Sv: Hur ont gör det?
I mitten av min graviditet kom jag på att bäbis i magen innebär ju att jag ska klämma ut den åxå
. Jag var rätt så förvirrad...
Jag hörde hemska historier av väninnor, bl a att de spruckit/klippts men inte känt något - och då började jag fantisera om vilken smärta som krävs för att man inte ska känna att man klipps DÄR nere
.
Men så pratade jag med min faster, som inte bara fått ETT barn utan FEM, och då kände jag att kan hon göra om det fyra gånger, borde det inte vara förskräckligt utan en överkomlig smärta. Jag pratade med min egen mamma som klämt fram tre barn - och samma sak där. Det är överkomligt. Och faktiskt så lugnade jag ner mig. Jag skulle bara bestämma mig för vilka jag skulle lyssna på. Hellre "rutinerade rävar" än nerviga väninnor
.
MEN - jag träffade inte någon som sa att de tyckte smärtan var för stor jämfört med resultatet. Som önskade det ogjort. Det inspirerade mig också. Smärtan leder ju någonstans - man vinner ju något.
Jag läste alla böcker jag kom över också, för sån är jag - ju mer jag vet om vad som kan hända, ju mindre nervös blir jag. Läste ju såklart om alla smärtlindringsmetoder som fanns
.
Till slut blev det akut kejsarsnitt för mig, så tyvärr upplevde jag aldrig en "riktig" förlossning. Och smärtnivån - bara eftervärkar i kombination med kejsarsnittsstygn. Inte "på riktigt" alltså :smirk: . Visst gjorde stygn och eftervärkar ont, och tiden innan "barnapparaten" och magen är läkt, men det är ju inget man kan påverka. Bara slappna av och följa med, smärtan tar ju slut så småningom. Och belöningen för genomgånget elände är ju fantastisk!!