Smallgot
Trådstartare
Jag har lite problem som jag känner att jag måste få lufta då det känns som om jag håller på att bli knäpp av detta.
För att dra lite bakgrund så har jag en new forest-valack, c-ponny, som är född 1991, och har varit i min ägo i 7 år. Innan jag (och min syster) köpte honom gick han på min ridskola och jag var delfodervärd på honom, så jag har ridit honom i 11 år. Han dressyrrids (tävlar upp till Msv C bland stora hästar), men träning är givetvis anpassat efter hans ålder och i samråd med vår veterinär.
År 2008 fick han dubbelsidig hasledsinflammation, behandlades en gång i vardera has och blev sedan friskförklarad och igångsatt. Efter det har vi varit inne på Ultuna och hälsokollat honom 2-3 gånger per år, och han var så sent som i februari i år helt ren på både högt och lågt böjprov runt om. I maj reagerade jag på att han vilade väldigt mycket på höger bak, men han kändes som vanligt i ridningen och min tränare såg inte heller att något skulle ha varit konstigt. Iallafall provade jag vid ett tillfälle att lyfta benet lite högre än vid normal hovkratsning och när jag släppte ner benet satte han ner det på tå och haltade i ett par steg när jag flyttade honom åt sidan. Givetvis ringde vi direkt och bokade tid på Ultuna, och väl där konstaterades hasledsinflammation på höger bak. Han behandlades i leden och vid återbesöket 4 veckor senare blev han friskförklarad, men fick äta metacam i en vecka för säkerhetsskull. Efter det skulle jag då börja sätta igång honom igen, men jag kommer ingen vart med igångsättningen för jag är så fruktansvärt orolig. Enligt igångsättningsschemat ska han i princip vara igång i alla gångarter och börja gå lättare träningar om knappt tre veckor, men jag ligger långt efter då jag inte vågar öka på träningen. Hittills har jag travat tre gånger, ungefär 3-4 långsidor vid varje tillfälle. Sedan tänkte jag att det var säkrast att skritta en vecka och jag kommer liksom inte vidare.
Jag är så vansinnigt rädd att han ska bli dålig igen, då jag älskar honom över allt annat. Jag överanalyserar precis allt han gör och står och räknar sekunder över vilket ben han vilar på. När jag mockar boxen och han står bunden på gången utanför så kikar jag ut över boxgallret var tredje sekund för att se hur han har placerat benen. När han står med bakbenen i olika positioner försöker jag placera mina egna ben likadant för att försöka känna vilket ben som får mest vikt och så vidare. Ridningen är en enda stor ångest då jag sitter och känner efter i varenda steg, och jag är ofta så spänd att jag har ont i axlarna efter ridpassen (eller ja, skrittpassen...). När jag börjar närma mig ridpassets slut blir jag så nervös att det fladdrar i magen för att jag är orolig för hur han ska bete sig när jag stretchar. Innan behandlingen försökte han ofta lyfta höger bak när jag stretchade frambenen och jag är livrädd för att han ska börja med det igen. I princip dygnet runt har jag vansinnig oro över det här, och jag har legat hemma och gråtit av oro nu ikväll.
Jag inser ju också att jag måste få igång honom ordentligt för att se om han faktiskt är återställd och håller för ridningen, och med tanke på hasproblem så brukar ju mycket rörelse vara viktigt. Men jag har helt kört fast. Är ledsen för att det blev ett milslångt inlägg, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Vore jättetacksam om någon har lust att komma med tankar och funderingar, eller om någon har varit i en liknande sits?
Vänliga hälsningar,
Smallgot
För att dra lite bakgrund så har jag en new forest-valack, c-ponny, som är född 1991, och har varit i min ägo i 7 år. Innan jag (och min syster) köpte honom gick han på min ridskola och jag var delfodervärd på honom, så jag har ridit honom i 11 år. Han dressyrrids (tävlar upp till Msv C bland stora hästar), men träning är givetvis anpassat efter hans ålder och i samråd med vår veterinär.
År 2008 fick han dubbelsidig hasledsinflammation, behandlades en gång i vardera has och blev sedan friskförklarad och igångsatt. Efter det har vi varit inne på Ultuna och hälsokollat honom 2-3 gånger per år, och han var så sent som i februari i år helt ren på både högt och lågt böjprov runt om. I maj reagerade jag på att han vilade väldigt mycket på höger bak, men han kändes som vanligt i ridningen och min tränare såg inte heller att något skulle ha varit konstigt. Iallafall provade jag vid ett tillfälle att lyfta benet lite högre än vid normal hovkratsning och när jag släppte ner benet satte han ner det på tå och haltade i ett par steg när jag flyttade honom åt sidan. Givetvis ringde vi direkt och bokade tid på Ultuna, och väl där konstaterades hasledsinflammation på höger bak. Han behandlades i leden och vid återbesöket 4 veckor senare blev han friskförklarad, men fick äta metacam i en vecka för säkerhetsskull. Efter det skulle jag då börja sätta igång honom igen, men jag kommer ingen vart med igångsättningen för jag är så fruktansvärt orolig. Enligt igångsättningsschemat ska han i princip vara igång i alla gångarter och börja gå lättare träningar om knappt tre veckor, men jag ligger långt efter då jag inte vågar öka på träningen. Hittills har jag travat tre gånger, ungefär 3-4 långsidor vid varje tillfälle. Sedan tänkte jag att det var säkrast att skritta en vecka och jag kommer liksom inte vidare.
Jag är så vansinnigt rädd att han ska bli dålig igen, då jag älskar honom över allt annat. Jag överanalyserar precis allt han gör och står och räknar sekunder över vilket ben han vilar på. När jag mockar boxen och han står bunden på gången utanför så kikar jag ut över boxgallret var tredje sekund för att se hur han har placerat benen. När han står med bakbenen i olika positioner försöker jag placera mina egna ben likadant för att försöka känna vilket ben som får mest vikt och så vidare. Ridningen är en enda stor ångest då jag sitter och känner efter i varenda steg, och jag är ofta så spänd att jag har ont i axlarna efter ridpassen (eller ja, skrittpassen...). När jag börjar närma mig ridpassets slut blir jag så nervös att det fladdrar i magen för att jag är orolig för hur han ska bete sig när jag stretchar. Innan behandlingen försökte han ofta lyfta höger bak när jag stretchade frambenen och jag är livrädd för att han ska börja med det igen. I princip dygnet runt har jag vansinnig oro över det här, och jag har legat hemma och gråtit av oro nu ikväll.
Jag inser ju också att jag måste få igång honom ordentligt för att se om han faktiskt är återställd och håller för ridningen, och med tanke på hasproblem så brukar ju mycket rörelse vara viktigt. Men jag har helt kört fast. Är ledsen för att det blev ett milslångt inlägg, men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Vore jättetacksam om någon har lust att komma med tankar och funderingar, eller om någon har varit i en liknande sits?
Vänliga hälsningar,
Smallgot
