Hur hantera?

[Efwa]

Jag har några bekanta lite längre ut i periferin som har liknande sätt att behandla sina tre döttrar.

Två av dem får fina hästar, boende utan vidare eget jobb och massor av annat hela tiden medan den tredje får de avdankade hästarna, med låg lön klankar hon sig fram med barn och sambo.

Rätt många ser orättvisan och retar sig på det och någon gång har den tredje dottern lite försynt beklagat sig för mig. Hon är verkligen inte en klagare men det var väl något tillfälle det var som värst.

Jag ser det på ett annat sätt. Den tredje är den som kommer att klara sig genom livet. Hon är den som kommer att kunna hantera stress, jobb, familj och antagligen vara helt oberoende av föräldrarna och andra hela livet.
Kanske kommer hon inte ha ett stort hus, massor av hästar eller leva på någon annan (rik gubbe hon inte älskar) som hennes systrar kanske kommer göra.

Men hon är hon. Hon säljer sig inte till någon, hon är karaktärsfast och har betydligt större livserfarenhet. Hon kommer alltid att klara sig oavsett om hon sover i en kartong under en bro. Hon kommer kämpa.

Det finns en anledning till att jag tycker om henne och inte hennes systrar.

I orättvisan har hennes föräldrar givit henne den största gåvan man kan, utan att veta om det och dessutom kommer de antagligen beundra henne mest, om de inte egentligen redan gör det.
Det är inte alltid hjälp visar var respekt och egentlig beundran ligger.

 

[StandByMe]

Ledsen för språkfelet som påpekades...

Glad för alla svar. Jag håller med er som anser att det inte är min ensak, förnuftigt vet jag det men emotionellt reagerar jag starkt ändå! Blev därför glad för ni som delade med er av egna erfarenheter och ni som skrev att man tex kan ha olika känsla för rättvisa (sambon inte alls jag massor) och att man nog reagerar starkare när ngn annan utsätts för sådant man själv utsatts för tidigare.

Alla syskon bor på annan ort, min pojkvän bor närmast föräldrarna så förutom att han får minst så är han också den som hjälper sina föräldrar mest. Hans syskon är bortskämda och lyfter inte ett finger. Jag vet också att min partner är den som "kommer klara sig" då han är den enda vuxna som tar eget ansvar. Klart det är den största vinsten av alla men det är ändå skittrist att se honom bli så förbisedd eller framförallt tagen för given. Han är så snäll och har stark familjekänsla så han ställer alltid upp för alla i sin familj, de hjälper såklart oss också (de är inte onda eller elaka) men min partner har helt andra villkor och förväntningar på sig än sina syskon. Tyckte det var mer förståeligt när båda syskonen pluggade men har insett att det alltid "kommer vara synd om" syskonen och att min sambo "har det så bra" oavsett hur deras kringliggande situationer ser ut. De andra syskonen har inte några omständigheter kring sig som gör det mer synd om dem, annars hade ju hjälp för dem varit mer förståeligt. Men det som händer nu är att de får massa ekonomisk hjälp så de kan festa, åka på resor, spara mm mkt mer. De är ekonomiska eg så det handlar inte om att deras pengar är slut någonsin, det är inte därför föräldrarna ger pengar utan bara för att det är "så synd om dem".

Så många av er har ju rätt. Eftersom det här mönstret alltid kommer finnas och sambon inte är missnöjd så får jag ju bara suck it up.

 

[Vallmo]

Jag har några bekanta lite längre ut i periferin som har liknande sätt att behandla sina tre döttrar.

Två av dem får fina hästar, boende utan vidare eget jobb och massor av annat hela tiden medan den tredje får de avdankade hästarna, med låg lön klankar hon sig fram med barn och sambo.

Rätt många ser orättvisan och retar sig på det och någon gång har den tredje dottern lite försynt beklagat sig för mig. Hon är verkligen inte en klagare men det var väl något tillfälle det var som värst.

