Som jag skrev i förra tråden nag sonens pappa så har han sagt upp umgänget med sonen (han skall dyka upp när sonen är 12 heter det och då kommer sonen att vilja flytta till honom)
Hur som helst,sonen är superledsen,pratar ofta om pappa,pappans nya,hennes barn men främst om sin lillasyster han fick för någon månad sedan (på pappans sida) Är faktiskt lillasyster han pratar mest om.
Hur hanterar man det? Vad säger man till en 3 åring som inte pratar speciellt bra?
Har både försökt avleda honom (funkar inte) eller prata om lillasyster men det slutar alltid med att "hon måste komma snart"
Pratet om pappa och hans nya försvinner mer och mer men just lillasyster och hennes barn dyker upp,samt om kattungen han fått av pappa som bor där.
Man märker att något är jättefel,tex älskar han vår katt härhemma,men när han blir sådär ledsen bara slår han efter honom och skriker "du inte min katt,jag vill ha min Finduuuus" (kattungen hos pappa)
Det som känns mest är hur han saknar lillasyster,han hade väntat sååå mycket på henne och var så stolt,det känns sorgligt att de inte får lära känna känna varandra.
Han blir även ledsen när kompisarna har småsyskon med sig.
Hur hanterar man sonens frågor och hans prat om lillasyster och delvis hans familj?
Bör man söka hjälp för det?
Hur som helst,sonen är superledsen,pratar ofta om pappa,pappans nya,hennes barn men främst om sin lillasyster han fick för någon månad sedan (på pappans sida) Är faktiskt lillasyster han pratar mest om.
Hur hanterar man det? Vad säger man till en 3 åring som inte pratar speciellt bra?
Har både försökt avleda honom (funkar inte) eller prata om lillasyster men det slutar alltid med att "hon måste komma snart"
Pratet om pappa och hans nya försvinner mer och mer men just lillasyster och hennes barn dyker upp,samt om kattungen han fått av pappa som bor där.
Man märker att något är jättefel,tex älskar han vår katt härhemma,men när han blir sådär ledsen bara slår han efter honom och skriker "du inte min katt,jag vill ha min Finduuuus" (kattungen hos pappa)
Det som känns mest är hur han saknar lillasyster,han hade väntat sååå mycket på henne och var så stolt,det känns sorgligt att de inte får lära känna känna varandra.
Han blir även ledsen när kompisarna har småsyskon med sig.
Hur hanterar man sonens frågor och hans prat om lillasyster och delvis hans familj?
Bör man söka hjälp för det?