Din okunskap om vilt är upprörande. Ja typ harar, rådjur, en och annan räv och råttor finns i städer, men de är inte synonym med allt vilt. Dessa djur far dessutom också alltför ofta illa pga bl.a. oansvariga hundägare - även om de inte är rödlistade ska de inte stressas i onödan. Att de finns betyder inte att de mår bra. Vissa arter av t.ex. markhäckande fågel är mycket mer känsliga för störningar (och de finns också mycket sällan i tätorter). I tätorter saknar vi också vissa reptiler (inga skogsödlor eller sandödlor, ingen hasselsnok), amfibier (inga grönfläckiga paddor) och vissa gnagare som sjusovare, hasselmöss, även t.ex. hermelin är sällsynt i tätort etc. Det är inte heller för att jävlas som hundar är total förbjudna i vissa nationalparker och koppeltvång råder i övriga. I delar av nationalparkerna och naturreservaten råder dessutom beträdandeförbud delar av året.
Hundträning innebär ofta att man inte exakt följer regelverket (en spårlina är inte tillräcklig under barnkammartid och räknas inte som att hunden är kopplad om man är i naturreservat eller planlagt). Det finns många olika former av hundträning som sker i skog och mark och någonstans måste man dra gränsen. Det är enklare att prata med folk, åtminstone om man tänker träna i samma område mer frekvent, än att någons ska göra en lång lista (personspår OK med väldresserad hund sept-feb utom vid skarsnö, rapport ej ok, uppletande ej ok, viltspår ej ok...)
Jag förstår inte oviljan mot att försöka föra en dialog. Att kunna vistas i skog och mark också i sällskap med en fyrbent följeslagare är ett privilegium. Lite smidighet och man minskar risken att markägare stänger allmänheten ute, att politiken ändras (vi har partier som trycker hårt på äganderätten) och att någon faktiskt börjar kontrollera efterlevnaden av de lagar och regler som redan nu gäller. Som boende i Stockholm är jag glad att ingen läser bilagorna till den kommunala ordningsstadgan och t.ex. vilka områden som räknas som badplatser med hundförbud under stora delar av året.
Man får aldrig glömma att hävda att annan aktivitet minsann stör lika mycket innebär inte med automatik att man får, det kan lika gärna användas som ett argument att ytterligare skärpa reglerna. Stör någon som promenerar med hund lika mycket som någon som tränar med hund, är det mer logiskt att förbjuda promenaden än att tillåta träningen.
Och där vet jag flera som håller med mig.
Eller finns det en åldersgräns på hunden för när det blir olagligt för dem att göra sina behov inne? 
