Hur gör man??

[Petruska]

Sv: Hur gör man??

Hade de inte skilt sig eller separerat hade situationen aldrig uppstått.

Det vet vi ju inte. Just i fallet skilda föräldrar, så blir det så synligt när barnet inte vill till den ena. Om föräldrarna bor ihop tar sig väl liknande känslor andra uttryck. Man kan också anta att den ena föräldern ganska smidigt (medvetet eller omedvetet) kan kompensera för den andra förälderns tillkortakommanden, så att konflikten aldrig blir synlig. Att konflikten inte synliggörs, innebär ju inte med automatik att relationerna är bra.

Jag skulle lyssna på barnet i första hand i den situation TS beskriver. Och jag skulle i första hand anta att det är i relationen mellan barnet och den förälder barnet inte vill träffa problemet finns.

 

[Snuffsan]

Sv: Hur gör man??

Jag ska skriva ett rejält svar på det i em, just nu har jag inte tid.

Men jag måste fråga: har du läst det Sellan skrev?

 

[Rigoletto]

Sv: Hur gör man??

Ska försöka svara alla.

Anledningen till att jag vet hur det ligger till är att jag är sambo med pappan. Allt är så fruktansvärt jobbigt just nu och jag vill inte ens knappt vara hemma längre.

Flickan har alltid varit lite svår. Hon är van att från mammans sida bli satt på en pedistal. Det finns inga nej hos mamma, är det något flickan inte vill göra behöver hon det inte, är det något hon vill ha får hon det etc.

Här hemma får hon regler, hon får inte göra precis som hon vill, kastar hon godispapper på golvet får hon plocka upp det, m,m.
Det är enda anledningen till att jag tror att hon inte vill komma. Det har aldrig hänt något här hemma, som en större konflikt mellan pappan och flickan, utan bara normala tillsägelser om det behövs.
Flickan och jag kommer otroligt bra överens och hon har även sagt hemma hos mamman att hon tycker mycket om mej, så där tror jag inte heller problemet ligger.

Två dagar innan hon skulle komma hit ringde hon till sin pappa och sa att hon längtade så mycket efter honom och att få komma hit. Varför? Sen när hon väl skulle komma hit ville hon inte.

Det jag menar med att jag tycker att mamman kan säga till, är att jag är 100 % säker på att om bara mamman sa att nu är det så lilla du att nu ska du åka till pappa, så skulle det inte vara några problem.

De har oxå en gemensam pojk (10 år) och han älskar att vara här. Fast när han är här så ringer mamman 2 ggr om dagen för att fråga hur han mår och hur han har det. Det känns som att hon försöker "ta" honom oxå. Förstår ni hur jag menar? Han bara suckar och tycker det är jobbigt när hon ringer hela tiden: -Åh, vad vill hon nu igen då???

Nu har även mammans nya karl börjat ringa och terrorisera oss, bara för att tala om vilken dålig pappa min sambo är som inte tar hand om sina barn...
HON VILL JU INTE KOMMA!!!!Pappan vill väl inget hellre!!

Är det någon som vill vara så snäll och hjälpa mej?!?

 

[Cocos]

Sv: Hur gör man??

Jag har ingen erfarenhet och kan inte säga "gör si" eller "gör så", för jag vet inte riktigt vart man vänder sig i första hand. Familjerätten är kanske fel ände att börja dra i? Vet inte om soc är bättre? De finns ju där för att ge råd och stöd bl.a.

Men en sak vet jag. Ta itu med saken meddetsamma! Tro absolut inte att det kommer lösa sig av sig själv. Gör flickan den tjänsten att ni tar tag i det och kommer till rätta med det genast. Innan det blir ännu rörigare och svårare att lösa. Hoppas det ordnar sig för er!

 

[TinyWiny]

Sv: Hur gör man??

Om hon ringer två dagar innan och säger att hon längtar så hade jag åkt dit och hämtat henne!

Det kan vara så att mamma inte vill/känner sig hotad av er för att ni har regler.

Ta tag i det nu!!!!!!!!!!!!!!

