Hur gör man när allt är meningslöst?

[Lyan]

Jag pusslar. Har tagit stesolid och alvedon, hoppas att det verkar snart så jag kan somna. Har ju varit en helt okej dag, sedan blä sönderskuren. Saknar killen men han kan inte träffas för han ska till sina vänner, där också hans ex är och jag kan inte rå för det men jag är jätteosäker just nu trots att han säger att det är slut sedan länge mellan dem. Har ingen anledning att misstro honom men det gör ändå ont att han inte kan/vill vara med mig ens en liten stund

 

[Lyan]

Det hjälper ingenting att prata med någon, det enda jag kan hoppas på är att somna så jag iallafall kan få vara borta till imorgon när allt helvete börjar om

 

[ekra]

Hemskt att inget verkar hjälpa. Men jag hoppas att det känns iallafall lite bättre imorgon än vad det känns nu.

 

[Lyan]

Det kommer det inte att göra Men tack för att du hoppas på det

 

[Lyan]

Det är inte ett dugg bra att jag låter honom påverka mig!

 

[Lyan]

Det gör mig rädd

 

[ekra]

Det kommer det inte att göra Men tack för att du hoppas på det

Ja det är inte så mycket mer jag kan göra misstänker jag.

En tanke nu, att du haft behov av att skada dig nu hänger det ihop med hur du känt kring killen de sista dagarna? Det är helt naturligt att det kommer starka känslor och gör väldigt ont ända in i själen om man känner sig avvisad och är orolig för att ens partner inte är så närvarande som man skulle önska.

Men det i sig är inte farligt. Känslorna är jobbiga, men passerar. Kanske skulle det kunna lätta lite på ditt inre tryck om du tillät dig att gråta ut ordentligt? Det brukar få jobbiga känslor att fortare lämna kroppen så att säga. Om tårarna inte kan komma av sig själv kanske det hjälper att se en sorglig film. Det låter ju banalt, men det är ju ganska ansträngande att hålla inne gråt och känslor, och iallafall jag brukar bli väldigt väldigt trött efter en gråt-urladdning. Och det kan ju vara skönt.

 

[ekra]

Det gör mig rädd

Hm, du svarade precis på det jag frågade om innan jag ens postat det! Alltså om det är killen som påverkat dig att känna såhär? Och det verkar så om jag tolkar dig rätt.

 

[Lyan]

Skärandet beror nog mest på pressen med husen. Men obehaget ikväll (vet inte om det är ångest, är så orolig att jag har ont i magen och det kryper i kroppen men känns inte som vanlig ångest) beror på killen. Det är inte bra, någon som kan påverka kan också skada

 

[ekra]

Skärandet beror nog mest på pressen med husen. Men obehaget ikväll (vet inte om det är ångest, är så orolig att jag har ont i magen och det kryper i kroppen men känns inte som vanlig ångest) beror på killen. Det är inte bra, någon som kan påverka kan också skada

Det är inte riktigt så det fungerar, hur du mår styr inte någon annan över egentligen. Det är du själv som reagerar på händelser och relationer. Genom att försöka se detta lite "nyktert" känns det kanske mer hanterbart. Ju mer du fokuserar på dina rädslor och hur de får dig att känna desto starkare blir de. Men det är inte killen som gör detta mot dig, utan du själv.

Jag förstår att du har väldigt svårt att tänka på något annat vis, men situationen kanske går att vända om du istället lägger samma kraft på att försöka se att du just ikväll, här och nu inte kan påverka någonting annat än hur du själv har det. Killen är ute med vänner och har det säkert bra och han har förmodligen inga planer på att vara otrogen. (Om det är en av rädslorna)

Du behöver antagligen sömn och försöka få kontroll på tankarna så att du inte ramlar längre ned i ångesthålet än du redan är.

