Hur glömmer man någon?

[HoplessLove]

(Anonymt nick)

Det här är inte sunt längre. Snarare har gränsen för sundhet passerats med råge. Jag lyckas inte komma över min första, stora kärlek. Vi hade en kort flört för nästan tre år sedan och det har inte gått många dagar sen dess då jag inte tänkt på honom. Skammen sliter i mig när jag skriver detta, det låter så sjukt. Så deprimerande och tragiskt

Jag gjorde alla fel man kan göra när flörten tog slut. Höll masken i ett läge där jag borde ha brutit all kontakt. Vi förblev vänner och fortsatte att umgås. Det var självtortyr utan dess like men ögonblicken av gemenskap, närhet och uppskattning var droger jag inte kunde slita mig ifrån.

Sen ett par år tillbaka bor vi i olika städer. Vi har sporadisk kontakt och träffas ett par gånger om året. Jag vet inte längre vad jag känner för honom. Det känns som om tankarna mest är där av gammal vana. I perioder kan jag tänka på honom som jag kan tänka på vilken vän som helst, utan att dra upp några djupare känslor alls. I andra perioder så tar tankarna fullständigt över och jag blir som besatt. Ofta är det i perioder var generellt dåligt mående och sysslolöshet.

Jag har under åren formulerat otaliga brev där jag försöker förklara varför vi inte kan vara vänner längre. Han har inte fått ett enda av dem. Jag har flertalet gånger blockerat hans inlägg på Facebook men det slutar med att jag klickar in på hans sida istället – jag har inte självdisciplin nog att låta bli. Vad gör man när tiden inte läker såren? Är en fullständig brytning det enda alternativet? Och i så fall, hur gör man? Vad skriver man? Hur får man styrka nog att skicka iväg något sådant? Hur gör man för att glömma någon? Hur bryter man ingrodda tankemönster? Jag behöver verkligen ta mig ur det här

 

[GotAsecret]

Finns det någon ungdomsmottagning du kan vända dig till för att prata med någon?
Det är ju så himla svårt att råda över nätet, men jag tror det är många som varit/är i en situation liknande din - inte minst på grund av facebook.
Jag hade dock inte skickat något sådant i meddelande i alla fall. Möjligtvis att du skriver att du vill prata med honom om det hela, men jag tror det skulle bli onödigt plågsamt för dig att först skriva ett sådant meddelande, sedan skicka och därefter ändå hoppas på något form av svar/bekräftelse från honom.

 

[HoplessLove]

Jag går redan i terapi men av andra grunder och jag har känt mig för löjlig för att ta upp det. Vilket är fel, jag vet, men fokus har varit på annat och det har liksom inte känts relevant.

Jo, jag vet hur plågsamt det är. Bara att försöka formulera något har visat sig vara nästintill omöjligt. Jag tror att han skulle ta det hela ok. Han vet om att jag föll för honom "back then" men jag har fått det att framstå som om det är något som är passé. Men du har ändå rätt, att vänta på någon form av svar skulle vara närmast olidligt. Att prata med honom blir svårt då vi ses såpass sällan och jag har inte en susning om när nästa gång blir. Det kan dröja uppåt ett år.

 

[GotAsecret]

Jag förstår att det kan kännas fånigt, men faktum är att JAG tror att det påverkar ditt mående så starkt att du skulle få ut mer av terapin om du klarade av att lyfta detta då det faktiskt verkar vara ett väldigt tungt problem för dig.
Och jag har otroligt svårt att tro att någon tycker att det är fånigt, för jag tror verkligen att de flesta hamnar i en liknande situation någon gång. Sedan tror jag inte på att glömma och komma över - utan jobba igenom och komma ur det.
Du kan alltid pm:a mig om du vill ventilera Jag är inget proffs, men jag är rätt bra på att hjälpa/stötta/peppa/lyssna ändå.

 

[mandalaki]

Dejta. Annars är det lätt att man fastnar sådär i någon bara för att man inte träffat någon annan.

 

[elisen]

Jag har varit där, verkligen. Skulle kanske påstå att jag delvis är kvar. Jag och mitt ex var tillsammans under två år, och hängde ihop i ett på-och-av-förhållande i tre år efter att vi brutit. Vi hade precis samma umgänge vilket gjorde att det var svårt för oss att bryta, och jag tror varken han eller jag ville det. För att göra en lång historia kort så blev relationen mellan oss fruktansvärt destruktiv på väldigt många plan.