Jag ser det på ett annat sätt. Den tredje är den som kommer att klara sig genom livet. Hon är den som kommer att kunna hantera stress, jobb, familj och antagligen vara helt oberoende av föräldrarna och andra hela livet.
Kanske kommer hon inte ha ett stort hus, massor av hästar eller leva på någon annan (rik gubbe hon inte älskar) som hennes systrar kanske kommer göra.

Men hon är hon. Hon säljer sig inte till någon, hon är karaktärsfast och har betydligt större livserfarenhet. Hon kommer alltid att klara sig oavsett om hon sover i en kartong under en bro. Hon kommer kämpa.

Det finns en anledning till att jag tycker om henne och inte hennes systrar.

I orättvisan har hennes föräldrar givit henne den största gåvan man kan, utan att veta om det och dessutom kommer de antagligen beundra henne mest, om de inte egentligen redan gör det.
Det är inte alltid hjälp visar var respekt och egentlig beundran ligger.

Tack för ditt inlägg!
Det talade direkt till mig. Jag är den dottern.......
Vill inte verka pretto på något sätt, men det stämde verkligen in.

 

[cirkus]

@Vallmo @Efwa jag är också den dottern till stora delar. Mina föräldrar har alltid hjälpt min storebror mer än vad de hjälpt mig - jag har tidivis varit rätt irriterad på det men jag har också vetat vad de beror på. Han är betydligt mer handfallen än vad jag är och har behövt mer hjälp helt enkelt. Jag har alltid klarat mig bra själv och har varit och är ganska handlingskraftig. Sen att detta har yttrat sig i "orättvisor" har stört för stunden, men i längden så känns det bra.

 

[Fan of Bill]

Det är klart att det inte är konstigt. Det är bara helt absurt att styra och ställa med andra familjer.

Ja?

 

[Petruska]

Ja?

Jag menar, frågan var väl i stort sett inte om det är konstigt att TS reagerar. Reagera kan man ju göra på vad som helst. Själv är jag tex ofta lite arg på mina svärföräldrars matvanor. Men frågan om vad man ska göra i sådana situationer, är ju en annan. Mitt svar är: vanligen ingenting. Känslan får man helt enkelt (eller svårt) hantera på egen hand.

 

[stjarnhimmel]

Jamen vadå släppa det? Det är ju det hon vill ha hjälp med? Ser det här överallt på forumet nuförtiden men hela problemet är ju att hon vill ha tips och förslag och erfarenheter på hur fan man gör det. Att säga "släpp det" tillför ju inte ett piss.

Släpp det innebär att acceptera att det är så det är och inte lägga energi på det.
I mitt fall så kan jag se att min syster får mer pengar än mig.
Min mamma har betalat en stor del av min systers bröllop, saker till hennes son, till deras hus etc.
Men- jag känner att jag och min syster är båda i 40-årsåldern. Och jag skulle tycka att det vore pinsamt om jag 40 år gammal skulle gå till min mamma och säga att jag vill också ha pengar, lika mkt som min syster har fått.
Om jag vill gifta mig eller köpa hus så räknar jag med att jag som en vuxen människa ser till att fixa det själv. Om min mamma vill hjälpa till är det en bonus och det är snällt... men inget jag kan kräva.

 

[stjarnhimmel]

Men det som händer nu är att de får massa ekonomisk hjälp så de kan festa, åka på resor, spara mm mkt mer. De är ekonomiska eg så det handlar inte om att deras pengar är slut någonsin, det är inte därför föräldrarna ger pengar utan bara för att det är "så synd om dem".

