Hypotyreos

[_Taggis_]

Är det någon här som vill berätta om det? Jag antar att nån här har det, eftersom det inte är så ovanligt...

Egentligen sökte jag för helt andra bekymmer, det händer så sällan att jag går till läkaren öht men nu hade jag dragits med envisa kliande eksem över halva kroppen i 2 månader och kände att måttet var rågat. Så jag hade väl inte direkt väntat mig detta. Dock har jag det i familjen så jag vet vad det är sedan innan.

När jag väl läser om symptomen så har jag de flesta, men jag har alltid tänkt på dem i form av min depressiva läggning och senaste årens allmänna stora påfrestningar. Trött, nedstämd, minnesstörningar, torr hud, plufsighet trots att jag upplever att jag sköter kost och motion bättre än de flesta... Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till kroppen,och därför har jag tänkt att jag är väl bara såhär då. Kroppen vill inte banta mer, den säger ifrån och jag är ändå 36 och då är det ju svårare att gå ner i vikt. Jag har också haft perioder med eksem i hela vuxenlivet, inget konstigt där heller. Men jag har med facit i hand de sista åren känt mig orimligt jäkla seg. Jag har försökt pusha mig mer för att jag bara varit lat och trött. Och med tanke på alla motgångar de sista åren vore det ju inte konstigt om en liksom tappar gnistan. Så har jag tänkt.

Nu har jag lite förhoppningar och funderingar om jag medicineringen kan förändra. Vill någon dela med sig av sina erfarenheter? När märks det skillnad? Hur märks skillnaden? Hur lång tid kan det ta?
Jag hoppas att jag ska få nån gnista och ork, inte bara tvinga mig till saker som jag gör nu. Vill känna att jag mäktar med och inte bara gör saker som en robot. Och såklart hade det varit underbart att kunna äta som en normal människa utan att lägga på sig.
Samtidigt är jag rädd att det inte ska bli nån skillnad som är märkbar. Att grundproblemet är mina dåliga gener och depressioner. Och att livet kommer fortsätta som nu.

 

[MayGrace]

Jag har sedan barnsben. Dock bara medicinerar sedan jag fyllde 23 är 29 nu. Äter levaxin och liotyronin då endast levaxin inte biter på mig.
Blivit piggare igen efter fått lio, innan så var jag som ett sänke trots höga doser av levaxin. Men de är olika för alla. Finns en bra grupp på Facebook om man har de

 

[_Taggis_]

Jag har sedan barnsben. Dock bara medicinerar sedan jag fyllde 23 är 29 nu. Äter levaxin och liotyronin då endast levaxin inte biter på mig.
Blivit piggare igen efter fått lio, innan så var jag som ett sänke trots höga doser av levaxin. Men de är olika för alla. Finns en bra grupp på Facebook om man har de

Tack för svar. Just detta med energin är jag oerhört nyfiken på. Känner mig ständigt seg, om än inte alltid trött så oerhört seeeeg. Allt känns som en oerhörd påfrestning, jag gör saker ändå men mest utan att känna efter så mkt. Känner jag efter orkar jag ingenting.

Vad heter fb-gruppen?

 

[tanten]

Jag medicinerar också.

Jag blev ständigt trött, full av ödem, gick upp 20 kg på en höst, var vinglig och behövde hålla i mig i ledstången när jag gick i trappor. Och så frös jag! kändes som jag var iskall ända in i märgen.

Viktuppgången var märklig. jag testade en vecka med att inte äta. Dvs fasta. Gick ändå upp flera kg.

Levaxin och Liothyronin fixade det. Har inte haft bekymmer på många år.
De 20 kilona tog ett gäng år att bli av med. Men de är borta nu.

Minns när jag gick med avkomman på stan och vi gick i en trappa. Jag hojtade Titta, inga händer! när jag plötsligt kunde gå nedför utan att hålla i mig

 

[_Taggis_]

@tanten Riktigt så extrem är inte min vikt. Men å andra sidan har jag räknat kalorier sen jag var tonåring så vem vet hurfasen jag haft det om jag varit mer avslappnad? Det jag märker mest på är att om jag i en period äter som andra "vanliga" (= de som inte räknar kalorier och utesluter saker av viktskäl) så går jag upp i vikt. Direkt. Det kan vara tex att jag i en period haft mkt på jobbet och helt enkelt inte orkar gå runt på mina 1400-1500 kcal per dag. Ffa märker jag at jag samlar jäkligt mkt vätska om jag äter nån form av bröd. Så jag äter inte bröd till vardags, äter jag då bröd nån dag då sväller jag upp direkt. Vet inte om det har ett samband men jag känner att det kan vara ett hopp om livet nu om medicineringen får bort detta. Hade varit underbart att kunna äta lite avslappnat för första gången i livet.