 

[Lyan]

Nej, det jag menar är att om någon betyder något för mig så kan den personen påverka hur jag mår. Sedan är det naturligtvis upp till mig hur jag ska hantera de känslorna, men om jag inte släpper in någon så kan inte heller den personen påverka mig och på så sätt få mig att må dåligt på samma sätt. Jag bestämde att jag inte skulle tillåta mig att låta killen påverka mig, men uppenbarligen har jag ju misslyckats med det.
När pappa flippade ut så bröt alla i familjen med honom (det var även besöksförbud mm inblandat). Något år efter så gav jag honom en chans till. Jag bestämde mig redan från början att han skulle in få såra mig igen så varje gång jag träffade honom kramade jag honom som om det var sista gången jag skulle få se honom för att jag inte skulle behöva tänka "om jag bara hade fått krama honom en sista gång". När det väl blev sista gången så blev jag inte ledsen för jag vägrade låta honom dra ned mig igen. Jag trodde att jag skulle kunna göra så med killen också. Efter allting med att göra slut mm så bestämde jag att jag skulle aldrig låta honom såra mig igen, men sista tiden har han fått mer "makt" över mig igen för jag känner för mycket. Känslor är dåliga, de gör en illa.

Jag vill sova, men jag kan inte gå och lägga mig för jag klarar inte att ligga vaken i sängen, då blir ångesten värre. Sitter och pusslar och hoppas att jag blir tillräckligt trött för att sova snart

 

[Lovisaleonora]

... men sista tiden har han fått mer "makt" över mig igen för jag känner för mycket. Känslor är dåliga, de gör en illa.

Här har du tankevurpa.

Han har inte fått mer makt över dig. Du har givit dina tankar om honom mer makt. För det är inte ens honom du givit makten. Du har låtit destruktiva tankar ta över och du använder honom som vapen i det slaget. Det går att styra över, med rätt verktyg.

Känslor är bra, de tillåter oss att vara lyckliga, nöjda och glad också.

 

[ekra]

Jag håller med @Lovisaleonora

Känslor är en del av livet. Oavsett vad du gör kommer du att ha någon form av känslor eftersom det är en central del av att vara människa. Det du kan göra är att försöka välja vilka känslor du vill ha genom att lära dig att ha lite distans till dem. Och att jobba på att acceptera att känslor av olika slag kommer och går. Det är irrationellt att eftersträva att vara känslolös eftersom det förmodligen endast uppnås genom lobotomi eller annat drastiskt.

Som det är nu (som jag ser det) jobbar du dygnet runt med att bryta ner dig själv genom straff och skuldkänslor. Du väljer att fokusera på det som går mindre bra och att lyfta fram eventuella scenarios som kanske inte kommer att inträffa. Plus att du verkar söka anledningar till att stöta bort personer som egentligen vill dig väl och vill vara med dig.

Det krävs enormt mycket energi att helt och hållet skärma av sina känslor eftersom det går emot hur vi människor fungerar naturligt. Beklagar om jag lägger sten på börda. Jag menar inte att analysera dig, men att försöka ge dig ett "utifrånperspektiv".

Om jag känner dig rätt kan det hända att du tolkar detta inlägg som att jag tycker att du är onormal och misslyckad men det är du inte. Du har mått dåligt under såpass lång tid att detta har blivit ditt vanliga tillstånd. Men genom att du lär dig att genomskåda dig själv och de negativa tankarna när de kommer kanske du kan se allt oftare att "nu är jag orättvis mot mig själv". Du har redan gjort det flera gånger i tråden sista månaden, och det är jättejättebra!!!!

Det är ok att bli stressad över att du inte kände dig 100% nöjd fast du varit väldigt effektiv. Det tar lång tid att programmera om sina reaktioner och känslor från ständigt flykt/stress/oro till lugn, ro och nöjdhet. Men ju fler såna bra tillfällen du bygger på med, desto längre bort stöter du de dåliga tankarna och känslorna.

Jag vet att jag inte känner dig, och jag har inte "rätt" att säga åt dig att "detta fungerar". Men jag vill verkligen utmana dig att försöka att förutsättningslöst och utan förväntningar, istället för att avfärda detta med att jag inte förstår hur förstörd du är och bara fortsätta att trycka ned dig själv kanske prova lite i taget att vända helvetet genom att släpa ut trollen i ljuset så kanske några av dem spricker.

 

[Lyan]

Här har du tankevurpa.

Han har inte fått mer makt över dig. Du har givit dina tankar om honom mer makt. För det är inte ens honom du givit makten. Du har låtit destruktiva tankar ta över och du använder honom som vapen i det slaget. Det går att styra över, med rätt verktyg.

Känslor är bra, de tillåter oss att vara lyckliga, nöjda och glad också.