Men vänd på det. Skulle du vilja ha pengar för att festa och resa av hans föräldrar?
Jag skulle inte ta emot pengar för det

 

[escodobe]

Släpp det innebär att acceptera att det är så det är och inte lägga energi på det.
I mitt fall så kan jag se att min syster får mer pengar än mig.
Min mamma har betalat en stor del av min systers bröllop, saker till hennes son, till deras hus etc.
Men- jag känner att jag och min syster är båda i 40-årsåldern. Och jag skulle tycka att det vore pinsamt om jag 40 år gammal skulle gå till min mamma och säga att jag vill också ha pengar, lika mkt som min syster har fått.
Om jag vill gifta mig eller köpa hus så räknar jag med att jag som en vuxen människa ser till att fixa det själv. Om min mamma vill hjälpa till är det en bonus och det är snällt... men inget jag kan kräva.

Ja precis! Som välfungerande vuxen med en vettig lön så vore för mig värre att vara den som får pengar än att något syskon skulle få pengar.

 

[stjarnhimmel]

Det jag dock känner TS är ju att om din partner tycker att hen blir utnyttjad så gäller att säga ifrån. Då menar jag alltså det du skriver om att de förväntar sig att han ska ställa upp alltid och inte att han ska få pengar.
Dock och detta är viktigt, så måste ju han känna att det är ett problem. Dett måste ju komma från honom

 

[Raderad medlem 6459]

Blev därför glad för ni som delade med er av egna erfarenheter och ni som skrev att man tex kan ha olika känsla för rättvisa (sambon inte alls jag massor) och att man nog reagerar starkare när ngn annan utsätts för sådant man själv utsatts för tidigare.

Fast nä, alltså jag köper inte alls att de i tråden som säger sig ha problem med det har större känsla för "rättvisa". Inte alls. För mig är det två HELT olika saker att tänka "åh, vad märkligt/fult/dåligt att de behandlar dem så olika" och en HELT annan att ens överväga att öppna munnen och försöka uppfostra vuxna människor i hur de ska använda sina pengar.

Jag skulle seriöst aldrig i hela livet komma på idén att ifrågasätta mina svärföräldrar och hur de spenderar sina pengar. Den dagen jag är så involverad i deras privatekonomi skulle jag rannsaka mig själv nåt otroligt. De är väldigt generösa och har gett stora summor pengar till flera olika släktingar och det är helt enkelt deras pengar, deras val, inte min ensak.

 

[Ms_Antrop]

Det finns en sak jag stör mig på så mycket. Och jag vet ej hur jag ska hantera detta.

Min pojkvän har två yngre syskon. Min pojkvän har utbildat sig och har ett helt okej betalt jobb (över medel, men inga hutlösa summor). Hans syster studerar på universitet och hans bror har studerat på universitet men fick ett heltidsjobb (medellön eller strax under) för ca ett år sedan.

Min pojkväns syskon blir jämt bjudna på allting av sina föräldrar (mat mm). Föräldrarna betalar också vissa telefonräkningar, skjuter till extra pengar, bjuder på resor och så. Min pojkvän får aldrig ngt betalt för sig. Han fick nyligen en weekendresa i 30-års present (resa+hotell) och när de var där fick han bekosta all mat mm själv medan hans syskon som också blev medbjudna (dock inte som någon present) inte behövde betala ett öre själva (entréavgifter, mat, dryck osv). Hans bror spelar alltid martyr och påpekar hur lite pengar han har (trots heltidsjobb och superlåg hyra), hur synd det är om honom och hur mycket bättre betalt min pojkvän har.

Det här driver mig galen!!! Jag blir så galet arg och jag förstår inte varför eller vad jag ska göra av de här känslorna. Varför reagerar jag så starkt??? Jag har alltid känt mig undanskuffad i min egna familj och aldrig fått något betalt hur knapert jag än haft det så jag tror bland annat det grundar sig i svartsjuka. Som jag på ngt sätt känner å min pojkväns vägnar.

Min partner är medveten om att han alltid blivit felfördelad (eftersom han alltid varit den ordentliga) men han bryr sig inte så jag har ju ingenting med det här att göra. Men problemet är att detta kan göra mig så ledsen, arg och provocerad att jag ibland kan ha svårt att hålla det inom mig - särskilt när brorsan börjar spela matyrkortet. Vill bara skrika rakt ut!!! Hur ska jag hantera det här?