 

[Sonic76]

Jag har haft det sen tidiga tonåren
Medicinerar enbart med levaxin
Mår skit men ingen läkare tar tar i det.
Vet att tsh var uppe på långt över 100 och steg enormt på några veckor men de tar aldrig t3 och t4 så det säger inget

 

[_Taggis_]

Jag har haft det sen tidiga tonåren
Medicinerar enbart med levaxin
Mår skit men ingen läkare tar tar i det.
Vet att tsh var uppe på långt över 100 och steg enormt på några veckor men de tar aldrig t3 och t4 så det säger inget

Går det inte att kräva det då? Gå till en annan läkare? Detdär lät ju inte så roligt

 

[Luff]

Tar levaxin och visst gör det/gjorde skillnad. Precis som du var jag seg som tuggummi + massor med andra symptom. Nu efter tre år så tycker jag det är på väg ner igen. Läkaren vill inte träffa mig, jag har inte ens undersökts av receptskrivande läkare. Läs på på sköldkörtelföreningens sida. Många åker till Norge för att få rätt behandling.

 

[_Taggis_]

Tar levaxin och visst gör det/gjorde skillnad. Precis som du var jag seg som tuggummi + massor med andra symptom. Nu efter tre år så tycker jag det är på väg ner igen. Läkaren vill inte träffa mig, jag har inte ens undersökts av receptskrivande läkare. Läs på på sköldkörtelföreningens sida. Många åker till Norge för att få rätt behandling.

Låter ju upplyftande. Kan inte låta bli att tänka att det är för att det är en sjukdom som främst drabbar kvinnor

 

[lingonben]

Är det någon här som vill berätta om det? Jag antar att nån här har det, eftersom det inte är så ovanligt...

Egentligen sökte jag för helt andra bekymmer, det händer så sällan att jag går till läkaren öht men nu hade jag dragits med envisa kliande eksem över halva kroppen i 2 månader och kände att måttet var rågat. Så jag hade väl inte direkt väntat mig detta. Dock har jag det i familjen så jag vet vad det är sedan innan.

När jag väl läser om symptomen så har jag de flesta, men jag har alltid tänkt på dem i form av min depressiva läggning och senaste årens allmänna stora påfrestningar. Trött, nedstämd, minnesstörningar, torr hud, plufsighet trots att jag upplever att jag sköter kost och motion bättre än de flesta... Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till kroppen,och därför har jag tänkt att jag är väl bara såhär då. Kroppen vill inte banta mer, den säger ifrån och jag är ändå 36 och då är det ju svårare att gå ner i vikt. Jag har också haft perioder med eksem i hela vuxenlivet, inget konstigt där heller. Men jag har med facit i hand de sista åren känt mig orimligt jäkla seg. Jag har försökt pusha mig mer för att jag bara varit lat och trött. Och med tanke på alla motgångar de sista åren vore det ju inte konstigt om en liksom tappar gnistan. Så har jag tänkt.

Nu har jag lite förhoppningar och funderingar om jag medicineringen kan förändra. Vill någon dela med sig av sina erfarenheter? När märks det skillnad? Hur märks skillnaden? Hur lång tid kan det ta?
Jag hoppas att jag ska få nån gnista och ork, inte bara tvinga mig till saker som jag gör nu. Vill känna att jag mäktar med och inte bara gör saker som en robot. Och såklart hade det varit underbart att kunna äta som en normal människa utan att lägga på sig.
Samtidigt är jag rädd att det inte ska bli nån skillnad som är märkbar. Att grundproblemet är mina dåliga gener och depressioner. Och att livet kommer fortsätta som nu.

