Hur hantera misslyckanden?

[Raderad medlem 6459]

Ja. Hur hanterar ni misslyckanden? Det kan vara vad som helst - relaterat till hästen eller studier eller jobb eller någon hobby. Hur borstar ni av er och tar er vidare? Hur gör ni för att inte gräva ner er? Hur gör ni för att inte känna att hela ert värde står och faller med den prestationen?

Jag tror jag har misslyckats med något som var väldigt viktigt för mig och jag kan inte sluta älta det. Tänker på det varje morgon när jag vaknar, varje kväll innan jag somnar. Får ont i magen när jag tänker på det och får som hjärtklappning. Känner mig helt enkelt rätt misslyckad. Så hur ska jag göra för att kunna lägga det åt sidan och rycka upp mig?

 

[em-pirre]

Ja. Hur hanterar ni misslyckanden? Det kan vara vad som helst - relaterat till hästen eller studier eller jobb eller någon hobby. Hur borstar ni av er och tar er vidare? Hur gör ni för att inte gräva ner er? Hur gör ni för att inte känna att hela ert värde står och faller med den prestationen?

Jag tror jag har misslyckats med något som var väldigt viktigt för mig och jag kan inte sluta älta det. Tänker på det varje morgon när jag vaknar, varje kväll innan jag somnar. Får ont i magen när jag tänker på det och får som hjärtklappning. Känner mig helt enkelt rätt misslyckad. Så hur ska jag göra för att kunna lägga det åt sidan och rycka upp mig?

Men precis vad jag funderat på idag och igår! Jag gick in till min chef idag och grät och frågade honom precis samma sak. Hans tips var att bli cynisk och kall... Och omge sig med en miljö där det är okej att göra misstag. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det tipset.

Edit: jag skriver mest för att själv haka på tråden och få tips, och för att säga att jag vet PRECIS hur jävla hemskt det känns i magen.

 

[Raderad medlem 6459]

Men precis vad jag funderat på idag och igår! Jag gick in till min chef idag och grät och frågade honom precis samma sak. Hans tips var att bli cynisk och kall... Och omge sig med en miljö där det är okej att göra misstag. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det tipset.

Men vilket sammanträffande! Jag lider med dig som grät på jobbet .

Alltså cynisk och kall vill jag nog inte bli . Däremot tycker jag att jag är i en miljö där det är okej att göra misstag. Det är bara jag själv som liksom inte kan cutta mig själv nån som helst slack. Jag mår så sjukt dåligt av att misslyckas, att fucka upp, att inte uppnå det jag vill, att jag knappt kan hantera det.

Hur fan gör man liksom .

 

[_Taggis_]

Det känns som att hela mitt liv bestått av den hårda skolan att lära mig hantera motgångar. Jag har många ggr gett upp, brutit ihop, för att sedan efter en tid börja om igen. Inte minst med hästeriet. Men nu vet jag ärligt talat inte. Jag är så gammal nu att jag inte ens med en dåres envishet och all naivitet i världen kan intala mig att det går bättre ju hårdare jag kämpar... jag har fanimig inte gjort annat än kämpat i säkert 25 år av mitt liv. Så ja, numera har jag helt enkelt fokuserat på att vänta på döden. Inget jag gör spelar ju nån roll, varken hur mkt eller hur lite. Bevisligen. Så jag hoppas verkligen att jag inte följer släktingarnas trend att bli över 90 år... det kommer bli så jävla långtråkigt

 

[pluskvamperfekt]

Jag har nog tidigare hållit allt inom mig, de gånger jag mått dåligt över misslyckanden eller liknande. Nuförtiden pratar jag nog gärna om det med vänner. Jag kan uppleva att jag behöver sätta ord på det för att komma tillrätta med vad som skaver, och för att jag ska kunna se vad jag kan göra något åt och vad som jag kan få lämna som det är.

 

[Angel]

Jag tror ärligt att det är bra att bry sig om misslyckanden, åtminstone lite grann, eftersom man då blir mer motiverad att försöka hårdare eller planera bättre nästa gång. Jag har lätt för att låta saker "rinna av" om det är betydelselöst men måste ofta tänka mig för så att jag faktiskt stannar upp och funderar igenom om jag kan lära mig någonting av det.

 

[BernT]

Deppar ihop totalt i typ en timme. Sen omstrukturerar jag och gör en ny plan/åtgärd/blickar framåt. Har alltid funkat så, men deppar verkligen ihop stenhårt. Vilket blir konstigt för omgivningen för jag är helt förstörd och sen när ''omgivningen'' hunnit uppfatta vad det handlar om, då har jag redan borstat av mig det och gått vidare, så det blir liksom tvära kast. Min sambo är dock van nu efter snart fem år ihop

Först tänkte jag att jag måste ändra på detta och mer deppa ihop/älta som andra dvs kanske inte lika intensivt och under längre period men detta funkar för mig så har kommit fram till att jag inte behöver ändra det.