Både jag och min sambo har lite liknande erfarenheter från våra egna familjer faktiskt. Det vi har gemensamt trots att vi är från helt olika generationer (han är 16 år äldre) är att vi är äldst i syskonskaran. På nått vis har det blivit så självklart att den äldsta klarar sig själv och inte behöver så mycket hjälp medans småsyskonen behöver ekonomisk stöttning och hjälp hit och dit.

Varken jag eller min sambo mår dåligt över detta dock, utan vi mest konstaterar att jaha, så kan det vara. Visst, hans yngre syskon är litegrann så att dom ojar sig (speciellt ena brorsan) och det är ju lite drygt ibland men vi tar det med ro ändå. Jag och min lillasyster har pratat om det och det visar sig att hon är avundsjuk på att jag typ aldrig behövt nå hjälp och alltid har vart så självständig

Men jag förstår din känsla, man blir ju galen på folk som har alla fördelar men ändå ska gnälla om allt och tycka synd om sig själva - jag har i allmänhet väldigt svårt för folk som tycker synd om sig själva och har offerkoftan på sig jämt
Jag skulle nog faktiskt lägga nån lite småspydig kommentar till slut, jag skulle helt enkelt inte kunna hålla mig! Sen om det är rätt eller inte....

 

[Monstermom]

De är väldigt generösa och har gett stora summor pengar till flera olika släktingar och det är helt enkelt deras pengar, deras val, inte min ensak.

Det här är nog det som gör mig mest förbryllad i sådana här trådar (inräknat men inte begränsat till just den här tråden alltså). Det är ju någon annans pengar... De väljer vad de gör med dem. Om mina föräldrar (jag har ingen sambo så svärföräldrar funkar inte för mig ) väljer att ge av sina pengar till någon annan betyder det inte att jag får mindre pengar, de ger inte bort något som var mitt - men ofta verkar det vara hur man ser på föräldrars pengar?

 

[Efwa]

Det här är nog det som gör mig mest förbryllad i sådana här trådar (inräknat men inte begränsat till just den här tråden alltså). Det är ju någon annans pengar... De väljer vad de gör med dem. Om mina föräldrar (jag har ingen sambo så svärföräldrar funkar inte för mig ) väljer att ge av sina pengar till någon annan betyder det inte att jag får mindre pengar, de ger inte bort något som var mitt - men ofta verkar det vara hur man ser på föräldrars pengar?

Jag håller med.

Men jag tror också att man, vissa av oss i alla fall, liksom ser utifrån att de som tar emot pengarna, gnäller och ibland också kräver att föräldrarna ska ge pengar, kommer att bli freeloadare hela sitt liv.

Att man istället för att bygga upp sina avkommor till självgående, starka individer, som man gör med någon av barnen men inte alla, så gör sätter man dem i beroendeställning och inser inte att de inte kommer att gynnas av det hela.

Ser man liksom inte att man gör dem en otjänst snarare än en tjänst? Man kan bli förbannad för mindre.

 

[Raderad medlem 6459]

@Efwa Jag blir ärlig talat inte förbannad alls, det rör liksom inte mig.

 

[stjarnhimmel]

Jag håller med.

Men jag tror också att man, vissa av oss i alla fall, liksom ser utifrån att de som tar emot pengarna, gnäller och ibland också kräver att föräldrarna ska ge pengar, kommer att bli freeloadare hela sitt liv.

Att man istället för att bygga upp sina avkommor till självgående, starka individer, som man gör med någon av barnen men inte alla, så gör sätter man dem i beroendeställning och inser inte att de inte kommer att gynnas av det hela.

Ser man liksom inte att man gör dem en otjänst snarare än en tjänst? Man kan bli förbannad för mindre.

