misslyckades tyvärr 
Hur orkar man fortsätta på den här tunga resan, hur klarar man nederlag efter nederlag utan att veta om allt kommer att bli bra i slutänden? Barn har liksom alltid funnits med i min bild av framtiden, och helst vill jag ha många av dem. Jag hade en kärlekslös uppväxt och det har alltid varit mitt mål i livet att göra annorlunda själv - att bryta trenden. Det är jätteviktigt för mig. Jag vill absolut ge mina barn det som jag själv inte fick, jag vill skapa en lycklig familj så gott det nu går. Maken är superoptimist och är helt övertygad om att vi kommer att lyckas till slut. Men det är ju inte han som måste proppa sig full med hormoner, ta sprutor dagligen i flera veckor , åka in och ut på sjukhus, tampas med biverkningar.
Vi har inte varit på semester sedan december förra året för det är svårt att planera någonting när man gör behandlingarna. Det känns som om livet har stått stilla de senaste tre åren medans vi har försökt bli gravida. Vi flyttade in i vårt hus med fyra sovrum för nästan sex år sedan men fortfarande så står två av dem helt orörda (för vi använder dem aldrig) och det tredje används som gästrum. Trädgården är vi nästan aldrig i och vi äter aldrig vid det stora matbordet för det är ju bara vi två och vi kan lika bra sitta framför tv:n. Vi trodde ju att vi skulle fylla huset med barn. Men så har det inte blivit. Och nu känns det jättejobbigt att bo på vår gata, i vårt stora hus med de tomma sovrummen, och alla grannar är antingen barnfamiljer eller pensionärer. Man blir påmind ständigt, varje dag. Vi vet att grannarna pratar om oss, att de tycker att vi är lite yuppiga som har hästar och dyra bilar och stort hus men inga barn. Det känns jättejobbigt.
Och tiden går. Jag är inte särskilt gammal i IVF termer - 31 - men klockan tickar på och för varje år blir mina ägg av sämre kvalitet och chansen minskar. Vi sade från början att vi gör fyra försök och sedan utvärderar vi. Men det är lätt att säga och inte lika lätt att genomföra. Jag beundrar dem som gör flera IVF:er, som går igenom besvikelse efter besvikelse och ändå kämpar på. De är verkligt starka människor. Jag vet inte om jag klarar det. Hur gör man?
nu har jag svamlat klart....
Hur orkar man fortsätta på den här tunga resan, hur klarar man nederlag efter nederlag utan att veta om allt kommer att bli bra i slutänden? Barn har liksom alltid funnits med i min bild av framtiden, och helst vill jag ha många av dem. Jag hade en kärlekslös uppväxt och det har alltid varit mitt mål i livet att göra annorlunda själv - att bryta trenden. Det är jätteviktigt för mig. Jag vill absolut ge mina barn det som jag själv inte fick, jag vill skapa en lycklig familj så gott det nu går. Maken är superoptimist och är helt övertygad om att vi kommer att lyckas till slut. Men det är ju inte han som måste proppa sig full med hormoner, ta sprutor dagligen i flera veckor , åka in och ut på sjukhus, tampas med biverkningar.
Vi har inte varit på semester sedan december förra året för det är svårt att planera någonting när man gör behandlingarna. Det känns som om livet har stått stilla de senaste tre åren medans vi har försökt bli gravida. Vi flyttade in i vårt hus med fyra sovrum för nästan sex år sedan men fortfarande så står två av dem helt orörda (för vi använder dem aldrig) och det tredje används som gästrum. Trädgården är vi nästan aldrig i och vi äter aldrig vid det stora matbordet för det är ju bara vi två och vi kan lika bra sitta framför tv:n. Vi trodde ju att vi skulle fylla huset med barn. Men så har det inte blivit. Och nu känns det jättejobbigt att bo på vår gata, i vårt stora hus med de tomma sovrummen, och alla grannar är antingen barnfamiljer eller pensionärer. Man blir påmind ständigt, varje dag. Vi vet att grannarna pratar om oss, att de tycker att vi är lite yuppiga som har hästar och dyra bilar och stort hus men inga barn. Det känns jättejobbigt.
Och tiden går. Jag är inte särskilt gammal i IVF termer - 31 - men klockan tickar på och för varje år blir mina ägg av sämre kvalitet och chansen minskar. Vi sade från början att vi gör fyra försök och sedan utvärderar vi. Men det är lätt att säga och inte lika lätt att genomföra. Jag beundrar dem som gör flera IVF:er, som går igenom besvikelse efter besvikelse och ändå kämpar på. De är verkligt starka människor. Jag vet inte om jag klarar det. Hur gör man?
nu har jag svamlat klart....
