Myssan
Trådstartare
Tyvärr är det så illa som det låter.
Från en klarblå himmel säger han att de rätta känslorna inte finns där Jag har inte många förhållande sen tidigare då jag bara träffat fel killar eller haft svårt att släppa in någon i livet och har verkligen inte lätt att bli kär.
Den här killen fick komma mig nära inpå, vi hade inte träffats allt för länge men ändå 8 månader. Jag fyller 30 på måndag och känner mig bra jävla uppgiven och som att nu finns det ingen chans till att träffa någon och starta en familj med, too old...
Har gått igenom stadierna, tok gråtande, arg, uppgiven, ok, tillbaks till ledsen... Ingenting gör mig glad - huvudet säger att han inte är värd mig, att jag kanske egentligen inte var förälskad, att han inte kunde ge mig det jag ville ha och framför allt är värd - men känslorna hänger inte med, han gav mig trygghet, jag var inte ensam.
Jag är 60 mil från vänner och familj i en stad jag inte känner mer än 1 kompis och 1 kusin pga jobb under sommaren. Och som toppen på isberget så fick jag reda på att ja inte har ett jobb att komma tillbaka till där jag bor.
Snacka om att liver prövar mig och man undrar ju vad för gott som ska komma ur detta om något?
Snälla rara bukefalister, berätta era historier och hur ni tog er vidare i livet, hur blir man stark igen och hur träffar man en ny kille att dela livet med?
Jag har hört att tiden läker alla sår men just nu är det svårt att tro på
Ingen risk att jag träffar honom på 5 veckor men jag kommer möta honom förr eller senare - tror ni det är bäst och bestämma träff (ja allt detta skedde över telefon och jag fick dra ur honom all information ) eller gå omvägar för att slippa se honom?
Från en klarblå himmel säger han att de rätta känslorna inte finns där Jag har inte många förhållande sen tidigare då jag bara träffat fel killar eller haft svårt att släppa in någon i livet och har verkligen inte lätt att bli kär.
Den här killen fick komma mig nära inpå, vi hade inte träffats allt för länge men ändå 8 månader. Jag fyller 30 på måndag och känner mig bra jävla uppgiven och som att nu finns det ingen chans till att träffa någon och starta en familj med, too old...
Har gått igenom stadierna, tok gråtande, arg, uppgiven, ok, tillbaks till ledsen... Ingenting gör mig glad - huvudet säger att han inte är värd mig, att jag kanske egentligen inte var förälskad, att han inte kunde ge mig det jag ville ha och framför allt är värd - men känslorna hänger inte med, han gav mig trygghet, jag var inte ensam.
Jag är 60 mil från vänner och familj i en stad jag inte känner mer än 1 kompis och 1 kusin pga jobb under sommaren. Och som toppen på isberget så fick jag reda på att ja inte har ett jobb att komma tillbaka till där jag bor.
Snacka om att liver prövar mig och man undrar ju vad för gott som ska komma ur detta om något?
Snälla rara bukefalister, berätta era historier och hur ni tog er vidare i livet, hur blir man stark igen och hur träffar man en ny kille att dela livet med?
Jag har hört att tiden läker alla sår men just nu är det svårt att tro på
Ingen risk att jag träffar honom på 5 veckor men jag kommer möta honom förr eller senare - tror ni det är bäst och bestämma träff (ja allt detta skedde över telefon och jag fick dra ur honom all information ) eller gå omvägar för att slippa se honom?