Jag fick diagnosen för fem-sex år sen och äter Levaxin sen dess. Det funkar för mig, de flesta besvär jag hade är borta eller kraftigt minskade. Flera av symptomen fattade jag inte ens hade med sköldkörteln att göra förrän jag fick diagnosen:

* Oregelbunden mens. Jag har varit regelbunden som en klocka, max två dagars variation i cykeln sen tonåren. Helt plötsligt började jag variera mellan 17 och 35 dagar. Tog upp problemet på kvinnohälsan, de gjorde ett klamydiatest och när det kom tillbaka negativt var de mest "öh, det är säkert bara en naturlig variation"
* Hunger. Jag var hungrig hungrig hungrig, helt omotiverat. Började räkna kalorier hela tiden, såg att jag fick i mig fullt tillräckligt mycket med tanke på hur mycket jag tränade, men jag slutade aldrig vara hungrig.
* Försämrad hårkvalitet. Mitt hår är tjockt och växer fort, men det blev konstigt och min frisör som klippt mig en massa år blev bekymrad och försökte föreslå massa produkter som hjälp.
* Yrsel, kass balans, torr hud.
* Frusenhet. Mina kollegor satt i t-shirt i kontorslandskapet, jag satt i tjocktröja med fleeceväst över och frös.

Sen hade jag de klassiska symptomen med trötthet och nedstämdhet, men jag var på en kass plats i livet både yrkesmässigt och relationsmässigt då. Dvs jag fattade inte att det kunde ligga nån sjukdom bakom som förvärrade situationen.

Tyvärr minns jag inte hur fort det vände. Det var en stressig tid för mig, och det tog ett bra tag för mig att hamna på rätt medicindos. Har behövt justera dosen efter något år dessutom. Min läkare på VC plockar in mig med ett-två års mellanrum för hen vill hålla koll. Det enda jag minns från justeringstiden är när jag satt hos frisören och hon höll upp en hårlängd för mig. "Titta! Ditt hår som kommit ut fem-sex cm från rötterna har annan nyans än det äldre håret!" sa hon.

Jag hoppas du kan få bra hjälp, lycka till!

 

[Sonic76]

Går det inte att kräva det då? Gå till en annan läkare? Detdär lät ju inte så roligt

Har varit hos massor av läkare under åren
Ingen har nånsin tagit annat än tsh prover

 

[MayGrace]

Tack för svar. Just detta med energin är jag oerhört nyfiken på. Känner mig ständigt seg, om än inte alltid trött så oerhört seeeeg. Allt känns som en oerhörd påfrestning, jag gör saker ändå men mest utan att känna efter så mkt. Känner jag efter orkar jag ingenting.

Vad heter fb-gruppen?

sköldskörtelgruppen Rekommenderar stark, många kunniga där!

 

[lingonben]

Låter ju upplyftande. Kan inte låta bli att tänka att det är för att det är en sjukdom som främst drabbar kvinnor

Jag var tvungen att gå till en privatpraktiserande läkare för att få diagnosen öht Min gamla VC stod frågande inför mina symptom, och trodde jag hade tumörer på bukspottkörteln. När de testerna kom tillbaka negativa så var det mest "du får leva med situationen". Gick till läkare som kompis rekommenderade, bad hen testa och jodå, min sköldkörtel mådde inte bra alls. Gick med testresultaten i hand och skrev in mig på ny VC där jag tackolov fick en riktigt bra läkare som har hand om mig sen dess

 

[MayGrace]

Och jag går privat numera fick aldrig någon hjälp på vc.

 

[Kimson]

Jag var nedstämd, trött och hade ångest från helvetet. Trodde jag skulle ta livet av mig tillslut, för när jag inte sov, hade jag ångest och den var så hemsk! Var helt säker på att det var psykiskt och inte fysiskt.

Efter ett tag gick jag till läkare, blodprov togs, några dagar senare skrev läkaren ut Euthyrox 50 mg. Efter en vecka var ångesten borta och jag sov endast på nätterna.

Nu 10 år senare är jag på samma dos, förutom när jag slarvar med maten då behöver jag höja till 75 mg. Varför jag valde Euthyrox och inte Levaxin är för att jag känner några i min bekantskapskrets som fortfarande inte har blivit helt bra på Levaxin, så jag valde den andra från start. Förmodligen skulle jag klara mig på ännu lägre dos Om jag var väldigt noga med maten hela tiden, men jag älskar restaurangbesök alldeles för mycket.
Som så många andra hade jag andra symtom också, men dom första jag rabblade upp var dom som stack ut mest. Idag mår jag bra och vikten är ok.

