Hur talar ni till era barn?

[Krasux]

Jag håller på och läser om barns språkutveckling och funderade på detta. Man möter ju så otroligt många olika sätt som vuxna talar till barn. Hur gör du och varför? Ligger det några tankar bakom hur du talar till ditt barn eller sker det automatiskt?

Jag vet att mina föräldrar alltid pratat till mig och min bror (och alla andra barn i vår omgivning också för den delen) utan bebisspråk. Min mamma har berättat att hon alltid försökte använda sig av riktiga ord och inte kalla hund för exempelvis vovve.

Shoot!

 

[ameo]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Jag försöker prata "vanligt" till mina barn, men anpassar ordval till deras nivå.

Jag håller på att bli tokig på min svägerska som byter tonfall så fort hon pratar med barnen (deras egna, 4 resp 6 år)), till något som kan liknas vid bäbisspråk, fast med en aning mer vuxna ord...

 

[bananabambi]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Jag gör ytterst sällan till rösten, till det här bebisdadaspråket. Däremot pratar jag med annat tonläge när jag pratar till min 6-månaders son än när jag pratar till tvååringen.

Sonen som är två år nu har jag gjort likadant till när han var liten. Inget bebisspråk, men ett annat tonläge. Häst/hund/katt etc, har jag alltid sagt både kisse och katt om. "Titta, en kisse. En katt. Kan du säga katt?" T.ex.

 

[Björk]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Jag gör som tydligen de flesta föräldrar gör rent "reflexmässigt" (har jag läst); talar med ljusare röst och lite mer "bebisspråk". Det är tydligen inte alls så att det hämmar barnets språkutveckling utan det är så barnet börjar lära sig språk så att säga. MEN; jag har bara en 3månaders hemma. Det är en viss skillnad om man sen fortsätter prata dadda-språk med sitt barn när den blir större och själv kan lära sig tala "på riktigt". Jag gissar att jag kommer göra som bananabambi: kalla tex katt för både kisse och katt (jag tror inte barn har några problem att lära sig båda orden. Jag gör ju det själv!) och dylikt.

 

[Zaria]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Jag försöker prata så "vanligt" det bara går fast mer lättförklarat kanske så han förstår.

Ang "Kisse" och "vovve" är det inget jag säger,men tydligen alla andra så för sonen heter det kisse och vovve...

 

[Sar]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Vi pratar precis så som det faller oss in, våra barn vet att hund/vovve eller katt/kisse är samma sak. Jag tror det är berikande att lära sig flera ord för samma sak.

 

[Kat]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Det är ytterst sällan jag träffar någon som inte byter röstläge alls när de talar till barn. Antagligen sker det ganska omedvetet.

 

[cirkus]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Kisse och vovve är väl inget problem.

Däremot kan jag tycka att det låter mer än lovligt fånigt när föräldrar pratar om sig själva och/eller barnet i tredje person. typ: Kom till mamma så skall mamma snyta Pelle.

 

[Petruska]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Aldrig bebisspråk, men det är mest en smaksak.

Sen gick jag in för att använda så mycket synonymer som möjligt, så att de skulle få ett stort ordförråd. Förenklade så sällan som möjligt. Hoppade absolut inte över "svårare" partier i barnböcker (som en bekant gör).

Såg till att prata om så många olika samtalsämnen som möjligt, för att få in så mycket ord som möjligt.

 

[Björk]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Sen gick jag in för att använda så mycket synonymer som möjligt, så att de skulle få ett stort ordförråd. Förenklade så sällan som möjligt. Hoppade absolut inte över "svårare" partier i barnböcker (som en bekant gör).

Det där tror jag är bra! Att få in så mycket ord som möjligt! En kompis dotter berättade när hon var 14 att hennes "spåniga klasskamrater" (hennes ordval) jämt tyckte att hon kunde så många svåra ord. Och det var inte så ovanliga ord ändå. Kanske sådana som generositet, klassamhälle, konkretisera osv. De frågade hur hon kunde så många ord. "Jag pratar med min mamma hemma! Gör inte ni det?" svarade hon. Och berättade för mig och sin mamma att de andra verkade aldrig föra några viktiga samtal med sina föräldrar.