Det var väl typ så jag menade tror jag. Fast jag använder inte honom som vapen, det jag är rädd för är att ju mer "makt" jag låter någon få över mig så kan jag inte hantera mina känslor och reaktioner om det händer något. Om jag inte låter någon komma så nära att de kan få "makt" över mig så kan inte det de gör göra mig illa.

Jag klarar inte av känslor, varken positiva eller negativa, känslor är dåliga

 

[Lyan]

Känslor är en del av livet. Oavsett vad du gör kommer du att ha någon form av känslor eftersom det är en central del av att vara människa. Det du kan göra är att försöka välja vilka känslor du vill ha genom att lära dig att ha lite distans till dem. Och att jobba på att acceptera att känslor av olika slag kommer och går. Det är irrationellt att eftersträva att vara känslolös eftersom det förmodligen endast uppnås genom lobotomi eller annat drastiskt.

Det krävs enormt mycket energi att helt och hållet skärma av sina känslor eftersom det går emot hur vi människor fungerar naturligt. Beklagar om jag lägger sten på börda. Jag menar inte att analysera dig, men att försöka ge dig ett "utifrånperspektiv".

Lobotomi känns väldigt frestande många gånger. Jag klarar inte att hantera känslor och sådant som händer. Jag kan nog många gånger ses som kallhjärtad, det är både pga aspergersen och som jag har lärt mig att stänga av. Om något av marsvinen dör så blir jag naturligtvis ledsen men jag har lärt mig att stänga av och hur mycket jag än älskade marsvinet när det levde så är det som att det aldrig har funnits efter någon timme. Känslorna kommer tillbaka dock om jag tittar på foton så det undviker jag.

Jag klarade att hålla distans till pappa och trodde att jag skulle klara det med killen också men det märker jag att jag inte kan. Troligen för att jag visste att tiden med pappa var begränsad och att han skulle flippa igen. Det vet jag ju inte hur det blir med killen. Han har flera gånger tagit upp att bryta med varandra, jag också, men nu verkar det som att vi har hittat något som funkar för båda. Frågan är bara hur länge det funkar. Just nu känner jag att jag vill ha mer från honom än vad han är beredd att ge och då mår jag dåligt av det. Samtidigt så vill jag inte träffa honom för jag är så instabil just nu att det troligen kommer att resultera i en ångestattack vad han än gör för att jag inte kan hantera någonting just nu.

Som det är nu (som jag ser det) jobbar du dygnet runt med att bryta ner dig själv genom straff och skuldkänslor. Du väljer att fokusera på det som går mindre bra och att lyfta fram eventuella scenarios som kanske inte kommer att inträffa. Plus att du verkar söka anledningar till att stöta bort personer som egentligen vill dig väl och vill vara med dig.

Nej, det gör jag inte. Inte med flit iallafall. Jag stöter inte bort någon, jag orkar/vill bara inte träffa någon. Ändå träffar jag min familj och låtsas som att nästan allting är ganska bra. Mamma vet att jag mår jättedåligt för husen, men jag vet inte hur mycket hon vet.

Om jag känner dig rätt kan det hända att du tolkar detta inlägg som att jag tycker att du är onormal och misslyckad men det är du inte. Du har mått dåligt under såpass lång tid att detta har blivit ditt vanliga tillstånd. Men genom att du lär dig att genomskåda dig själv och de negativa tankarna när de kommer kanske du kan se allt oftare att "nu är jag orättvis mot mig själv". Du har redan gjort det flera gånger i tråden sista månaden, och det är jättejättebra!!!!

Det är ok att bli stressad över att du inte kände dig 100% nöjd fast du varit väldigt effektiv. Det tar lång tid att programmera om sina reaktioner och känslor från ständigt flykt/stress/oro till lugn, ro och nöjdhet. Men ju fler såna bra tillfällen du bygger på med, desto längre bort stöter du de dåliga tankarna och känslorna.

Jag vet att jag inte känner dig, och jag har inte "rätt" att säga åt dig att "detta fungerar". Men jag vill verkligen utmana dig att försöka att förutsättningslöst och utan förväntningar, istället för att avfärda detta med att jag inte förstår hur förstörd du är och bara fortsätta att trycka ned dig själv kanske prova lite i taget att vända helvetet genom att släpa ut trollen i ljuset så kanske några av dem spricker.

