Jag skäms nog inte för själva ärren, däremot skäms jag för mig själv som har gjort dem. Och jag är rädd för att folk ska fråga eller stirra. Det passar inte heller ihop med den ytan jag visar utåt med sprallig tjej i söta kläder. Om någon skulle fråga så har jag redan bestämt att jag kommer svara bilolycka och om de har tillräckligt med vett så hoppas jag att de fattar att jag inte vill prata om det och lämnar det i fred.
Men var det så illa egentligen att din vän noterade att den andra personen skurit sig? Ibland säger man saker utan att reflektera så mycket över det. (Och utan att "döma")
Vad tror du skulle hända om du vid det tillfället kavlat upp ärmarna och visat din hemlighet? Det skulle kunna vara en lättnad. Om någon av mina vänner hade gjort det hade jag tyckt att det var ett fint förtroende och absolut inte ändrat uppfattning om personen och börjat se den som offer eller knäpp.
Samma sak om någon frågar om dina ärr. Det känns förmodligen bättre i längden att inte ljuga utan att antingen säga som det är, eller säga att du inte vill prata om det. Särskilt när det gäller dina vänner eftersom de sannolikt kan genomskåda dig. I synnerhet de som känner till att du försökt ta ditt liv lär inte bli chockade av att du skurit dig.
Strunta i det där med att det inte hänger ihop med ytan! Bättre att försöka bli vän med att du inte mår bra, och försiktigt bli lite mer öppen om det, steg för steg. Tänk inte att de kanske inte vill vara vän med dig om de vet, för de som överger någon enbart på grund av att man mår dåligt var inte så bra vänner att ha ändå. Det ÄR enormt mycket enklare att leva om man slipper gömma sig.
Jag har en väldigt pratsam och glad personlighet, och är ganska optimistisk generellt. Ingen hade kunnat gissa att jag var deprimerad tror jag. Jag dolde det länge, men det var fantastiskt att våga börja prata om det och kraftigt bidragande till att jag tog mig ur det!
Det går förresten att bleka och/eller slipa ärr så att de med tiden blir mindre synliga. Det kanske är värt att fråga om nästa läkarbesök.