Vi har/haft samma problem, inga regler alls hos mamma normala regler hos oss= enklast att vara hemma för mamma kan man köra över hur som helst

Min sambos son bestämde sig för att han ville bo hos oss, mamman grät och beklagade sig inför sonen
Sonen flyttar hit men hem till mamma efter en vecka, orsak? jo han blev behandlad som en slav här han var tvungen att göra sina läxor, han var tvungen att lägga sig i tid och han var tvungen att gå till skolan varje dag

Det var han ju inte van vid så då flyttade han hem till mamma igen Resultat? jo han ska börja på IV till hösten eftersom han inte fick något slutbetyg alls från nian

 

[Rigoletto]

Sv: Hur gör man??

Ett litet tillägg bara.

Häromdagen ringde mammans sambo och skäller på mej bara för att vi inte har åkt på semester med barnen. Vem f*n vill åka någonstans när det bara regnar?!? (Fast det sa jag inte) Då tyckte han att vi skulle flyga utomlands...

Vi har åkt på kortare dagsutflykter, men inte på nån semester.

Mamman får barnbidraget och underhållsbidrag + annat bidrag. I måndags när pojken kommer hit har han ett par för små, trasiga skor på sej som han inte ens kan ha. Ska det vara så här?

Jag är så ledsen och frustrerad. Jag går här hemma och har ont i magen för jag vet att vilken stund som helst ringer telefonen, då är det dom som ringer och skäller, eller snart knackar det väl på dörren.

 

[Sara-Ida]

Sv: Hur gör man??

Det vet vi ju inte. Just i fallet skilda föräldrar, så blir det så synligt när barnet inte vill till den ena. Om föräldrarna bor ihop tar sig väl liknande känslor andra uttryck.

Det kan förstås hända, men det verkar inte särskilt troligt - tjejen är ju bara 8 år - och kan inte förväntas tänka och resonera som en vuxen. Tonåringar hamnar säkert i konflikt med sina föräldrar, men att småbarn gör det verkar inte sannolikt. Och pappan vill ju träffa henne, så jag tror inte på en konflikt mellan dem som orsak till den nu uppstådda situationen. Däremot tror jag mamman har en hel del i detta. (och Rigolettos senare inlägg styrker känslan att problemet ligger hos de vuxna).

 

[Sara-Ida]

Sv: Hur gör man??

Jag ska skriva ett rejält svar på det i em, just nu har jag inte tid.

Men jag måste fråga: har du läst det Sellan skrev?

Det är väl bättre att läsa TS: inlägg kring det här specifika fallet?

 

[Sara-Ida]

Sv: Hur gör man??

Nu måste jag skriva lite.

Först och främst så kan åttaåringar tänka väldigt mycket själva utan att vara påverkade av föräldrar, det behövs inte mycket för att ett barn ska tycka om att vara mer hos en av föräldrarna.

De gör de säkert. Problemet är att de inte tänker som vuxna gör och kan därför inte fatta rationella beslut om sig själva, bara för att de har en egen idé om hur saker och ting ska vara. De behöver påverkas och läras upp av vuxna. Dagens samhälle överdriver barnens förmåga att tänka logiskt något alldeles enormt.

 

[indian-charlie]

Sv: Hur gör man??

De gör de säkert. Problemet är att de inte tänker som vuxna gör och kan därför inte fatta rationella beslut om sig själva, bara för att de har en egen idé om hur saker och ting ska vara. De behöver påverkas och läras upp av vuxna. Dagens samhälle överdriver barnens förmåga att tänka logiskt något alldeles enormt.

Tänk att allt det vet jag speciellt med tanke på att jag har tre barn med tre olika pappor varav en numera är död.

Been there done that. :smirk:

Det är trots allt så att det inte är ovanligt att även yngre barn dvs barn som faktiskt kan tänka/känna gör så här, de testar sig fram i alla "världar".

Till TS: Hänvisar igen till mitt tidigare inlägg.

Istället för att kanske tillbringa en hel helg med pappan så kanske del av dag kan vara en lösning under tiden som man försöker få barnet att tala om varför det inte vill tillbringa en hel helg där.

 

[Sara-Ida]

Sv: Hur gör man??

Det är trots allt så att det inte är ovanligt att även yngre barn dvs barn som faktiskt kan tänka/känna gör så här, de testar sig fram i alla "världar".

Ja, det förstår jag. Det jag känner är nog att många vuxna lägger för stort ansvar på alltför unga barn (tänker inte på dig här). De sätts på piedestal som om de borde ha egen rösträtt och plats i Riksdagen. Det är synligt inte minst i frågor som berör skolan där barnens röst ofta - tyvärr - väger tyngre än lärarnas.

