Pettsson
Trådstartare
Har redan skvallrat i "Vi som försöker/vill bli gravida-tråden"... Nu är vi äntligen där
Så nu är det såklart hur många tankar som helst i huvudet
En fundering kom just ang mitt jobb. Jag arbetar heltid inom en bemanningsenhet inom vården. Har gjort det ganska länge men haft vik tom för några månader sedan. När vikariatet tog slut och jag fick börja jaga heltidstimmarna blev det katastrofalt. Jag stressar konstant, arbetar i stort sett varje dag, förutom när det helt plötsligt inte finns jobb på någon dag, ibland två skift och ändå är det svårt att komma upp till noll eller plus, just för att det ibland kan låta bli att vara jobb på 3 dagar. Man får ta det som erbjuds, vilket många gånger är kortare pass.
Därför har jag funderat ett tag på att gå ner i tid, pratat med sambon som absolut håller med. Jag orkar bara inte, det blir för mycket, jag arbetar gärna heltid men då vill jag ha det på ett schema, inte behöva jaga konstant.
Som det är nu klarar vi det ekonomiskt utan problem om jag går ner i tid efter årsskiftet. Men så fick vi ju det här fantastiska beskedet och då blev det en annan sak.
Hur ska jag resonera? Planen var att gå ner till 80% i januari. Men hur blir det med föräldrapenning och allt vad det är som jag inte kan något om än?
Och även om det såklart blir mindre pengar är jag rädd att stressen kommer skada oss. Jag vet liksom inte hur jag ska tänka alls... Någon?
Så nu är det såklart hur många tankar som helst i huvudet
En fundering kom just ang mitt jobb. Jag arbetar heltid inom en bemanningsenhet inom vården. Har gjort det ganska länge men haft vik tom för några månader sedan. När vikariatet tog slut och jag fick börja jaga heltidstimmarna blev det katastrofalt. Jag stressar konstant, arbetar i stort sett varje dag, förutom när det helt plötsligt inte finns jobb på någon dag, ibland två skift och ändå är det svårt att komma upp till noll eller plus, just för att det ibland kan låta bli att vara jobb på 3 dagar. Man får ta det som erbjuds, vilket många gånger är kortare pass.
Därför har jag funderat ett tag på att gå ner i tid, pratat med sambon som absolut håller med. Jag orkar bara inte, det blir för mycket, jag arbetar gärna heltid men då vill jag ha det på ett schema, inte behöva jaga konstant.
Som det är nu klarar vi det ekonomiskt utan problem om jag går ner i tid efter årsskiftet. Men så fick vi ju det här fantastiska beskedet och då blev det en annan sak.
Hur ska jag resonera? Planen var att gå ner till 80% i januari. Men hur blir det med föräldrapenning och allt vad det är som jag inte kan något om än?
Och även om det såklart blir mindre pengar är jag rädd att stressen kommer skada oss. Jag vet liksom inte hur jag ska tänka alls... Någon?