 

[bananabambi]

Sv: Hur talar ni till era barn?

"Kom till mamma så ska jag snyta dig" används här.

Eller "Nu får Elis komma HIT!" när han inte lyssnar.

 

[Catinca]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Jag har helt klart ett annat tonfall til min dotter än till tex min man. Och jag tror nog att jag faktiskt talade annorlunda till henne när hon var nyfödd och när hon nu är 1,5.
Har läst att det sker helt automatiskt att vi använder ett ljusare tonfall när vi talar till små barn. Och att det dessutom gjort undersökningar som hävdar att barn lystrar extra till just ljusare tonfall.
Däremot förställer jag inte rösten när jag talar till henne, det sker bara automatiskt. Det har inget med att jag talar bebisspråk utan jag försöker liksom flera andra här tala så nyanserat som möjligt.

Däremot tror jag på att vara tydlig när man talar till små barn. Det är inte så himla enkelt att förstå alla omskrivningar som vi vuxna lärt oss tolka in. Så tydlighet är väl en riktlinje om jag har någon.

Eftersom jag själv växlar mellan att kalla mina katter för kisse eller katt eller något annat smeknamn lär nog dottern få lära sig alla olika synonymer. Och oj, vad hon redan förstår mycket. Tror egentligen, när jag nu funderar, att det allra viktigaste för oss föräldrar är att faktiskt tala till våra barn och inte bara omkring dem om vi vill ge dem ett stort ordföråd och att känna glädje i att uttrycka sig.

 

[Björk]

Sv: Hur talar ni till era barn?

"Kom till mamma så ska jag snyta dig" används här.

Som sagt: sonen är bara 3 månader... men jag använder också tredje persons-meningar.
"Nu ska mamma byta blöja på dig" eller
"Nu ska Viggo bada".

Jag tror inte det är helt knasigt. Jag menar; då får ju barnet veta vem som är just mamma/pappa/farmor osv. Och lära sig sitt eget namn. Någon skrev ju för ett tag sen en tråd om ett barn som kallade sig själv för "Du". Delvis säkert för att föräldern varit konsekvent med att säga "nu får du ..." . Jag tror ingendera sättet skapar några större problem när man växer. När barnets språk utvecklas så utvecklar man ju kommunikationen också! Så att barnet förstår både sitt namn och Du och Jag.

 

[Krasux]

Sv: Hur talar ni till era barn?

*kl*

Intressant att höra om hur ni gör!

Det här med vovve och hund var mest ett exempel för att få igång diskussionen. Jag vet inte om det har någon egentlig betydelse i språkinlärningen.

Hur lär sig era barn ord? Har ni märkt om det spelar någon roll hur ni talar till barnet och försöker lära barnet ord? Vad upplever ni i så fall som mest effektivt?

Och så en sista frågeställning:

Hur tycker ni inte att man ska prata till barn och varför?
Vad märker ni för "fel" hos andra föräldrar i deras sätt att kommunicera med sina barn?

 

[Björk]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Hur tycker ni inte att man ska prata till barn och varför?
Vad märker ni för "fel" hos andra föräldrar i deras sätt att kommunicera med sina barn?

Att tala lite med sina barn eller tala otydligt tror jag är dumt. Jag har släktingar som talade väldigt tyst och otydligt till sina barn och jag tycker mig märka att det dels tog tid för dem att kunna uttrycka sig. Plus att de själva talade otydligt. Det yngsta barnet blev litegrann behandlad som "bebis" för långt upp i ålder och talade nästan "bebisspråk" ända upp i 10årsåldern. MEN; bara med sin mamma! :smirk: Troligen också ett sätt att få mamman att göra som h*n ville...

