Sv: Hur mkt rider ni ut?
Jag är i din sits och även jag lägger stor vikt vid hästens lämplighet i stort, inte bara dess ridbarhet. Att hästen är trygg är A och O för mig efter flertalet hästar som antingen varit rädda eller varit svåra mentalt. Det blir en ond spiral, men jag har i år fått rida några hästar som visat mig att hästar kan vara alldeles supertrygga och så gott som bombsäkra! De finns där ute, ska bara hitta en åt mig själv också.
Jag har insett att jag älskar att träna och utvecklas, och hur kul det är att trimma på banan med en häst som passar mig. Trots detta så vill jag även nu mestadels rida ut i skogen. Jag använder skogen till allt och har varierande ridvägar - så länge hästen inte är rädd och osäker. Är ju dock samma sak i ridhuset. Vill inte ha en häst som skyggar för allt och är tittig, eller en häst som har sin enda trygghet i ridhuset.
Även om våra ridvägar är allt för mig så vill jag träna mer i framtiden. Men kanske är tillgången till ridvägar det som är avgörande för många? Många kanske bara har en tråkig väg som de sedan får vända på, stigar man inte får rida på etc. Vi har förmånen att få rida precis överallt, tom. på golfbanans fantastiska grusvägar, överallt i skogen osv. De flesta fält i närheten får vi rida på så länge man inte förstår (nysått, rider upp en fyrkant etc).
Framöver ser jag framför mig 1-2 pass per vecka i ridhus/på ridbana, ibland mer när jag vill tömköra/longera/löshoppa. Sedan brukar jag helst både rida fram och skritta av ute, vi har flera korta rundor mellan 10-30 min där man även kan trava och galoppera. Perfekt helt enkelt. Varför? Är uppvuxen med det, älskar naturen, älskar känslan av frisk galopp på en mysig väg, älskar att vara ute och se mig omkring med hästen, att galoppera över fälten på hösten, snötyngda grenar och snöpulsande, att vara ute i timmar och inte bry mig om nåt annat...
Sen är väl inte jag en fullfjädrad dressyrmänniska heller, om det spelar nån roll.
Jag är i din sits och även jag lägger stor vikt vid hästens lämplighet i stort, inte bara dess ridbarhet. Att hästen är trygg är A och O för mig efter flertalet hästar som antingen varit rädda eller varit svåra mentalt. Det blir en ond spiral, men jag har i år fått rida några hästar som visat mig att hästar kan vara alldeles supertrygga och så gott som bombsäkra! De finns där ute, ska bara hitta en åt mig själv också.
Jag har insett att jag älskar att träna och utvecklas, och hur kul det är att trimma på banan med en häst som passar mig. Trots detta så vill jag även nu mestadels rida ut i skogen. Jag använder skogen till allt och har varierande ridvägar - så länge hästen inte är rädd och osäker. Är ju dock samma sak i ridhuset. Vill inte ha en häst som skyggar för allt och är tittig, eller en häst som har sin enda trygghet i ridhuset.
Även om våra ridvägar är allt för mig så vill jag träna mer i framtiden. Men kanske är tillgången till ridvägar det som är avgörande för många? Många kanske bara har en tråkig väg som de sedan får vända på, stigar man inte får rida på etc. Vi har förmånen att få rida precis överallt, tom. på golfbanans fantastiska grusvägar, överallt i skogen osv. De flesta fält i närheten får vi rida på så länge man inte förstår (nysått, rider upp en fyrkant etc).
Framöver ser jag framför mig 1-2 pass per vecka i ridhus/på ridbana, ibland mer när jag vill tömköra/longera/löshoppa. Sedan brukar jag helst både rida fram och skritta av ute, vi har flera korta rundor mellan 10-30 min där man även kan trava och galoppera. Perfekt helt enkelt. Varför? Är uppvuxen med det, älskar naturen, älskar känslan av frisk galopp på en mysig väg, älskar att vara ute och se mig omkring med hästen, att galoppera över fälten på hösten, snötyngda grenar och snöpulsande, att vara ute i timmar och inte bry mig om nåt annat...
Sen är väl inte jag en fullfjädrad dressyrmänniska heller, om det spelar nån roll.