men det KÄNNS ändå som att mamma och pappa inte orkar med mig längre utan att dom vill slippa mig ett tag. Och det är dethär som är jobbigt för egentligen förstår jag dom och att dom säkert är jätte besvikna och miss nöjda med mig.
För liksom om man tänker ett år sen. Då hade jag varit helt frisk från anorexi ganska länge och hade bra betyg och skötte allt jag skulle hemma och så. Så var liksom en bra dotter kan man säga. Och då äntligen så gick dom med på att jag skulle få min högsta dröm som var en riktigt bra ponny som jag kunde nå stora mål med.
Så liksom dom la ändå jätte mycket pengar på O TILL MIG. För dom ville att jag skulle ha en chans att nå mina mål och att jag hade bevisat att jag var mogen för det och kunde ta ansvar och så.
Så från det så har jag inte ens haft O ett år och kunde bara ta hand om han själv i typ ett halv år och sen blev ALLT detdär borta. Så till att jag inte kunde ta nåt ansvar alls och var jätte sjuk med anorexi igen och typ BARA dåliga saker och att jag gör dom besvikna. Och det känns så jävla jobbigt liksom att dom trodde att jag för tjänade att få O så har jag nästan bara gjort dåliga saker efter det och gjort dom besvikna igen och igen helatiden.
Jag kan inte förklara riktigt men det känns bara som jag har lurat dom och att jag aldrig var värd att få O påriktigt. Och att det var jätte dåligt för dom att lägga massa pengar på han och nu kommer jag aldrig kunna nå dom målen vi hade. Och mamma och pappa borde vara jätte besvikna på mig och ångrar sig nog jätte mycket att dom köpte han. Och nu är jag här liksom och kan inte vara hemma och dom vill inte ens att jag är det då fattar ju att dom också fattar hur onödigt det var och att dom inte borde ha trott på mig.
Och jag verkligen hatar att göra andra besvikna på mig så det är skit jobbigt att jag har miss lyckats med typ allt i deras ögon säkert och vet inget jag kan göra åt det heller.

Jag förstår att du inte kommer att tro på mig nu och det är helt ok. Men när man får barn så öppnas en annan del av ens hjärta. Saker man skulle blivit besviken på andra för blir man inte besviken över när det gäller ens barn. Man kan däremot bli oerhört orolig och det tror jag dina föräldrar är. Herregud, jag blir orolig för minsta lilla småsak så jag kan tänka mig att dina föräldrars oro är på en annan nivå.

Som Förälder är min största uppgift att skydda mitt barn. Varenda cell i kroppen skriker om detta. Dina föräldrar gör allt de kan för att skydda dig. Inte för att straffa dig eller för att de är besvikna utan för att de älskar dig. Jag vet inte om det hem du är på är rätt för dig. Men dina föräldrar har säkert fått information från experter och tagit det beslut utefter detta.

När det gäller ens barn spelar pengar inte den minsta roll.

Jag tycker inte du har fog för att vara besviken på dig själv men jag förstår om du ändå känner så. Men försök tro på att dina föräldrar absolut inte är besvikna. De älskar dig.

Kram

 

[sorbifolia]

@EmmaFilippa jag är helt, helt, HELT 100% säker på att dina föräldrar INTE är besvikna på dig.

De är däremot garanterad enormt besvikna och arga på äcklet som gjort att du mår såhär dåligt, och oerhört ledsna för din skull, men de VET att inget av detta är ditt fel.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Alla de där tankarn som sliter dig åt olika håll samtidigt måste ju göra dig helt slut! Förstår verkligen att det är jobbigt! Hoppas att du får ha M hos dig mycket idag. Då kanske du kan få en lång kram på ett sätt som känns skönt för dig❤.

Ja det känns typ som min hjärna är över ansträngd eller hur jag ska förklara. Så även fast jag inte har gjort nåt så känns det som det liksom.
Och ja jag hoppas att jag får ha M och att det känns iallafall lite bättre då men justnu känns det bara tomt helatiden. Men jag hoppas han kan hjälpa iallafall lite.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår att du inte kommer att tro på mig nu och det är helt ok. Men när man får barn så öppnas en annan del av ens hjärta. Saker man skulle blivit besviken på andra för blir man inte besviken över när det gäller ens barn. Man kan däremot bli oerhört orolig och det tror jag dina föräldrar är. Herregud, jag blir orolig för minsta lilla småsak så jag kan tänka mig att dina föräldrars oro är på en annan nivå.

Som Förälder är min största uppgift att skydda mitt barn. Varenda cell i kroppen skriker om detta. Dina föräldrar gör allt de kan för att skydda dig. Inte för att straffa dig eller för att de är besvikna utan för att de älskar dig. Jag vet inte om det hem du är på är rätt för dig. Men dina föräldrar har säkert fått information från experter och tagit det beslut utefter detta.

När det gäller ens barn spelar pengar inte den minsta roll.

Jag tycker inte du har fog för att vara besviken på dig själv men jag förstår om du ändå känner så. Men försök tro på att dina föräldrar absolut inte är besvikna. De älskar dig.

Kram

Fattar hur du menar och så men även ifall dom älskar mig så kan som ju vara besvikna också. Så liksom med O så köpte dom en dyr ponny TILL MIG men så kan jag inte ens upp skatta han riktigt. Och han kostar ändå massa pengar för dom och liksom dom har ändå valt bort kanske vissa saker för att jag skulle få O. Så kan jag inte ens ta hand om han. Så kan liksom inte tänka att dom INTE skulle vara besvikna på mig för det när dom upp fyllde min högsta dröm och det är som att jag bara skiter i det känns det som.
Men dom kanske älskar mig OCKSÅ liksom fast dom är besvikna också.

