Dilemma - är det dags för förändring?

Ska försöka fatta mig kort, även om det blir svårt. Men jag har ett litet dilemma som jag behöver spåna kring.

Jag har ett jobb som jag i grunden trivs med - intressant yrke, skitbra kollegor (de bästa jag nånsin haft), jättebra schema och periodvis mkt ledigheter. Bra lön. Vissa förändringar har ställt till det och sista året har varit tungt, beror mest på underbemanning och även om jag ser en bättre utveckling så är det en bit bort. Det är nackdelen med jobbet, resten är inget att gnälla om. Alls. Vi är som en familj där och man har känslan av att man jobbar för varandras skull, speciellt i år då det varit tungt.
Jag har vid sidan av jobbet startat ett företag som jag sysselsätter mig med i perioder av ledighet. Jag har skapat en bra kontakt för det där jag jobbar precis när jag känner för det, och samtidigt får användbar erfarenhet inför framtiden. Det är bra.

Jag trivs hyfsat bra på orten och i min bostad. Billigt boende men det är bara en lägenhet så det är klart att den i sig är utbytbar, men för nu funkar den bra. Det är en BR och jag har precis bundit lånet i 2 år.

Jag är inflyttad och har ingen anknytning till orten. Jag flyttade hit för ridningens skull, men hade tur som fick ett sånt bra jobb. Det har faktiskt blivit att jobbet spelar huvudrollen i mitt liv här, framförallt då ridningen av olika skäl blivit mindre viktig. Det är också upptakten till mitt dilemma... då jag flyttade hit var det absolut viktigaste att ha bra förutsättningar för ridningen. Och det har varit helt ok, så länge det vägde upp allt annat. Men nu känner jag inte att det gör det längre. Jag har i princip tappat alla ambitioner med att rida, vilket gör att träningsmotivationer dalar, och i takt med det börjar jag känna att andra saker saknas. Framförallt vänner, ett socialt liv, min familj. Det känns som att jag bara jobbar. Det gör iofs inget, men jag tror att jag jobbar så mkt mest för att kompensera för att jag inte har nåt annat, jag sitter mest ensam, går ut med hunden, försöker träna... men jag känner inte att jag har någon tillhörighet. Jag har häst, men det är numera bara en bisak. Jag har tänkt ta föl på min häst i år, för att prova en annan inriktning än ridningen. Men vi får se hur det går med det. Jag är nyfiken på hur det ska bli men det är nog mest för att ha ett syfte med häst nu när jag gett upp ridningen. Känns mest skönt om det blir föl för då har jag ett alibi att sluta rida på nån seriös nivå.

Under våren har jag börjat tänka tanken på att bege mig till trakterna jag kommer ifrån. Jag har kompisar där, mina föräldrar är i 70-årsåldern och fortfarande pigga och vi gör roliga saker ihop. Jag har en syster + familj ett par timmars bilresa därifrån. Vi har en familjerörelse som jag ska engagera mig mer i framöver och det hade varit skönt att kunna finnas på plats för den saken med. Men, jag vet inte om jag är redo att sluta på mitt jobb och allt det där för att flytta. Jag tycker orten är ganska tråkig, och klimatet passar mig inte alls, men det hade varit skönt att bo där ur ett socialt och praktiskt perspektiv.

Nu föll det sig så att i förra veckan dök det upp ett jobb där. Jag tror att jag kan ha hyfsade chanser att få det faktiskt. Jag har alla meriter de efterfrågar, erfarenhet och anknytning till orten. Så jag har börjat grubbla på om jag är redo, men jag vet inte.
Å ena sidan är det så mkt praktiskt här som hindrar mig - ev föl nästa år, en jobbsituation där jag känner att jag inte vill lämna kollegor i sticket, en bra läroperiod för min egen firma, och så det jäkla bolånet som jag inte vet hur dyrt det blir att lösa innan tiden gått ut.
Å andra sidan känner jag att det är rätt tid att bege sig - jag har förhoppningsvis flera år kvar av mina pigga föräldrar, där vi kan umgås och göra roliga saker, förkovra oss i familjerörelsen och jag kan lära mig det ordentligt på plats innan de blir för gamla för det. Och såklart är jag trött på att inte ha vänner. Jag har bekanta här som jag träffar ibland, men det är liksom fattigt. Jag är trött på att känna mig ensam helt enkelt.

Jag vet att ingen kan svara på hur jag bör göra. Men jag vet inte själv heller. Ville nog bara skriva av mig.

 

[Sar]

Det har löst sig. Min nya bostad tillträds samma dag som mina nuvarande tas över av nya ägaren. Jag fick banken att gå med på att flytta över lånet i befintlig omfattning till den nya bostaden, och det godtog dom. Så nu har jag en ränta på 1,31 till våren 2024 till och det känns ju bra i dessa tider... Ett tips till andra i samma sits

Det blev ju perfekt!

