Detta är nåt som tyngt mig länge så därför har jag valt ett anonymt nick.
Jag har en sjuårig hund som jag haft sen han va valp. Vi fick en svår start på relationen och ofta känns det som att vi aldrig riktigt bondat, han va dock en lätt valp och allt gick över lag bra tills han började bli könsmogen, då vände det och han blev mer och mer svår kring människor.
Idag är det bara jag och min mamma som jag vågar låta hantera honom. Jag känner mig helt enkelt inte tillräckligt säker på att han inte biter för att någonsin utsätta någon för det. Han har aldrig bitit någon, men det är absolut en möjlighet och inget jag vill riskera. Även min mamma säger att hon litar inte på hunden, och det gör inte jag heller även om jag kan göra allt grundläggande med honom så är det svårt att veta när han vänder och reagerar.
Numer känner jag mig låst, jag tar inte hem människor till oss för då måste jag ha 100% koll på honom, jag och mamma kan inte göra någonting om det inte innebär att hunden kan vara med. Vi bor på landet och han behöver inte träffa folk generellt utan det är för mig allt är jobbigt, och det är väl därför jag känner sån skuldkänsla över det hela. Han kan leva ett helt ok liv resten av livet men jag mår skit av det här. Jag drar mig undan för att jag inte vill riskera att något händer, jag hade ju aldrig förlåtit mig själv om han bet någon. Igår nådde jag nån punkt där jag bara kände att jag orkar inte ha det såhär i 7 år till, jag tycker inte det är ok att omplacera en sånhär hund och ingen träning vi försökt har funkat. Han har dessutom några olika sjukdomar som visserligen är milda men ändå känns orimligt att skjuta över på nån annan och säkert kan bli värre med ålder.
För mig är alltså alternativet avlivning men att ta det beslutet... Idag va vi ute och gick och han va glad, rullade i snön och skuttade omkring och jag kände mest att jag får väl stå ut, men jag vet inte om jag orkar stå ut längre. Att mamma sa rätt ut att hon inte litar på honom får mig med att känna att det ju inte är ok att hon ska ta hand om honom när jag träffar människor för varför ska hon tvingas ha en hund hon inte litar på?
Förlåt för wall of text såhär första inlägget men det är som sagt något som legat bak i mitt huvud länge
Jag har en sjuårig hund som jag haft sen han va valp. Vi fick en svår start på relationen och ofta känns det som att vi aldrig riktigt bondat, han va dock en lätt valp och allt gick över lag bra tills han började bli könsmogen, då vände det och han blev mer och mer svår kring människor.
Idag är det bara jag och min mamma som jag vågar låta hantera honom. Jag känner mig helt enkelt inte tillräckligt säker på att han inte biter för att någonsin utsätta någon för det. Han har aldrig bitit någon, men det är absolut en möjlighet och inget jag vill riskera. Även min mamma säger att hon litar inte på hunden, och det gör inte jag heller även om jag kan göra allt grundläggande med honom så är det svårt att veta när han vänder och reagerar.
Numer känner jag mig låst, jag tar inte hem människor till oss för då måste jag ha 100% koll på honom, jag och mamma kan inte göra någonting om det inte innebär att hunden kan vara med. Vi bor på landet och han behöver inte träffa folk generellt utan det är för mig allt är jobbigt, och det är väl därför jag känner sån skuldkänsla över det hela. Han kan leva ett helt ok liv resten av livet men jag mår skit av det här. Jag drar mig undan för att jag inte vill riskera att något händer, jag hade ju aldrig förlåtit mig själv om han bet någon. Igår nådde jag nån punkt där jag bara kände att jag orkar inte ha det såhär i 7 år till, jag tycker inte det är ok att omplacera en sånhär hund och ingen träning vi försökt har funkat. Han har dessutom några olika sjukdomar som visserligen är milda men ändå känns orimligt att skjuta över på nån annan och säkert kan bli värre med ålder.
För mig är alltså alternativet avlivning men att ta det beslutet... Idag va vi ute och gick och han va glad, rullade i snön och skuttade omkring och jag kände mest att jag får väl stå ut, men jag vet inte om jag orkar stå ut längre. Att mamma sa rätt ut att hon inte litar på honom får mig med att känna att det ju inte är ok att hon ska ta hand om honom när jag träffar människor för varför ska hon tvingas ha en hund hon inte litar på?
Förlåt för wall of text såhär första inlägget men det är som sagt något som legat bak i mitt huvud länge