 

[tuaphua]

Jag hade flera år dragits med långa och upprepade förkylningar, lunginflammation, luftvägsbesvär etc. Jag var sjuk så mkt. Svenska läkare hittade inget. Så till slut sket jag i att kontakta vården iom att det iaf inte ledde till något. Jag har kroniska svåra sömnbesvär. Så man trodde jag hade nedsatt immunförsvar av det. Jag frös också jämt, var trött in i märgen etc etc.
Jag fick hjälp av en dansk läkare. Han gjorde fler tester än de gör i Sverige och förskrev medicin med levaxin, liothyronin och naturlig svinkörtel. Enligt läkaren borde jag inte må bra nog av endast Levaxin.
Jag mår mycket bättre på medicinen. Nu testade jag att plocka bort den och var utan ca 10 månader iom justering av annan medicin. Jag gick upp i vikt, började frysa, blev sjuk, fick förvärrade allergireaktioner mot tex smink, känner mig deppig etc.
Nu har övriga medicinering passats in och jag kommer nu börja med sköldkörteledicineringen igen. Jag kontaktar min läkare så ser han till att ett apotek i annat EU-land som får skicka medicinen på recept från honom gör det.

Jag fick ju betala både för resa till utland, boende, undersökningarna etc. Och även nu för hans tid då han förnyar recept och medicinen och frakten.
Men det får vara värt det.

Kan också rekommendera att läsa på kring hur Sverige hanterar såna här patienter och hur man kan få en helt annat typ av medicinering i Norge/Finland etc. Svenska vården ligger långt efter i just detta.
Utomlands får många naturlig svinkörtel alt levaxin och liothyronin. Här har ju länge endast levaxin varit standard, i vissa fall kan folk lyckas få liothyronin också.
Jag har en vän som mår katastrof på levaxin. Men som inte lyckades få liothyronin utskrivet trots världens kamp. Jag tror en nyutexad läkare skrev ut det först efter många års helvete. Sen fick hon det av någon till iaf. Hon skulle ju vilja testa min medicin. Men min läkare tar inga nya patienter.
Hon fuderar på att åka utomlands hon med.

 

[Malibu_Stacy]

Här är en som har hypotyreos men alltid fått bra hjälp. Blev dock diagnosticerad i sena tonåren (runt 19-20 år) utomlands då jag studerade. Hade känt mig trött och seg och hade turen att min husläkare där var specialist inom internmedicin. Först fick jag bara äta några slags jodid-tabletter då mina värden endast var lindrigt förhöjda, men det hjälpte ej.
Fick sedan Levaxin 50 ug/dag (låg dos) och det har fungerat bra. Men minns inte att jag kände någon jättestor skillnad, tröttheten jag hade skulle lika gärna kunnat bero på att jag pluggade intensivt.
Har alltid varit väldigt smal och haft svårt att gå upp i vikt (förutom nu på senare år). Så inte den klassiska hypotyreos-patienten. Frusen har jag alltid varit men är fortfarande trots behandling.
Husläkaren ultraljudade min sköldkörtel med jämna mellanrum under behandlingen, tydligen är den väldigt liten och det är ganska vanligt på smala personer med hypotyreos, att det inte produceras tillräckligt med hormon.
Har kontrollerat värdena varje år på VC sedan jag flyttade till Sverige igen. En gång höjde vi dosen till 75 ug/dag men då fick jag massa biverkningar (symtom på överfunktion istället) och värdena sköt i höjden så fick sänka igen efter 1-2 månader.
I alla fall i Stockholm har de alltid rekommenderat mig att kontrollera värdena 1 gång per år även fast de legat stabilt nu i över 10 år.

 

[Vallmo]

Har också hypothyreos. Har fått det som biverkan på en annan medicin jag tar.
Gick upp i vikt fast jag tränade mycket, skötte kost mm.
Över jullovet fick jag jordens värsta ryggskott och kunde inte röra mig alls. Gick upp ca10 kg på hur kort tid som helst i samband med det.

Har också återkommande depressioner så det är svårt att säga vad som är var egentligen.
Fick i alla fall levaxin till slut efter tjat på VC. Mina prover VAR avvikande men inte så mycket så läkaren tyckte att det var ju bara bra allting.