För mig kan det hjälpa också om jag misslyckats att se hade det gått att göra annorlunda (dvs inte misslyckas ) eller hade det gått åt skogen oavsett? Om det hade gått att lyckas ja då jobbade jag väl inte tillräckligt hårt..

 

[tanten]

Hur jag hanterar det beror på hur jag mår.

Är jag låg blir det stort och uppblåst till nästan orimliga proportioner. Jag ältar och drömmer om det på natten.
Är jag i bättre mood så kan jag stoppa undan det. Ibland hjälper det att prata med nån som kan sätta det i rimlig storlek. Jag tenderar att blåsa upp saker orimligt mycket.

Alla gör misstag. En del gör ofantliga misstag. Men det är få.

Minns en gång när jag sänt ut en kallelse inomföretaget med ett rejält fel i. En kollega log och sa - skicka en ny. Vad gör vi här? Jo papper. Jobbade på ett pappersbruk

Jag försöker också tänka hur jag skulle reagerat om nån annan misslyckats på samma sätt.

 

[Hedinn]

Ja. Hur hanterar ni misslyckanden? Det kan vara vad som helst - relaterat till hästen eller studier eller jobb eller någon hobby. Hur borstar ni av er och tar er vidare? Hur gör ni för att inte gräva ner er? Hur gör ni för att inte känna att hela ert värde står och faller med den prestationen?

Jag tror jag har misslyckats med något som var väldigt viktigt för mig och jag kan inte sluta älta det. Tänker på det varje morgon när jag vaknar, varje kväll innan jag somnar. Får ont i magen när jag tänker på det och får som hjärtklappning. Känner mig helt enkelt rätt misslyckad. Så hur ska jag göra för att kunna lägga det åt sidan och rycka upp mig?

Det är nåt jag letar svar på också nu, hos mig själv. Har noll betydelse för vilka krav folk ställer på mig utifrån, för det är JAG som ställer galet höga krav på mig själv och sätter ribban för lägstanivån på 2,10 istället för på 50 cm... Andra ställer ju inga såna krav, tvärtom tycker de flesta att det är rätt naturligt att behöva stege första gången på en ny höjd och att man ändå river de två första försöken, typ...

För min del är antagligen mitt största problem att jag sällan behövt misslyckas, då jag helt enkelt låtit bli sånt jag är osäker på att klara på den nivå jag anser att jag borde, så jag har liksom aldrig heller tvingats lära mig hantera misslyckanden.

Nu vet inte jag om det är nåt som kan hjälpa dig i det läge du är i nu, men det tips jag fått av psykolog för att lära mig hantera sånt (främst i förebyggande syfte, då jag måste sänka kraven på mig själv) är att gå igenom allt rationellt och logiskt. Varenda känsla som uppstår, tanke och vad som faktiskt sker "på riktigt", eftersom de känslor och tankar man får i ett sånt läge i regel inte är "rimliga" sett till den faktiska situationen.

 

[sjoberga]

Ja. Hur hanterar ni misslyckanden? Det kan vara vad som helst - relaterat till hästen eller studier eller jobb eller någon hobby. Hur borstar ni av er och tar er vidare? Hur gör ni för att inte gräva ner er? Hur gör ni för att inte känna att hela ert värde står och faller med den prestationen?

Jag tror jag har misslyckats med något som var väldigt viktigt för mig och jag kan inte sluta älta det. Tänker på det varje morgon när jag vaknar, varje kväll innan jag somnar. Får ont i magen när jag tänker på det och får som hjärtklappning. Känner mig helt enkelt rätt misslyckad. Så hur ska jag göra för att kunna lägga det åt sidan och rycka upp mig?

Den andra delen av tipset ska du bejaka.

Jag lyckas och misslyckas varje vecka. Ibland måste jag älta lite och gräva ned mig. Men bara för en definierad tid, sedan finns inte utrymme eller framtida kunskap mer att hämta ur just det misslyckandet.

Jag är så himla glad att jag misslyckas med saker, jag lär mig minst lika bra av att misslyckas som att lyckas.

Det kräver dock en omgivning där det är tillåtet, att mina och teamets enstaka misslyckanden inte omedelbart skapar dåligheter för någon annan.

