Hur håller ni vikten?

[Ridinglady]

Jag är som du och har varit så hela livet ... Alltid fått slita m mat och motion för att hålla hyfsad vikt! Det är tyvärr bara att acceptera och lära sig att leva med en nivå där vikt, motion och matintag är i rimlig balans! Min tröst är att jag är lika stor idag dom jag var när jag var 20 och att många av de som var smala då är tjockare än mig nu! Det är oxå kul att vara elittränad ( för tant på 50 ...) när jag går på hälsokontroll! En annan tröst är du klarar dig länge om det blir svält ...

 

[tanten]

Att säga att det enbart beror på intag och motion är djupt orättvist och fel. T.ex. har jag ett par i bekantskapskretsen där han frossar i godis, kakoroch söta efterrätter och rejäla portioner mat. Han är smal, riktigt smal. Hans fru äter ungefär samma som han- minus det söta som hon inte rör. Hon äter inte sött. Hon väger säkert runt 150 kg.

Om jag nu ska outa mig... så är jag 1,68 och väger strax under 80. När jag var frisk vägde jag med ansträngning 71-73 om jag höll efter maten och red en eller två hästar om dagen, jobbade i trädgård och stall. Före hästägandet sprang jag och höll mig ungefär där då också.

Jag har aldrig varit smal. Född fet, riktigt rejält överviktig som barn och först i tonåren vägde jag "normalt". Dvs mellan 60-65 till min längd. Framåt slutet av tonären kom jag upp i den där 69-70 som jag sedan pendlade runt tills jag blev 30 och fick barn. Sedan låg jag några kilo upp uner många år. Tills jag fick bekymmer med sköldkörteln.

Ingen tror mig när jag säger att jag drar L i kläder och väger som jag gör. En vän försöker med jämna mellanrum pracka på mig kläder i S eller M. Suck.

Folk runt mig hävdar att jag nog äter för lite. Det gör jag inte, men inte äter jag några 1500 kalorier om dagen inte. snarare runt 1200.

Däremot pendlar min form rätt rejält. En storlek upp eller ner - helt utan att jag gör något åt det. Jag kan vara större när jag håller igen och mindre när jag inte tänker på maten. Det är inget jag kan styra.

Jag tror inte jag kan komma ner i 60-siffror utan rejäl svält i ett halvår eller mer. Så jag har gett upp. Jag mår OK, jag rör mig och när jag testades på sjukhuset sa de att jag hade en fullt normal kondis för en kvinna i min ålder.

 

[Kosmostanten]

Jag är och har alltid varit smal. 180 cm, ca 62-63 kg.
Tränar aldrig (på gym och sånt alltså) men rör mig en hel del, jobbar i stallet, trädgården, rider osv. Är dessutom rätt rörlig och lite rastlös i min personlighet, så misstänker att det bränns en del kalorier även när jag tycker att jag softar.
Jag äter vad jag vill utan att fundera alls, så visst hör jag till dom som "kan äta vad som helst" utan att gå upp i vikt.
Men samtidigt så tror jag att en hel del ligger i att jag är rätt ointresserad av mat i stort och fakiskt inte äter så särskilt mycket i förhållande till förbrukningen, även om det inte är ett medvetet val.
Kan glömma att äta både lunch och middag om jag håller på med nåt intressant, eller kan lätt leva på potatissoppa i flera dar hellre än att krångla med att fixa mat om jag är ensam. ELLER käka tre gräddbakalser på raken...eller en påse chips. Har en kompis med liknande kroppstyp som säger samma sak. Vi tycker inte att mat är så intressant eller spännande, helt enkelt.
Kan det vara så att det är intresset för mat som utgör en faktor för hur lätt/svårt man har att gå upp i vikt?

 

[lil-sis]

Jag är och har alltid varit smal. 180 cm, ca 62-63 kg.
Tränar aldrig (på gym och sånt alltså) men rör mig en hel del, jobbar i stallet, trädgården, rider osv. Är dessutom rätt rörlig och lite rastlös i min personlighet, så misstänker att det bränns en del kalorier även när jag tycker att jag softar.
Jag äter vad jag vill utan att fundera alls, så visst hör jag till dom som "kan äta vad som helst" utan att gå upp i vikt.
Men samtidigt så tror jag att en hel del ligger i att jag är rätt ointresserad av mat i stort och fakiskt inte äter så särskilt mycket i förhållande till förbrukningen, även om det inte är ett medvetet val.
Kan glömma att äta både lunch och middag om jag håller på med nåt intressant, eller kan lätt leva på potatissoppa i flera dar hellre än att krångla med att fixa mat om jag är ensam. ELLER käka tre gräddbakalser på raken...eller en påse chips. Har en kompis med liknande kroppstyp som säger samma sak. Vi tycker inte att mat är så intressant eller spännande, helt enkelt.
Kan det vara så att det är intresset för mat som utgör en faktor för hur lätt/svårt man har att gå upp i vikt?

That's me förutom att jag lägger på mig av att äta på det där sättet. Mat är ett nödvändigt ont, ett intresse skulle mest troligt innebära betydligt bättre val.

Fram till ca 20 så åt jag som jag ville och betydligt mer än nu men lågt stabilt på 57kg till 160cm.