 

[Snuffsan]

Sv: Hur gör man??

Min dotter valde att sluta träffa sin pappa då hon var 8 år. Du kan alltså utan att ens veta vad som ligger bakom säga att det är jag som påverkat henne och att hon var för ung för att bestämma det?

 

[Sara-Ida]

Sv: Hur gör man??

Min dotter valde att sluta träffa sin pappa då hon var 8 år. Du kan alltså utan att ens veta vad som ligger bakom säga att det är jag som påverkat henne och att hon var för ung för att bestämma det?

Vi föds inte med kunskap och idéer och referensramar, utan vi lär oss saker under resans gång. Det kan man nog säga rätt säkert. Hur skulle du INTE ha kunnat påverka din dotters val?

 

[Snuffsan]

Sv: Hur gör man??

Min dotters val var hennes. Inte mitt.

Men i din värld är det alltså mamman som påverkat de barn som inte vill träffa sin pappa?

 

[Sara-Ida]

Sv: Hur gör man??

Min dotters val var hennes. Inte mitt.

Men i din värld är det alltså mamman som påverkat de barn som inte vill träffa sin pappa?

Nej, men i TS fall verkar det ganska tydligt.

Alla föräldrar påverkar sina barn. Självklart både medvetet och omedvetet. Om du hyser agg mot ditt ex, som hypotetiskt exempel, och visar det (utan att själv notera det) genom kroppspråket, röstläge och tonfall, överför du troligtvis den känslan till din dotter och lär henne hur hon bör förhålla sig till sin far. Barn är enligt min erfarenhet mycket lojala och bor barnet mest med sin mamma är det ganska naturligt att barnet tar hennes parti i en ev. konflikt. Om du är mycket positivt inställd till sitt ex, eller känslomässigt neutral, torde det få motsatt effekt. Självklart kan dottern ha egna idéer om sin pappa, men någonstans föds de, det är min poäng.

 

[Snuffsan]

Sv: Hur gör man??

Men du säger alltså att dessa ideer föds genom mamman? Är det då inte väldigt motsägelsefullt att mamman ska lägga sig i och påverka ändå mer?

Jag tycker du ska läsa Sellans inlägg om hur det var i hennes fall.

 

[Sara-Ida]

Sv: Hur gör man??

Men du säger alltså att dessa ideer föds genom mamman? Är det då inte väldigt motsägelsefullt att mamman ska lägga sig i och påverka ändå mer?

Om mamman (i exemplet) distanserar barnet från sin pappa - medvetet eller omedvetet - har hon involverat barnet i en konflikt som ska hanteras av två vuxna människor. Det rätta, tycker jag, är att när barnet är med aldrig visa några sådana negativa vibbar, utan framhäva exets positiva egenskaper och uppmuntra att barnet umgås med den andre föräldern. Svårt, men allt annat är egoistiskt. Barnet kan inte skiljas från sin mamma eller pappa på samma sätt som jag dumpar min man. Eftersom de flesta skilsmässor slutar i gräl och bitterhet ligger det nära till hands att tro att barnet får många negativa idéer just från den andre föräldern.

 

[Snuffsan]

Sv: Hur gör man??

Och om mamman inte distanserar barnet från pappan då? Eller den varianten finns inte?

Hur det är i TS fall vet vi egentligen inte. Hon är en part i det hela. Mammans eller barnets version har vi ju ingen aning om.

 

[Sara-Ida]

Sv: Hur gör man??

Och om mamman inte distanserar barnet från pappan då? Eller den varianten finns inte?

Hur det är i TS fall vet vi egentligen inte. Hon är en part i det hela. Mammans eller barnets version har vi ju ingen aning om.

Det finns ju naturligtvis en möjlighet att pappan beter sig illa (eller mamman) när barnet är där. Missbruk, vanvård, negligering, etc etc. Men barn generellt ser upp till sina föräldrar och betraktar dem som förebilder i allt. Så jag tror inte det är särskilt vanligt att 8-åringar plötsligt tar avstånd från sin mamma eller pappa, särskilt inte i samband med lyckliga skilsmässor. Men det skulle vara intressant att se om det gjorts någon studie i ämnet.

 

[Snuffsan]

Sv: Hur gör man??

Lyckliga skilsmässor? Vilken planet hittar du dem på?