Jag anser att det är så man bygger en effektiv, innovativ och fungerande organisation - att tillåta att man misslyckas.

 

[Raderad medlem 6459]

Så ja, numera har jag helt enkelt fokuserat på att vänta på döden.

Hmm. Riktigt där vill jag nog inte landa .

Jag har nog tidigare hållit allt inom mig, de gånger jag mått dåligt över misslyckanden eller liknande. Nuförtiden pratar jag nog gärna om det med vänner. Jag kan uppleva att jag behöver sätta ord på det för att komma tillrätta med vad som skaver, och för att jag ska kunna se vad jag kan göra något åt och vad som jag kan få lämna som det är.

Ja, jag brukar försöka göra det. Men ofta känner jag att det inte hjälper, att alla är "för snälla" och liksom inte fattar vidden av mitt misslyckande. Typ.

Jag tror ärligt att det är bra att bry sig om misslyckanden, åtminstone lite grann, eftersom man då blir mer motiverad att försöka hårdare eller planera bättre nästa gång. Jag har lätt för att låta saker "rinna av" om det är betydelselöst men måste ofta tänka mig för så att jag faktiskt stannar upp och funderar igenom om jag kan lära mig någonting av det.

Ja, på så vis är det ju bra såklart . Men det blir ju inte bra när man liksom grottar ner sig i det och känner att det definierar en.

 

[Modest]

Jag ältar ett tag, pratar högt med mig själv om vad som gick fel och hur det blev så. Sedan bestämmer jag mig för att misstaget är en lärdom och att det som hänt också leder till att jag inte gör om samma sak nästa gång. Så fokuserar jag på det, även om det är den enda "fördelen" med misslyckandet, så att säga.

 

[Angel]

Ja, på så vis är det ju bra såklart . Men det blir ju inte bra när man liksom grottar ner sig i det och känner att det definierar en.

Lagom är förstås bäst. Det är jobbigt om man känner att man är sina misslyckanden s.a.s. Jag brukar tänka igenom situationer och föreställa mig att allting går så totalt käpprätt åt helvete det bara kan gå och sen planera hur jag skulle lösa en sådan situation så att det blir bättre eller fungerar nästa gång. Då blir nästan alltid verkligheten bättre än det jag tänkt och i värsta fall så vet jag ändå hur det ska lösas.

 

[_Taggis_]

Hmm. Riktigt där vill jag nog inte landa .

Vad menar du?!

Jag har min galghumor att tacka för mkt, faktiskt. Man kan inte hålla på att gråta hela dagarna. Om än det ibland känns mest logiskt. Jag tycker dock att det avdramatiserar mkt att tänka antingen "vad är det värsta som kan hända?" och/eller "vem bryr sig om hundra år?".

 

[Raderad medlem 6459]

Jag försöker också tänka hur jag skulle reagerat om nån annan misslyckats på samma sätt.

Det försöker jag att göra. Men det går inte. Jag kan aldrig se på mig själv så som jag ser andra. Jag hade aldrig gått så hårt åt någon annan, men mig själv pucklar jag på ordentligt.

För min del är antagligen mitt största problem att jag sällan behövt misslyckas, då jag helt enkelt låtit bli sånt jag är osäker på att klara på den nivå jag anser att jag borde, så jag har liksom aldrig heller tvingats lära mig hantera misslyckanden.

Det är samma här!! Precis samma här! När jag inte kom in på min masterutbildning på en gång så blev jag helt förstörd. Alltså helt förstörd, inte bara ledsen. Jag kände att det sa så mycket om mig som inte lyckats, att jag var ett sånt misslyckande. Och min man bara "eh, det här är bra för dig för det här inte en rimlig reaktion".

Nu vet inte jag om det är nåt som kan hjälpa dig i det läge du är i nu, men det tips jag fått av psykolog för att lära mig hantera sånt (främst i förebyggande syfte, då jag måste sänka kraven på mig själv) är att gå igenom allt rationellt och logiskt. Varenda känsla som uppstår, tanke och vad som faktiskt sker "på riktigt", eftersom de känslor och tankar man får i ett sånt läge i regel inte är "rimliga" sett till den faktiska situationen.

Tack för tipset! Jag ska försöka göra så . Särskilt med det här specifika misslyckandet behöver jag sansa mig lite för nu börjar det bli för lång tid som jag gått och mått dåligt över det (fyra veckor nu ganska exakt).

Jag är så himla glad att jag misslyckas med saker, jag lär mig minst lika bra av att misslyckas som att lyckas.