Efter 20 började sköldkörteln balla ur mer och mer.

Som minst i vuxen ålder vägde jag när jag jobbade på ridskolan och tre rejäla (!!) mål husmanskost ingick i lönen.

Visst rörde jag på mig mer då men inte nog för att kompensera kcal-intaget.

(Nej jag hör inte hemma i den här tråden, jag vet det.)

 

[Pontevecchio]

kosmotanten, det tror jag absolut! min sambo hade helst tagit ett piller om dagen med allt han behövde och på så sätt sluppit äta. jag älskar att äta. att inte få göra det är en sorg.

 

[Sparkling]

Ja, hur gör ni egentligen som tycks vara "smala utan ansträngning"?

Jag kan vara smal, då inte uppseendeväckande smal utan bara normal-smal, men då måste jag leva som nån sorts VS-modell. Kolla här;

Jag är 165 cm och detta krävs för att jag ska väga-

68-69: Äter vad jag vill, snabbmat, mackor, vin mm. Tränar sällan.
65-67 kg: Det jag väger nu. Äter mycket keso, bär, frukt, sojaprodukter, fisk. Dricker vatten till. På helgerna blir det några öl eller vin dock. Äter mycket lite bröd. Nästan aldrig snacks, pizza, hamburgare osv. Går minst 30 min om dagen. Springer 3 km 3 ggr i veckan. Rör mig i jobb och stall. Äter definitivt nyttigare än mina smala kompisar.
58-60 kg: Det jag vill väga. Här ser jag normalsmal ut. Platt mage, ingen dubbelhaka. För att uppnå detta måste jag gå ca 1 h om dagen, springa 5-10 km 3-4 ggr i veckan. Äter kanske 1000-1200 kcal om dagen och nästan bara broccolli, bönor, lax, andra grönsaker. Dricker vin kanske 2 ggr/månad. Aldrig godis, snacks, glass.

Alltså det är inte kul att leva som jag måste för att ha den vikten Och det tar väldigt mycket tid dessutom. Jag försöker komma ner till åtminstone 61-62 genom att göra som jag gjort av mittenalternativet nu i ca 6 månader. Men det känns som att uppoffringarna inte är värda slutresultatet. Anstränger mig så mycket varje dag men måste typ svälta mig för att se normalsmal ut. Det är SÅ frustrerande.

Ville väl bara skriva av mig lite.... hur gör ni som är smala? Hur ser er vardag ut med mat och träning?

Jag håller vikten genom 5:2. Började med det för lite drygt ett år sen eftersom jag dragit på mig lite trivselkilon när jag hade träningsuppehåll p g a skada. Första månaderna var jag väldigt strikt och räknade kalorier även de andra dagarna, höll mig på c:a 1400/dag om jag inte minns fel. Då gick jag ner det jag ville gå ner. Nu räknar jag bara kalorier på halvfastedagarna och äter ungefär som jag vill de andra. Kör mycket efter tallriksmodellen, ersätter en del (men absolut inte alla) kolhydrater med brysselkål (som jag älskar), men unnar mig absolut både efterrätt och vin på helgen. Vikten verkar hålla sig där den ska ändå.
Det är ju inte JÄTTEROLIGT att hålla på med 5:2, men för mig funkar det. Jag har insett att jag inte kan äta vad som helst hur som helst utan att gå upp i vikt. Om jag tränar 3-4 gånger i veckan så funkar det, men jag har en jättedålig kropp som inte håller, och jag är ofta skadad och får göra uppehåll i träningen. Så då får jag styra upp kosten istället.

 

[tanten]

Men samtidigt så tror jag att en hel del ligger i att jag är rätt ointresserad av mat i stort och fakiskt inte äter så särskilt mycket i förhållande till förbrukningen, även om det inte är ett medvetet val.
...
Kan det vara så att det är intresset för mat som utgör en faktor för hur lätt/svårt man har att gå upp i vikt?

Baserat enbart på min egen upplevelse så - nej.

Det händer att jag lever på min morgonmacka med ost, två frukter och lättlunch för att avsluta dagen med ett kokt ägg till middag. Jag går inte ner i vikt.

Gillar mat men det händer inte alltför sällan att jag äcklas av det mesta och äter tio skivor ost istället för middag. Eller lagar rejält mat och inte vill ha när jag är klar för jag blev mätt på doften och istället packar allt i matlådor. Gårdagens middag blev en näve oliver och en kopp te med mjölk.
Å andra sidan rör sig inte vikten speciellt om jag äter rejälare under en vecka eller så heller.

Jag tror inte det finns enkla generella förklaringar till viktskillnader.

 

[Sol]

Kan det vara så att det är intresset för mat som utgör en faktor för hur lätt/svårt man har att gå upp i vikt?

Det vette tusan. både jag och min bror har ett mycket stort matintresse. Jag går gärna ut och äter 5-rättersmiddag och både jag och brorsan lagar mycket mat hemma. Vi är smala båda två. Smalare än båda våra äldre syskon som saknar matintresset. Vi har nog fått en bra kombination av gener och miljö. Vi har växt upp med sunda matvanor och mycket idrottande.