Hur sluta överreagera?

[Ozarc]

Okej, jag börjar ledsna på att aldrig vara riktigt glad. Det går visserligen upp och ner (som för de flesta), men det var flera år sedan jag kände mig genuint glad i mer än några minuter i taget. Har funderat på att kontakta en psykolog och prata med så småningom. Men nu har jag ändå kommit fram till att mitt största problem och kanske främsta orsak till att jag ibland mår jävligt dåligt faktiskt, är relationen till andra människor. Efter ytterligare lite analys har jag konstaterat att det huvudsakliga problemet i min relation till andra människor är att jag överreagerar. Jag är perfektionist och ställer extremt höga krav på mig själv (vilket förstås också det kan leda till problem). Detta förlängs också till andra människor så att jag ställer lika höga krav på dem och förväntar mig saker som dem kanske inte heller kan leva upp till.

Det handlar både om vänskaps- och kärleksrelationer. Jag är expert på att vara martyr och att anse mig felbehandlad. Mina egna principer går bland annat ut på att alltid höra av mig om jag sagt att jag ska göra det, alltid svara på sms (inte ögonblickligen förstås men jag svarar alltid). Jag ser mig själv som någon som är väldigt svår att lära känna (tror att jag ger ett ganska kallt intryck många gånger) men i gengäld anser jag mig vara extremt lojal och pålitlig.

När det handlar om vänskapsrelationer kan det handla om att planera saker som andra drar sig ur, folk som inte hör av sig eller som helt enkelt inte frågar om jag vill hänga med på saker eller som säger nej till umgänge.

I kärleksrelationer är det ännu värre. (Har visserligen aldrig haft en riktig relation, men väääldigt många försök till en- slutar alltid med att han drar sig ur, troligtvis pga detta...) Blir irriterad av alltför långsamt svar på sms och tel samtal, känner mig dissad om han inte vill ses, förolämpad om han inte är upp över öronen osv.

Detta är givetvis inget jag säger rakt ut, försöker förtvivlat låtsas som om inget av detta berör mig och som om jag är cool och laid back. Men jag är själva motsatsen till laid back, ett skolexempel på en typ A personlighet (har nästan 200% sysselsättning och har ett extremt bekräftelsebehov, som kanske börjar blir lite bättre).

Min fråga är; hur blir man mer laid back och förlåtande i sitt förhållande till andra människor? Hur ska jag slippa ta allt så personligt? Det har gått så långt nu att varje gång jag inleder en relation (har absolut inga problem att få dejter- återigen bekräftelsen jag får när jag anstränger mig till max för att se bra ut i kombination med att jag slår på charmen gör att jag vet precis hur man får massor med manlig uppmärksamhet), är mitt enda mål att behålla honom intresserad längre än den förra. Denna gång lyckades jag i två månader innan han nu under veckan verkar ha ledsnat.

Nu blir det kanske en onyanserad bild då jag bara har beskrivit mina problem, men självklart fungerar jag i vardagen med vänner, jobb, studier, intressen och liknande. Vill bara veta om någon annan har liknande erfarenheter (med andra eller sig själv) och hur man ska tackla detta och må bättre?

Tack!

 

[1887]

Sv: Hur sluta överreagera?

Det handlar både om vänskaps- och kärleksrelationer. Jag är expert på att vara martyr och att anse mig felbehandlad.

Detta stämmer in väldigt bra på mig. Jag känner mig ofta felbehandlad, jag vet innerst inne att jag överreagerar och att den andra inte gjort något fel men känner mig ändå väldigt ledsen. I mitt fal tror jag att det beror på låg självkänsla i kombination med höga krav (både på mig själv och andra).
Jag tycker absolut att du ska kontakta en psykolog/kurator/samtalsterapeut som kan hjälpa dig att komma till rätta med ditt "problem"

 

[Gimlan]

Sv: Hur sluta överreagera?

Jag var så, men efter ha trillat ner i ett svart hål efter alltför mycket prestation och krav har jag med tiden slappnat av på alla plan. Men det har varit en lång och medveten process. Att vara ärlig om problemen hjälper också. Typ "Jag vet att det är larvigt, men såhär känner jag så om jag verkar kort eller så beror det inte på dig."

 

[failure]

Sv: Hur sluta överreagera?

Jag har ingen aning om hur man på bästa sätt tacklar det. Däremot har jag liknande erfarenheter.