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa jag är helt, helt, HELT 100% säker på att dina föräldrar INTE är besvikna på dig.

De är däremot garanterad enormt besvikna och arga på äcklet som gjort att du mår såhär dåligt, och oerhört ledsna för din skull, men de VET att inget av detta är ditt fel.

Även OM man tycker att inget är mitt fel så är det ju jag som inte upp skattar O på ett bra sätt och så iallafall och inte gör nånting av dom bra sakerna längre. Så känns så dumt att jag vet att dom har lagt och lägger massa pengar och tid på MIN DRÖM liksom fast den är inte ens kvar längre. Men O är ju det och kostar helatiden fast jag inte är värd han.

 

[Kilauea]

Fattar hur du menar och så men även ifall dom älskar mig så kan som ju vara besvikna också. Så liksom med O så köpte dom en dyr ponny TILL MIG men så kan jag inte ens upp skatta han riktigt. Och han kostar ändå massa pengar för dom och liksom dom har ändå valt bort kanske vissa saker för att jag skulle få O. Så kan jag inte ens ta hand om han. Så kan liksom inte tänka att dom INTE skulle vara besvikna på mig för det när dom upp fyllde min högsta dröm och det är som att jag bara skiter i det känns det som.
Men dom kanske älskar mig OCKSÅ liksom fast dom är besvikna också.

Som mamma är jag säker på att de inte är besvikna på dig. Snarare ledsna och oroliga att du mår dåligt. Har svårt att tro att nån kan bli besviken på sitt barn för att denne är sjuk och mår dåligt.

 

[TeamLundVer]

Fattar hur du menar och så men även ifall dom älskar mig så kan som ju vara besvikna också. Så liksom med O så köpte dom en dyr ponny TILL MIG men så kan jag inte ens upp skatta han riktigt. Och han kostar ändå massa pengar för dom och liksom dom har ändå valt bort kanske vissa saker för att jag skulle få O. Så kan jag inte ens ta hand om han. Så kan liksom inte tänka att dom INTE skulle vara besvikna på mig för det när dom upp fyllde min högsta dröm och det är som att jag bara skiter i det känns det som.
Men dom kanske älskar mig OCKSÅ liksom fast dom är besvikna också.

Du skiter inte i O för då hade du ju inte brytt dig nu heller. Du bryr ju dig även om du inte kan ta hand om honom just nu.

Anledningen till att du inte kan ta hand om honom är för att du råkat ut för en vidrig person och blivit sjuk. Som förälder kan jag lova dig att dina föräldrar inte är besvikna på dig. Hade du däremot fått O och kort därefter tjatat om en annan dyr sak istället och inte brytt dig om O utan bara velat ha honom som en statuspryl då hade det varit en annan sak. Men så är det ju inte. Kan du se skillnaden?

 

[sorbifolia]

Även OM man tycker att inget är mitt fel så är det ju jag som inte upp skattar O på ett bra sätt och så iallafall och inte gör nånting av dom bra sakerna längre. Så känns så dumt att jag vet att dom har lagt och lägger massa pengar och tid på MIN DRÖM liksom fast den är inte ens kvar längre. Men O är ju det och kostar helatiden fast jag inte är värd han.

Vet du? Jag tror att de just nu hoppast att O ska vara en av de positiva sakerna i ditt liv som får dig att vilja fortsätta leva, och känna glädje igen så småningom. Och OM han kan bidraga till det, så är jag säker på att de gladeligen skulle ha betalat 10 gånger så mycket för honom.

Pengar betyder ingenting när det gäller ens barn. Jag lovar. Bara att du fortfarande finns till är värd alla pengar i världen för dom.

 

[LiviaFilippa]

Jag fattar vad ni menar men KÄNNS ändå som jag typ är en besvikelse för dom och KÄNNS som jag inte är värd O.

 

[lil-sis]

Jag fattar vad ni menar men KÄNNS ändå som jag typ är en besvikelse för dom och KÄNNS som jag inte är värd O.

Det här är en av de sakerna som jag tycker är svårast när man står utanför.

Du är värd och jag tänker att du säkert förstår det rent intellektuellt men att det är svårt att få in den känslan i kroppen

 

[LiviaFilippa]

Iallafall så kommer M snart så jag ville verkligen klara maten idag så jag kanske skulle få följa med på promenad med han men klarar inte ens det ändå fast jag verkligen VILLE. Så orkar inte med migsjälv men hoppas att jag iallafall får ha M i mitt rum ändå.

 

[Motacilla]

Dina känslor är så klart verkliga för dig! Det förstår vi!

Ingen menar att du inte har rätt till dina känslor. Det vi försöker förklara är hur dina föräldrar ser på det hela. Att de har en annan känsla än du.

Det finns inget rätt eller fel när det gäller känslor och två personer i samma familj kan känna olika saker i samma situation.

 

[Motacilla]

Iallafall så kommer M snart så jag ville verkligen klara maten idag så jag kanske skulle få följa med på promenad med han men klarar inte ens det ändå fast jag verkligen VILLE. Så orkar inte med migsjälv men hoppas att jag iallafall får ha M i mitt rum ändå.

Du försökte!