Ozarc
Trådstartare
Okej, jag börjar ledsna på att aldrig vara riktigt glad. Det går visserligen upp och ner (som för de flesta), men det var flera år sedan jag kände mig genuint glad i mer än några minuter i taget. Har funderat på att kontakta en psykolog och prata med så småningom. Men nu har jag ändå kommit fram till att mitt största problem och kanske främsta orsak till att jag ibland mår jävligt dåligt faktiskt, är relationen till andra människor. Efter ytterligare lite analys har jag konstaterat att det huvudsakliga problemet i min relation till andra människor är att jag överreagerar. Jag är perfektionist och ställer extremt höga krav på mig själv (vilket förstås också det kan leda till problem). Detta förlängs också till andra människor så att jag ställer lika höga krav på dem och förväntar mig saker som dem kanske inte heller kan leva upp till.
Det handlar både om vänskaps- och kärleksrelationer. Jag är expert på att vara martyr och att anse mig felbehandlad. Mina egna principer går bland annat ut på att alltid höra av mig om jag sagt att jag ska göra det, alltid svara på sms (inte ögonblickligen förstås men jag svarar alltid). Jag ser mig själv som någon som är väldigt svår att lära känna (tror att jag ger ett ganska kallt intryck många gånger) men i gengäld anser jag mig vara extremt lojal och pålitlig.
När det handlar om vänskapsrelationer kan det handla om att planera saker som andra drar sig ur, folk som inte hör av sig eller som helt enkelt inte frågar om jag vill hänga med på saker eller som säger nej till umgänge.
I kärleksrelationer är det ännu värre. (Har visserligen aldrig haft en riktig relation, men väääldigt många försök till en- slutar alltid med att han drar sig ur, troligtvis pga detta...) Blir irriterad av alltför långsamt svar på sms och tel samtal, känner mig dissad om han inte vill ses, förolämpad om han inte är upp över öronen osv.
Detta är givetvis inget jag säger rakt ut, försöker förtvivlat låtsas som om inget av detta berör mig och som om jag är cool och laid back. Men jag är själva motsatsen till laid back, ett skolexempel på en typ A personlighet (har nästan 200% sysselsättning och har ett extremt bekräftelsebehov, som kanske börjar blir lite bättre).
Min fråga är; hur blir man mer laid back och förlåtande i sitt förhållande till andra människor? Hur ska jag slippa ta allt så personligt? Det har gått så långt nu att varje gång jag inleder en relation (har absolut inga problem att få dejter- återigen bekräftelsen jag får när jag anstränger mig till max för att se bra ut i kombination med att jag slår på charmen gör att jag vet precis hur man får massor med manlig uppmärksamhet), är mitt enda mål att behålla honom intresserad längre än den förra. Denna gång lyckades jag i två månader innan han nu under veckan verkar ha ledsnat.
Nu blir det kanske en onyanserad bild då jag bara har beskrivit mina problem, men självklart fungerar jag i vardagen med vänner, jobb, studier, intressen och liknande. Vill bara veta om någon annan har liknande erfarenheter (med andra eller sig själv) och hur man ska tackla detta och må bättre?
Tack!
Det handlar både om vänskaps- och kärleksrelationer. Jag är expert på att vara martyr och att anse mig felbehandlad. Mina egna principer går bland annat ut på att alltid höra av mig om jag sagt att jag ska göra det, alltid svara på sms (inte ögonblickligen förstås men jag svarar alltid). Jag ser mig själv som någon som är väldigt svår att lära känna (tror att jag ger ett ganska kallt intryck många gånger) men i gengäld anser jag mig vara extremt lojal och pålitlig.
När det handlar om vänskapsrelationer kan det handla om att planera saker som andra drar sig ur, folk som inte hör av sig eller som helt enkelt inte frågar om jag vill hänga med på saker eller som säger nej till umgänge.
I kärleksrelationer är det ännu värre. (Har visserligen aldrig haft en riktig relation, men väääldigt många försök till en- slutar alltid med att han drar sig ur, troligtvis pga detta...) Blir irriterad av alltför långsamt svar på sms och tel samtal, känner mig dissad om han inte vill ses, förolämpad om han inte är upp över öronen osv.
Detta är givetvis inget jag säger rakt ut, försöker förtvivlat låtsas som om inget av detta berör mig och som om jag är cool och laid back. Men jag är själva motsatsen till laid back, ett skolexempel på en typ A personlighet (har nästan 200% sysselsättning och har ett extremt bekräftelsebehov, som kanske börjar blir lite bättre).
Min fråga är; hur blir man mer laid back och förlåtande i sitt förhållande till andra människor? Hur ska jag slippa ta allt så personligt? Det har gått så långt nu att varje gång jag inleder en relation (har absolut inga problem att få dejter- återigen bekräftelsen jag får när jag anstränger mig till max för att se bra ut i kombination med att jag slår på charmen gör att jag vet precis hur man får massor med manlig uppmärksamhet), är mitt enda mål att behålla honom intresserad längre än den förra. Denna gång lyckades jag i två månader innan han nu under veckan verkar ha ledsnat.
Nu blir det kanske en onyanserad bild då jag bara har beskrivit mina problem, men självklart fungerar jag i vardagen med vänner, jobb, studier, intressen och liknande. Vill bara veta om någon annan har liknande erfarenheter (med andra eller sig själv) och hur man ska tackla detta och må bättre?
Tack!