Hur vet man...?

[solaris]

På senare tid har jag allt mer börjat tänka på barn, jag är 30 år och gift så ur det avseendet är det rätt läge. Dock har min man en osäker anställning och jag är arbetslös så ekonomiskt är det osäkert. Men det finns inget som pekar på at det kommer vara bättre om ett par år.

Jag är lite kluven, tror att min innersta önskan är att skaffa barn nu men samtidigt blir jag kallsvettig när jag tänker på det. Vill jag verkligen NU?

Mitt stora dilemma är dock att jag inte kan prata med min man om detta. Varje gång jag tar upp ämnet så får han ångest och vi kan inte prata igenom vad vi känner och våra rädslor. Han har sagt att han tror att han skulle ångra sig senare om han avstår från barn men att är rädd för att han inte ska klara av ansvaret - ja till och med bryta ihop. Detta är inte jag så rädd för, även om jag inte vet hur nu så tror jag att man växer med uppgiften. Varför skulle inte just vi klara detta?

Vad ska jag göra? Önskar att vi kunde prata om detta. Känns inte som jag har någon att anförtro mig åt och dela mina tankar med därför skriver jag av mig lite här.

 

[Naggur]

Sv: Hur vet man...?

Kan du inte prata med Mvc? Dom borde kunna hjälpa till så ni får gå och prata med någon.

Jag är 21, arbetslös och en kass utbildning utan fullständiga betyg. Min sambo är 23, fast jobb med bra lön. Jag är i vecka 9 och barnet är planerat. nu såhär i efterhand har man ju täbkt en hel del. hormonerna spelat väl in en hel del och det går upp och ner från dag till dag. ibland längtar man så tills bebisen kommer och andra dagar så undrar man hur i helvete man ska klara det här. Man har väl inte riktigt fattat att man ska bli mamma än heller. dröjer väl tills man får se bebisen på skärmen första gången=)

Har ni vänner som är föräldrar? kan ni inte prata och umgås med dom så både du och din man får se hur det är att ha barn?

Min sambo ville absolut inte när jag började tjata för ett halvår sen. de va allderles för tidigt och jag hade inget jobb osv. Men han har kompisar som har barn som han har pratat med och frågat en massa. och det "hjälpte" en hel del.

Lycka till

 

[tuffer]

Sv: Hur vet man...?

Jag tror att det är väldigt få människor som vet att nu är det dags och känner sig till 100% säkra, alla tvekar nog lite.
Jag har själv inga barn men mina äldre syskon har barn och några fick barn väldigt tidigt. Och det har gått väldigt bra för dem. Man behäver inte vara stenrik och ha allt ordnat för sig innan man skaffar barn. Det viktigaste är att det finns kärlek och lite jävlaranamma för att det är kanske inte alltid så lätt.
Och hur ni ska göra är det ju bara upp till er att bestämma. Men jag tycker att din man reagerar på ett ganska starkt sätt. Man måste ju kunna prata om saker och ting!
Förklara för honom att det är viktigt för dig att kunna prata om detta.
Bara för att ni pratar om barn behöver det ju inte betyda att ni ska ha barn imorgon!

Jag håller helt med dig. Varför skulle just ni inte klara av detta?
Jag tror att du skulle klara det galant eftersom du just ifråga sätter din förmåga så kommer du nog att söka kunskap också.
Sedan tror jag att man växer med uppgiften.

Jag önskar dig lycka till! Och hoppas att du får bra svar från kloka mammor!

 

[solaris]

Sv: Hur vet man...?

Tyvärr har vi inga nära vänner som är föräldrar ännu. Så vi umgås aldrig med några småbarnsföräldrar.

Jag har försökt säga att jag bara vill prata om det inte fatta några beslut och han säger att han förstår och att han ska försöka. Men senast ämnet kom upp så fick han bara jätteångest.