Efter tre år så synade jag mig själv i sömmarna och märkte att JAG mådde dåligt av detta, det var MITT psyke som var kört i botten. Då tog jag tag i mig själv och insåg att utan professionell hjälp så skulle jag aldrig komma ur det här. Jag har gått i terapi i flera omgångar under mitt liv - och min terapeut som hjälpt mig med just detta tyckte inte att det löjligt eller fånigt!

Jag tror, precis som whywycd, att detta är ett problem som påverkar ditt mående starkt. Jag har sedan tidigare lidit av ångest, suicida tankar, ätstörning etc, och jag märkte att när jag tog tag i ovanstående relation så hjälpte även det de andra problemen. Jag hade hängt upp mitt välmående på Honom, att Han var allt som var viktigt.

Sedan håller jag även med mandalaki, det som hjälpt mig mest är faktiskt att träffa andra killar! Jag började märka att när jag hade en person att få närhet och bekräftelse ifrån, så kunde min hjärna koppla bort exet - även om det bara handlade om en halv dag. MEN, detta var en indikation på att jag var på väg åt rätt håll. Och även om det är plågsamt att ta steget, så kan just en annan persons närhet vara den rätta medicinen. (Viktigt dock att betona att det ska kännas rätt att ta emot den personens närhet - inte bara göra för att, då kan det nog ha motsats effekt)

Oj vad långt det blev... Du får gärna PM'a om det är så att du behöver ventilera med någon som varit där!

 

[nightcrawler]

jag dejtar och kör vidare. ingen som helst kontakt. allt raderas. träffade en som kom att betyda nästan lika mycket. är sån som inte har mycket till känslor men när jag väl hittar någon så är känslorna för evigt.
det får ta den tid det tar att gå vidare. man glömmer aldrig men man måste gå vidare. en del sår läker aldrig, andra lämnar fula ärr. och en del lämnar knappt några märken alls

 

[Mineur]

Dejta. Annars är det lätt att man fastnar sådär i någon bara för att man inte träffat någon annan.

Det här håller jag verkligen med om! Det allra bästa är att bara bestämma sig för att gå vidare själv, och även om det kan kännas svårt i början kommer du snart att upptäcka att du tänker mindre och mindre på den där första killen. Jag var i en liknande situation i vintras, trodde aldrig att jag skulle komma över vår lilla flört och var jättedeppig. Men vips så blev jag utbjuden på dejt av en annan kille, och sen dök en till upp, och sen hade det plötsligt gått flera månader och det gjorde inte alls ont att tänka tillbaka på det som varit längre. I dagsläget tänker jag bara tillbaka på saken som något som trots allt var rätt mysigt medan det varade, och som något jag lärde mig mycket av att erfara. Ont gör det bara när jag faktiskt anstränger mig för att tänka på det på ett negativt sätt.

Heja dig, du klarar det!

 

[HoplessLove]

Jag förstår att det kan kännas fånigt, men faktum är att JAG tror att det påverkar ditt mående så starkt att du skulle få ut mer av terapin om du klarade av att lyfta detta då det faktiskt verkar vara ett väldigt tungt problem för dig.
Och jag har otroligt svårt att tro att någon tycker att det är fånigt, för jag tror verkligen att de flesta hamnar i en liknande situation någon gång. Sedan tror jag inte på att glömma och komma över - utan jobba igenom och komma ur det.
Du kan alltid pm:a mig om du vill ventilera Jag är inget proffs, men jag är rätt bra på att hjälpa/stötta/peppa/lyssna ändå.

Tack för ditt stöd och peppande ord! Jag tror att du har helt rätt i det du skriver och ska försöka ta upp temat igen efter sommaruppehållet.

Dejta. Annars är det lätt att man fastnar sådär i någon bara för att man inte träffat någon annan.