Gått ner i vikt har jag inte gjort ännu, trots ett evigt kämpande. Jo tre kilo har jag nog gått ner.
Då har jag ändå gjort gastric sleeve så jag borde inte ha så stora problem som jag har.

Sen är det jättesvårt att avgöra om det är min hypothyreos eller litiumet jag står på som gör det så svårt. Lite av båda kanske.

 

[_Taggis_]

Tack för alla svar. Det känns väl dessvärre inte som nån ljus utsikt med tanke på hur dåligt detta verkar bemötas i vården. Min mamma har ätit enbart levaxin i 30 år och är nöjd, jag hoppas jag kan vara en av dem men jag har ju aldrig haft medvind i livet någonsin så varför skulle jag få det nu, liksom...
Jag vet dessutom att jag inte hade några såna här problem under min aktiva sjukdomstid i anorexi, då dessa prover togs då och var normala. Så det är nåt jag fått efter att jag var 25. Troligtvis i 30-årsåldern om jag ser till hur min bristande ork utan anledning sas, utvecklats.

Intressant att läsa om era symptom. Jag känner igen mig i de flesta. Jag har dock inte ens tänkt tanken på detta, eftersom jag alltid varit deppig sedan jag var barn. Jag har inte heller en smal kroppsbyggnad naturligt, så jag har alltid räknat kalorier, bantat, varit döende i anorexi, mått dåligt av vikten etc etc. Många av symptomen har nog gömt sig i sviterna efter det faktum att jag inte ens vet hur en frisk kropp och själ fungerar. Jag märker inte skillnaden.
Apropå ångest som @Kimson nämner... Ångest har jag alltid haft, i perioder och i mer eller mindre omfattning. Men sista åren har jag verkligen känt att det är dags att avsluta livet för det finns Ingenting kvar att upptäcka. Jag har gjort allt och jag är trött på allt, känner inget intresse för nåt. Inte ens sånt som jag tidigare levt för trots depressioner och elände. Inget är kul längre. Jag har en sån jäkla livsångest som i sig bara känts kopplad till det faktum att jag inte är död och att döden är det enda som skulle kunnat rädda mig från den.

Jag har nog de där hungerproblemen som du skrev om @lingonben. Men eftersom jag alltid varit rädd för att bli tjock har jag försökt hålla det i schack med att räkna kalorier och röra på mig. Jag har snarare tänkt att mina problem med hunger också bottnar i mina år av anorexi, att jag inte har normala känslor kring varken mättnad eller hunger. Och eftersom jag alltid sett till att äta för lite så är det klart att jag alltid är lite hungrig... så tänker jag. Men det kanske är nåt som blir bättre om jag får en medicinering som fungerar. Gud så underbart det vore att kunna äta som en vanlig människa och hålla vikten. Det har jag aldrig kunnat. Det känns som den här diagnosen på nåt vis är en upprättelse, att jag inte bara är lat och lägger på mig. Samtidigt är det väl tur att jag hållit igen på maten alltid, med den här ämnesomsättningen hade jag annars varit rejält överviktig.

@tuaphua Jag har definitivt bekymmer med luftvägarna, känns som jag har pollenallergi året runt så jag har tänkt att det är kvalsterallergi. Jag är alltid snorig även om jag inte är förkyld. Reagerar på smink, tvättmedel, syntetmaterial i BHar och andra grejer har jag också gjort genom åren. Jag har liksom bara vant mig vid att alltid ha nån form av kli eller reaktion. Det vore skönt att bli av med även om det inte är det jag lider mest av generellt sett, men sista två månaderna med röda kliande utslag har varit öken. Tur jag inte vill visa mig i bikini ändå för det hade jag aldrig gjort så som huden ser ut på kroppen.
Frusen (men svettas också hysteriskt så fort jag blir lite svettig), sömnproblem (som förvisso känns mest som yttre störningar tex att hunden väcker mig eller grannarna) men framfraöötk denna oehörda trötthet. Allt jag ska göra känns så Tungt och det blir ju därefter inte speciellt lustfyllt.

 

[lil-sis]

Min är ganska snäll även om jag har ett ”skov” just nu och är nästan lika trött som innan jag fick levaxin. Hänger troligen ihop med det övriga hormonknaset.