Jo visst det är klart man kan tycka det.
Men det tycker jag är en annan fråga än att vara avundsjuk på att man inte får pengar från föräldrar/ svärföräldrar eftersom syskon får det

 

[mandalaki]

Fast nä, alltså jag köper inte alls att de i tråden som säger sig ha problem med det har större känsla för "rättvisa". Inte alls. För mig är det två HELT olika saker att tänka "åh, vad märkligt/fult/dåligt att de behandlar dem så olika" och en HELT annan att ens överväga att öppna munnen och försöka uppfostra vuxna människor i hur de ska använda sina pengar.

Jag skulle seriöst aldrig i hela livet komma på idén att ifrågasätta mina svärföräldrar och hur de spenderar sina pengar. Den dagen jag är så involverad i deras privatekonomi skulle jag rannsaka mig själv nåt otroligt. De är väldigt generösa och har gett stora summor pengar till flera olika släktingar och det är helt enkelt deras pengar, deras val, inte min ensak.

Håller helt med. Jag är skitkänslig för orättvisor men jag tycker inte att den här frågan främst handlar om det, utan om vilka relationer man bör lägga energi på. Om mina föräldrar skulle behandla mig och min syster väldigt olika så skulle jag säkert reagera starkt. Men inte längre ut i omgivningen än så. Jag skulle aldrig orka gå och bära på en massa galla för vad ev sambos föräldrar gör. Det är sambos sak.

 

[Vallmo]

Jag brydde mig inte heller nämnvärt om att min svärmor har sponsrat
min svåger och hans sambo med gratis sommarhus i närmare 20 år.
Tänker väl mest på hennes hur hennes pension räckte till det, om jag skulle tänka på något.
Jag trivdes aldrig på det stället heller, så jag brukade passa på att vara hemma och vila upp mig från man och barn istället.

Däremot är har det tagit hårt på mig att mina föräldrar aldrig brytt sig om mig så särskilt mycket.
Men det hade inte så mycket med pengarna att göra mer än att mina föräldrar alltid haft tendens att mäta allt i pengar.

Först var det min storasyster som gällde och sen var det mina yngre syskon som kom när jag var äldre ungdom.
Det har inte varit så mycket pengarna utan mer det emotionella.
Jag vet att dom har fått otroligt mycket gåvor och även sina boenden sponsrade (lägenheter i innerstan).

Jag har periodvis inte haft någon kontakt med dom och däremellan har det varit ganska svalt.
Det har inte berott på pengarna för min del.,Snarare har jag nästan varit tvärtom, att jag verkligen inte ville ha ett dugg från dom.
Inga pengar = inga krav! Lite så!

Nu har dom skilt sig. Pappa hittade en ny kvinna (äntligen) efter ett 50-årigt äktenskap i total misär där mina föräldrar styrde och ställde och var ohyfsade för det mesta mot allt och alla. Utom mina yngre syskon och deras respektive.
Dom tog ut det absolut sämsta ur varandra.

Pappas nya kvinna är helt underbar och verkar fått en hel del fason på min pappa och talat om för honom hur man faktiskt ska behandla sina barn. (Ja, hon har sagt det uttryckligen).
Min mamma är tvungen att vara trevligare för annars vill ingen umgås med henne. Hon har gormat och gapat i 50 år och fått hållas.
Nu går alla bara när hon sätter igång....,.

Nu för tiden är det mig mamma frågar om råd när det gäller trädgård och hur man ska göra med den konstnärliga utförandet.
Pappa ber mig om råd och hjälp med inredning i hans och hans nya (snart) fru.

Båda skryter vitt och brett om mig när det gäller dom bitarna.
Hur jag har inrett hemma och hur fin min trädgård är osv.
Pappa säger att hans nya kvinna och jag är väldigt lika till sättet (jag häller med - vi klickade direkt för övrigt).

Så det kan bli.....