Jag har haft ett förhållande under de här tre åren. Ett förhållande som jag dock bröt, till stor del just på grund av dessa känslor Jag använder fortfarande honom som måttstock och saknaden efter den där wow-förälskelsen blev för svår. Jag antar att det bara är att fortsätta leta och försöka ha ett öppet sinne men efter tre år börjar det bli frustrerande

Jag har varit där, verkligen. Skulle kanske påstå att jag delvis är kvar. Jag och mitt ex var tillsammans under två år, och hängde ihop i ett på-och-av-förhållande i tre år efter att vi brutit. Vi hade precis samma umgänge vilket gjorde att det var svårt för oss att bryta, och jag tror varken han eller jag ville det. För att göra en lång historia kort så blev relationen mellan oss fruktansvärt destruktiv på väldigt många plan.

Efter tre år så synade jag mig själv i sömmarna och märkte att JAG mådde dåligt av detta, det var MITT psyke som var kört i botten. Då tog jag tag i mig själv och insåg att utan professionell hjälp så skulle jag aldrig komma ur det här. Jag har gått i terapi i flera omgångar under mitt liv - och min terapeut som hjälpt mig med just detta tyckte inte att det löjligt eller fånigt!

Jag tror, precis som whywycd, att detta är ett problem som påverkar ditt mående starkt. Jag har sedan tidigare lidit av ångest, suicida tankar, ätstörning etc, och jag märkte att när jag tog tag i ovanstående relation så hjälpte även det de andra problemen. Jag hade hängt upp mitt välmående på Honom, att Han var allt som var viktigt.

Sedan håller jag även med mandalaki, det som hjälpt mig mest är faktiskt att träffa andra killar! Jag började märka att när jag hade en person att få närhet och bekräftelse ifrån, så kunde min hjärna koppla bort exet - även om det bara handlade om en halv dag. MEN, detta var en indikation på att jag var på väg åt rätt håll. Och även om det är plågsamt att ta steget, så kan just en annan persons närhet vara den rätta medicinen. (Viktigt dock att betona att det ska kännas rätt att ta emot den personens närhet - inte bara göra för att, då kan det nog ha motsats effekt)

Oj vad långt det blev... Du får gärna PM'a om det är så att du behöver ventilera med någon som varit där!

Tack för att du delar med dig av din historia! Jag känner igen mig i väldigt många delar av den. Framför allt det där om att det egna måendet hänger på den andra personen. Och som jag skrivit till Mandalaki så har jag varit i en relation emellan och ja, under perioder kunde jag släppa tankarna och fokusera på den jag hade där och då. Men det var ändå inte tillräckligt och mina känslor för pojkvännen var allt för vackliga. Kanske var det där just "bara göra för att" som jag hamnade i.

jag dejtar och kör vidare. ingen som helst kontakt. allt raderas. träffade en som kom att betyda nästan lika mycket. är sån som inte har mycket till känslor men när jag väl hittar någon så är känslorna för evigt.
det får ta den tid det tar att gå vidare. man glömmer aldrig men man måste gå vidare. en del sår läker aldrig, andra lämnar fula ärr. och en del lämnar knappt några märken alls

Ja, jag antar att det är så livet är. Och att glömma är väl en mer av en naiv önskan som jag inte direkt tror på själv. Däremot hopppas jag att jag med tid och kanske även professionell hjälp ska kunna lappa ihop såren så gott det går.

Det här håller jag verkligen med om! Det allra bästa är att bara bestämma sig för att gå vidare själv, och även om det kan kännas svårt i början kommer du snart att upptäcka att du tänker mindre och mindre på den där första killen. Jag var i en liknande situation i vintras, trodde aldrig att jag skulle komma över vår lilla flört och var jättedeppig. Men vips så blev jag utbjuden på dejt av en annan kille, och sen dök en till upp, och sen hade det plötsligt gått flera månader och det gjorde inte alls ont att tänka tillbaka på det som varit längre. I dagsläget tänker jag bara tillbaka på saken som något som trots allt var rätt mysigt medan det varade, och som något jag lärde mig mycket av att erfara. Ont gör det bara när jag faktiskt anstränger mig för att tänka på det på ett negativt sätt.

Heja dig, du klarar det!

Tack för peppande ord! Jag hoppas att jag ska kunna hitta den där personen som kan "ta över" efter honom. Mitt ex lyckades inte med det. Tålamod, tålamod, tålamod. Urk, om jag ändå visste att kärlek var så plågsamt