Jag orkar snart inte lägre börjar jag känna. Jag kan bara inte acceptera att jag ska behöva ha det såhär resten av livet och att min sjukdom är kronisk. Jag vill inte mer.
För att dra det kort är jag diagnosticeras med kronisk depression och ångest. Lider även av panikångest till och från. Sen 10 år tillbaka får jag regelbundet depressioner kryddade med ångest. Däremellan är det ganska bra i mitt liv. Dock inte helt bra eftersom de mediciner jag tar gör mig konstant trött och aningen avtrubbad. Sexlusten har t ex varit som bortblåst senaste åren och jag kan utan problem sova mer än halva dygnet men blir ändå aldrig utvilad.
Har nu återigen försökt sänka dosen medicin då jag inte orkar vara trött och gå runt som en käslokall zombie hela tiden. Och så fort jag sänker dosen kommer depressionen och ångesten som ett brev på posten.
Ska det behöva vara såhär hela livet? Hur lär man sig acceptera det?? Jag känner snart att jag inte orkar leva längre ärligt talat. Mitt liv skulle kunna vara så himla bra om jag bara mådde bra..
För att dra det kort är jag diagnosticeras med kronisk depression och ångest. Lider även av panikångest till och från. Sen 10 år tillbaka får jag regelbundet depressioner kryddade med ångest. Däremellan är det ganska bra i mitt liv. Dock inte helt bra eftersom de mediciner jag tar gör mig konstant trött och aningen avtrubbad. Sexlusten har t ex varit som bortblåst senaste åren och jag kan utan problem sova mer än halva dygnet men blir ändå aldrig utvilad.
Har nu återigen försökt sänka dosen medicin då jag inte orkar vara trött och gå runt som en käslokall zombie hela tiden. Och så fort jag sänker dosen kommer depressionen och ångesten som ett brev på posten.
Ska det behöva vara såhär hela livet? Hur lär man sig acceptera det?? Jag känner snart att jag inte orkar leva längre ärligt talat. Mitt liv skulle kunna vara så himla bra om jag bara mådde bra..