Jag fick lite oprovocerad skit på en hemsida igår (av en för mig total främling). Blir fortfarande ledsen när jag tänker på det. Önskar att jag vore en av de där som bara skakar av sig och går vidare, men jag är mer av typen ... "Jag låtsas som att jag är så hård och sedan sitter jag egentligen hemma och lipar för att jag inte är så tuff som jag försöker verka.".

 

[HeleneK]

Sv: Hur sluta överreagera?

En oerhört klen tröst och kanske inte applicerbart i ditt fall, men jag upptäckte att allt blev så mycket enklare när jag blev äldre.
Är idag 31 år och är så långt ifrån den unga arga reaktiva person jag var förr.

Tråkigt svar kanske...

Men faktum är att när jag lärde mig att alla inte var som jag (vilket låter simpelt, men är väldigt svårt i praktiken) så reagerade jag inte heller så mycket över sånt som jag inte höll med om.

Ett sätt att lära sig detta snabbare om man inte vill vänta på tiden, är att läsa på om olika personlighetstyper.
Nu kan jag ganska snabbt tänka: jaha, detta är en sådan person och det är därför denne säger/gör på detta sätt.
Då blir det också mindre personligt.

 

[Ozarc]

Sv: Hur sluta överreagera?

Tack för alla svar!

Intressant att se att det finns några som känner igen sig, tänkte faktiskt att jag var ganska ensam om det här problemet.

Jag inser att jag förstör väldigt mycket för mig själv när jag har det här tankesättet... Min hjärna VET att alla inte fungerar på samma sätt, men trots det har jag svår att få in det i huvudet. Eftersom JAG minsann svarar på sms senast samma dag, betyder det att den som inte svarar på mina sms samma dag (eller något annat valfritt banalt beteende) antingen:
1. Inte gillar mig.
2. Medvetet försöker provocera/reta upp/playa mig eller
3. Är en "dålig" människa som inte vårdar vår relation


Det låter ju helt sjukt när jag skriver ner det men det är de tankegångarna som jag har i mitt huvud när jag känner mig "dissad" av någon.

Misstänker faktiskt också att detta är en åldersgrej och att jag kommer lugna mig med åren. Jag har trots allt inte alltid varit såhär... Men det känns jobbigt att bara vänta på att det ska gå över utan att göra något åt det. Är inte direkt den som gillar att vänta på bättre tider, är bra på att få saker att hända och gillar att "ta tag i saker".

I mitt fall handlar det inte så mycket om folk jag inte känner. Om nån jag inte känner så väl beter sig drygt, bryr jag mig faktiskt inte så mycket. Mitt problem kretsar mest kring mina personliga relationer, folk jag redan känner och som ofta inte ens gör något fel (annat än att inte leva upp till min omöjliga standard).

Gimlan: Hur kom du ur det? Mina absolut närmsta påpekar ibland att jag är "hyper"; alltid saker på gång, massor med framtidsplaner och projekt samt en oförmåga att slappna av både fysiskt och mentalt.

Kanske blir bra med psykologhjälp, kostar så förbenat med pengar bara (detta lär ju knappast vara något som kommunen har lust att bekosta)...

 

[allora]

Sv: Hur sluta överreagera?

jag är 33 och har precis samma problem. precis samma.
sitter nu och är mycket ledsen över att förlorat i förrgår ett annat förhållande, som inte ens börjat på riktigt. p.g.a. mitt överreagerande.

 

[Elektronen]

Sv: Hur sluta överreagera?

Känner oxå igen mej!
Perfektionist drag och höga krav på sej själv, kan göra livet lite jobbigt ibland har jag upptäckt.
Känner mej oxå lätt "bortglömd" lr dissad om man bestämt nåt med en vän och sen precis innan blir det inställt för att den fått ett "bättre" erbjudande.
Förut led jag mer i tystnad.

Nu kan jag om det verkligen stör mej eller händer flera gånger, faktiskt säga till den personen. Att det blir jobbigt för mej när planer ställs in sådär hastigt.
Kan de inte förstå det, eller tycker att jag överreagerar, så är det kanske dags att omvärdera den relationen.

Tror man måste försöka acceptera sina "sämre" egenskaper och försöka förklara för sin närmaste omgivning att jag är såhär. Och kanske varför man reagerar som man gör i vissa situationer,om man nu vet det. Att då hitta människor som är likasinnade eller förstår en förenklar ju allt såklart .

Känner personligen att jag börjar bli ganska trött på att man ska "be om ursäkt" för att man har egenskaper som i allmänhet kan uppfattas som jobbiga. Säger man perfektionist så tänker ju många att man måste vara ett kontrollfreak osv.