Att tala om sina barn inför andra har jag en fd väninna som gjorde. "Ja, du vet Emma har ju såna problem i skolan nu. Hon är ju så stökig och lyssnar inte på fröken" osv. Detta medan Emma stod bredvid. Dock var detta en mycket speciell mamma som hade stora egna problem.

Eller att svara åt/tala för sina barn tycker jag är dumt. Speciellt om de är lite blyga. Ytterligare en av mina släktingar hade en mamma som svarade i barnets ställe under nästan hela uppväxten. På så enkla frågor som "vilken dricka vill du ha Emil?" . Mamman svarade innan Emil ens hann öppna munnen.

Hur man inte ska göra finns ju 1000tals exempel på tror jag. Men detta är väl de stora fadäserna.

 

[oz_joj]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Inget kisse och vovve utan vi har sagt katt och hund. Däremot känner jag att jag nog ändrar tonfall en del och kallar mig själv mamma rätt ofta. Brukar försöka återberätta våra dagar till pappan och försöker då få sonen att berätta men han är sällan så intresserad. Han är drygt 2 år men mycket talför när han vill...

 

[_Yggdrasil_]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Jag gör nog lite både och... Men när jag pratar och "diskuterar" med Idun kör jag med vanlig röst och vanliga ord (precis som jag pratar till vem som hellst)
Sen ibland blir det jätte bäbis språk och flamms och bus.

 

[gillaj]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Det var nog en salig blandning av hundar och vovvar och katter och kissar. Det spelar mindre roll tror jag.

Däremot minns jag att jag med automatik pratade "rikssvenska" med ungarna och dämpade ner värmländskan. Har ingen aning om varför, det bara blev så.

 

[Roheryn]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Jag har hela tiden med min dotter pratat "riktigt", alltså utan bebisspråk. Det har varit ett mycket medvetet val från min sida, eftersom bebisspråk är det löjligaste jag vet....

I stort sett pratar jag med min dotter (7 år) på samma sätt som till vuxna. Råkar jag använda ett ord hon inte förstår, så frågar hon vad det betyder. Jag uppfattar det som att hon för sin ålder har stort ordförråd, vet inte om det beror på just mitt / vårt sätt att prata med henne. Vi läser ju mycket också, och det förbättrar väl också ordförrådet. Hon var också tidig med att börja prata, så hon har kanske "naturlig talang" på området...

Mina föräldrar gjorde likadant med mig och min bror, dvs pratade "vuxet" från början. Jag tycker litegrann att det känns som att nedvärdera både sin egen och barnets intelligens genom att prata "bebisspråk".

 

[Snuffsan]

Sv: Hur talar ni till era barn?

Det där tror jag är bra! Att få in så mycket ord som möjligt! En kompis dotter berättade när hon var 14 att hennes "spåniga klasskamrater" (hennes ordval) jämt tyckte att hon kunde så många svåra ord. Och det var inte så ovanliga ord ändå. Kanske sådana som generositet, klassamhälle, konkretisera osv. De frågade hur hon kunde så många ord. "Jag pratar med min mamma hemma! Gör inte ni det?" svarade hon. Och berättade för mig och sin mamma att de andra verkade aldrig föra några viktiga samtal med sina föräldrar.

Jag har ju också en fjortonåring och senaste arbetet i svenska hade hennes lärare ifrågasatt språket, att hon använde vad läraren tycker är svåra ord för en fjortonåring. Ungefär motsvarade de ord du nämner. Som om det var negativt? Min dotter läser mycket "vuxenromaner" och vi har alltid pratat ordentligt och mycket hemma hon och jag. Det är väl underbart att ungarna har ett stort språk.


TS: Jag pratade aldrig bebisspråk och min dotter började prata i meningar så tidigt att hon fick vara med som exempel i en avhandling (eller vad det nu var) om barns språkutveckling. Vet inte om det har ett dugg att göra med hur jag pratade eller om vissa barn bara är så.