Till saken hör också att vi de senaste månaderna inte varit lika noga med att skydda oss. Jag har känt som att "blir det så blir det" och han verkade tycka så också (tytt mellan raderna). Men det känns jobbigt att jag nu inte vet hur han skulle reagera om jag blir med barn. Och det vet han inte själv säger han utan han är rädd för att han inte kommer att kunna hantera det alls. Men någonstans måste han ju vilja eftersom han chansar, tycker man.

 

[tuffer]

Sv: Hur vet man...?

jag kan förstå att du tycker att han verkar vara med på hela grejen. Men förklara för honom att du inte skyddar dig och att det är hans ansvar också.
det är ju tråkigt om du blir gravid och så säger han att han verkligen inte vill ha barn

hoppas att det löser sig.

 

[Sar]

Sv: Hur vet man...?

Jag tror att man klarar upp det mesta även om ett barn är oplanerat. Men jag tror också att man gör det lättare för sig själv och slipper en hel del oro om båda parterna är överens om barnaalstrandet. Att tillsammans glädjas över det kommande barnet är också väldigt roligt.
Att ha en ordnad ekonomi är skönt, det gör också att man inte behöver ta ut alla föräldradagar utan får större valfrihet att kunna vara hemma längre om barnet verkar behöva det. Att behöva lämna bort ett barn som inte är redo för det p.g.a. att dagarna tagit slut måste kännas oerhört bittert.
Att vara överens är också skönt, då vet man att båda parterna är inne på att dela på bördorna när det känns tungt med vaknätter och sjuka barn. Annars är risken att det mest hamnar på en part (för den andra ville egentligen inte...) och det är aldrig roligt.
Men så finns det ju ensamstående med kass ekonomi och utan backup som fixar tvillingar hur lätt som helst!
Så förutsättningarna varierar.

Jag tror att ni verkligen måste prata igenom det här, det är bara ni som vet om ni är redo. Men du är ju inte lastgammal på något sätt!
Men man bör vara medveten om att det inte är säkert att det tar sig direkt, eller så gör det det!
Kram Sar

 

[havreflinga]

Sv: Hur vet man...?

Varje gång jag tar upp ämnet så får han ångest och vi kan inte prata igenom vad vi känner och våra rädslor.

Det är mänskligt att skjuta undan tankar man är rädd för. Poängen med att leva i en relation (som jag ser det) är att man ska hjälpa varandra att ta itu med sina rädslor, olater och liknande, så att man kan bli starkare och utvecklas. Alltså tycker jag att du ska pressa honom att våga möta ångesten, med dig vid sin sida förstås.

Men senast ämnet kom upp så fick han bara jätteångest.

Vad gör du då? Kan du vara trygg, stark och varm och säga att det är okej med ångest? Det är okej att börja gråta, eller kanske höja rösten och bli jättekonstig. Det är okej när man rädd. Men fortsätt prata ändå. Håll om honom. Låt honom inte gå iväg - vilket är den lättaste (och vanligaste?) flyktmetoden när man inte vågar sätta ord på sina känslor.

Han har sagt att han tror att han skulle ångra sig senare om han avstår från barn men att är rädd för att han inte ska klara av ansvaret - ja till och med bryta ihop.

Jag tycker det är fint att han tänker så. Det visar att han tar allvarligt på föräldraskapet, att han verkligen vill finnas där för sitt barn och dig. Är man orolig för något i förväg brukar det oftast gå mycket bättre och lättare än vad man hade väntat sig. Det är värre när det är tvärtom; när man tar något med en klackspark och sedan kommer verkligheten ifatt en helt plötsligt.

Att peppa med "alla andra klarar det ju" biter nog inte, eftersom det är på sig själv han tvivlar. Jag tycker du ska göra honom uppmärksam på hans egna goda sidor istället. Är han en ansvarsfull person? Vill han göra saker helhjärtat? (Jag bara gissar utifrån det lilla du har skrivit.) Berätta det för honom i så fall! Om man vill bli en bra pappa (eller mamma) underlättar det om man ser sig själv som en sådan.