Ja, jo, så kan jag ju se på saker och ting när det gått mer tid och jag fått mer perspektiv. Men det hjälper mig inte när jag är mitt i något. Nu känner jag ju bara att vad fan, varför presterade jag inte bättre? Varför skärpte jag mig inte mer?

 

[starcraft]

Jag brukar dels försöka tänka på att alla misslyckas ibland och det vore omänskligt av mig om inte jag också gjorde det då och då. Att också komma fram till hur stort misstag det egentligen var, är det någon annan som ens märkte det? Var det någon som blev sårad/”skadad” - kan jag göra något för att minska skadan? Vad kan jag göra för att göra situationen bättre? Om jag är på en bra plats i livet så brukar jag kunna borsta av mig det efter att jag fått tänka igenom det. Sätta ord på det och berätta för någon kan också hjälpa att avdramatisera det hela. Är jag däremot på en dålig plats som jag varit en tid nu så hjälper det inte och snarare föder fler negativa tankar så jag har fått tipset om att uppmärksamma att ”nu ältar jag det här igen” och berömma mig själv för att jag uppmärksammat mitt mönster. Målet är att antingen kunna släppa det helt eller komma till någon typ av problemlösning, där är jag inte ännu, men det hjälper mig att sluta gräva ner mig totalt i det och faktiskt lugna tankarna om mina tillkortakommanden.

 

[Tonto]

Ja. Hur hanterar ni misslyckanden? Det kan vara vad som helst - relaterat till hästen eller studier eller jobb eller någon hobby. Hur borstar ni av er och tar er vidare? Hur gör ni för att inte gräva ner er? Hur gör ni för att inte känna att hela ert värde står och faller med den prestationen?

Jag tror jag har misslyckats med något som var väldigt viktigt för mig och jag kan inte sluta älta det. Tänker på det varje morgon när jag vaknar, varje kväll innan jag somnar. Får ont i magen när jag tänker på det och får som hjärtklappning. Känner mig helt enkelt rätt misslyckad. Så hur ska jag göra för att kunna lägga det åt sidan och rycka upp mig?

Bölar som en gris, sörjer tills jag är nöjd och hittar på något nytt/en ny plan och börjar om.

 

[Sofie.S]

Jag tycker att det är svin jobbigt att misslyckas, särskilt nu under min utbildning. Så pass att jag är rädd för att misslyckas. Får jag G så grämer jag mig över att jag inte fick VG. Sån prestationsångest!

Men, jag blir arg och ledsen på mig själv och sedan väcks något ”nu jävlar, ska jag fixa det här”.
Oftast är man nog för hård mot sig själv!

 

[Raderad medlem 6459]

Man kan inte hålla på att gråta hela dagarna.

Nä, det får vi hoppas att väldigt få gör .

Är jag däremot på en dålig plats som jag varit en tid nu så hjälper det inte och snarare föder fler negativa tankar så jag har fått tipset om att uppmärksamma att ”nu ältar jag det här igen” och berömma mig själv för att jag uppmärksammat mitt mönster. Målet är att antingen kunna släppa det helt eller komma till någon typ av problemlösning, där är jag inte ännu, men det hjälper mig att sluta gräva ner mig totalt i det och faktiskt lugna tankarna om mina tillkortakommanden.

Det där ska jag försöka med . Nu blir det att jag får nästan som panikångest, känner hjärtklappningen och ångesten och sen tänker jag tusen tankar om hur dålig jag är och sen försöker jag att stoppa mig själv men så blir jag bara stressad över att jag blir stressad. Typ. Så jag ska testa din metod istället!

Jag har mått kasst nu alltså varenda dag (men inte hela tiden såklart) i fyra veckor alltså. Det är lång tid att älta ett fuck-up .

 

[Hyacinth]

Ja. Hur hanterar ni misslyckanden? Det kan vara vad som helst - relaterat till hästen eller studier eller jobb eller någon hobby. Hur borstar ni av er och tar er vidare? Hur gör ni för att inte gräva ner er? Hur gör ni för att inte känna att hela ert värde står och faller med den prestationen?

Jag tror jag har misslyckats med något som var väldigt viktigt för mig och jag kan inte sluta älta det. Tänker på det varje morgon när jag vaknar, varje kväll innan jag somnar. Får ont i magen när jag tänker på det och får som hjärtklappning. Känner mig helt enkelt rätt misslyckad. Så hur ska jag göra för att kunna lägga det åt sidan och rycka upp mig?

Uselt. Jag blir arg, ledsen, känner skam och skuld och får ångest. Jag inser rent logiskt att alla får misslyckas med saker och jag är helt lugn när andra sjabblar, men jag dömer mig själv vansinnigt hårt ibland.