Nej, så tolkar jag inte det alls. Jag vet inte om jag tycker att det är bra. För varje gång jag gör något "framsteg" (" för att det är framsteg för andra men inte för mig) så kommer det att bli svårare och svårare att avsluta allt. Och jag vill inte bli utmanad, jag vill bara vara hemma med mina djur och att alla dagarna är likadana, om jag inte själv väljer att ändra något på dem.

 

[Lyan]

Har nu dessutom fått reda på att jag måste följa med mormor till läkaren om en drygt vecka för både mamma och min syster jobbar och jag VILL INTE! Hade det bara varit jag och mormor så hade vet varit en sak men nu måste vi åka sjukresa i två timmar och jag klarar verkligen inte att åka bil med andra! Det kommer att ta hela dagen och jag har inte tid! Och jag har inget val, jag måste följa med och jag kan inte skärma av genom att sätta mig med musik och stirra ut genom fönstret. Kan inte allt bara ta slut?! Jag vill inte. Jag vill bara vara hemma! Jag vet inte ens om jag kommer att klara att åka till SM om det ska fortsätta såhär och SM har jag ju sett fram emot i snart ett år

 

[Waikiki]

Andas!!
Våga vända på tankarna. Vad är det värsta som kan hända och vad är det absolut bästa och sen håller du kvar i det bästa. Tänk att få åka på SM och se alla fina små grisarna (antar att det är SM för marsvinen du ska på (pinsamt för mig om det inte är det men men))

Jag har haft problem med tvångstankar som eskalerade när jag flyttade hemifrån, fick tips att tänka tanken "vad spelar det för roll" försöka att hitta ett enkelt mantra som passar dig när de dåliga tankarna blir för många.

Massa kramar till dig!!

 

[Lyan]

Höjde seroquel för snart en vecka sedan och tyckte inte att jag märkte så stor skillnad, tröttare och lite mindre ångest. Men nu har jag suttit och ifrågasatt, frivilligt, i en grupp på facebook och jag har ingen ångest Kändes dessutom mycket bra att få flera PM med folk som höll med mig.

I övrigt så går det sådär. Jag slipper följa med mormor. Känner mig jättetaskig som inte ställer upp när hon behöver men jag fixar det bara inte. Jag brukar handla och sådant jag klarar och så brukar mamma och min syster ta resten men nu jobbar båda. Husen går framåt, ska ned och fixa lite när jag skrivit detta, men igår fick jag inget gjort för jag har fått någon allergireaktion eller något så jag håller på att klia ihjäl mig. Att armarna kliar förstår jag ju för där är nu massor av sår, blåsor och frysskador och frysskadorna kliar som sjutton, men jag har haft klåda över hela kroppen och fått blåsor på händerna och ryggen, kliat upp blåmärken överallt. Det är lite bättre idag tack och lov men kliar fortfarande helt galet.

 

[Korven]

Höjde seroquel för snart en vecka sedan och tyckte inte att jag märkte så stor skillnad, tröttare och lite mindre ångest. Men nu har jag suttit och ifrågasatt, frivilligt, i en grupp på facebook och jag har ingen ångest Kändes dessutom mycket bra att få flera PM med folk som höll med mig.

I övrigt så går det sådär. Jag slipper följa med mormor. Känner mig jättetaskig som inte ställer upp när hon behöver men jag fixar det bara inte. Jag brukar handla och sådant jag klarar och så brukar mamma och min syster ta resten men nu jobbar båda. Husen går framåt, ska ned och fixa lite när jag skrivit detta, men igår fick jag inget gjort för jag har fått någon allergireaktion eller något så jag håller på att klia ihjäl mig. Att armarna kliar förstår jag ju för där är nu massor av sår, blåsor och frysskador och frysskadorna kliar som sjutton, men jag har haft klåda över hela kroppen och fått blåsor på händerna och ryggen, kliat upp blåmärken överallt. Det är lite bättre idag tack och lov men kliar fortfarande helt galet.

Har du inte provat antihistamin mot klådan?

 

[Lyan]

Har du inte provat antihistamin mot klådan?

Har inget hemma. Tog några av hundens kortisontabletter igår och det kändes bättre efter ett tag men vet inte om det var placebo