 

[_Taggis_]

Det blev ju perfekt!

Ja verkligen. dels att jag lyckades köpa nåt som matchade lånet trots att det är en dyrare stad och sen att tillträdet blev så perfekt matchat. Känns skönt i denna oroliga tid.

 

[snöstorm]

När går flytten och hur gick det med hästen? Du behöver inte svara om du inte vill.

 

[_Taggis_]

När går flytten och hur gick det med hästen? Du behöver inte svara om du inte vill.

Hästen är inkvarterad på ett stuteri och flyttar inte med mig. Jag får helt enkelt leva med att inte kunna vara delaktig, men det finns inte så många likvärdiga alternativ dit jag ska. Själv sticker jag om.. hmm... 3 veckor tror jag

 

[_Taggis_]

En liten uppdatering då kanske...

Har flyttat och börjat jobba och hunnit vara här några veckor. Har haft en jäkla kris, den är väl inte över men den börjar plana ut. Det var mkt svårare än jag trott att lämna mitt gamla liv, både boendet och jobbet tog oerhört hårt på mig att lämna. Inte gjorde det heller saken bättre att jag träffade min själsfrände precis innan jag skulle flytta, ja lådorna var i princip packade, jobbet uppsagt och ångerfristen noll.
Så jag har gråtit mig igenom de första veckorna. Det känns som att allting här är sämre, eller åtminstone aldrig i närheten av lika bra som det jag hade där. Har känt mig så himla barnslig som nästan gått och letat fel på allt...

Jag minns då jag köpte den förra lägenheten och redan på visningen kände jag att jag verkligen trivdes där, trots att jag helst vill bo i hus. Den hade äldre stuk och det passar min smak bra. Jag kunde inte gå på visningar i min nya stad pga avståndet så jag skickade ombud, jag behövde nånstans att bo och här är omgivningarna fina och priset var ok.
När jag kom till min nya bostad hade jag redan sorg över den gamla så självklart kände jag mig inte hemma här. Det är en skittråkig lägenhet, det är inga fel på den men det är sjukt opersonlig. Köket är värst, för det går inte att göra nåt åt. Det är så pass nytt att det inte är ekonomiskt försvarbart att renovera, och jag orkar ändå inte hålla på med sånt. Badrummet behöver fixas till i närtid så det kan jag väl påverka, men eftersom jag vill kunna sälja den här inom några år så får jag kompromissa med min personliga stil ändå. Tapeterna i övriga rum är fräscha men tråkiga, de får göras om när ork finns. Just nu känner jag inte ens att jag orkar packa upp allting, för jag vill ändå inte vara här. Däremot är jag så sliten av den här flytten så jag vet att jag kommer inte orka med en ny inom flera år. Det är bara att gilla läget.

Jobbet ptja. Ingen arbetplats kommer nånsin i närheten av den förra i trivselfaktor. Organisationen på nya jobbet verkar mer strukturerad vilket passar mig bättre egentligen, men gud vad jag saknar mina gamla kollegor. Varje dag tänker jag på dem. De jag hunnit träffa hittills på nya jobbet är bra de med, mkt över medel av vad jag upplevt i min bransch hittills men ja... de gamla är ju min "familj" typ.

Jag hoppas verkligen att den sociala biten kommer väga upp. Att jag har vänner, släkt och familj nära. Hittills har jag inte orkat umgås så mkt pga allt flyttande och nytt jobb och att det gjort mig helt slut på kvällarna. Jag har inte direkt känt mig så entusiastisk här, men alla är så glada att jag är här. Själv känner jag att detta var en onödig jävla manöver i mitt liv. Fastän jag vet att jag har uppgifter att fylla här, och om jag inte gjort detta skulle det också känts fel. Samtidigt har jag lämnat en del av min egen identitet, här är jag mer en sten i muren. Där vad jag min egen. Svårt att beskriva.

 

[Unafraid]

En liten uppdatering då kanske...

Har flyttat och börjat jobba och hunnit vara här några veckor. Har haft en jäkla kris, den är väl inte över men den börjar plana ut. Det var mkt svårare än jag trott att lämna mitt gamla liv, både boendet och jobbet tog oerhört hårt på mig att lämna. Inte gjorde det heller saken bättre att jag träffade min själsfrände precis innan jag skulle flytta, ja lådorna var i princip packade, jobbet uppsagt och ångerfristen noll.
Så jag har gråtit mig igenom de första veckorna. Det känns som att allting här är sämre, eller åtminstone aldrig i närheten av lika bra som det jag hade där. Har känt mig så himla barnslig som nästan gått och letat fel på allt...

Jag minns då jag köpte den förra lägenheten och redan på visningen kände jag att jag verkligen trivdes där, trots att jag helst vill bo i hus. Den hade äldre stuk och det passar min smak bra. Jag kunde inte gå på visningar i min nya stad pga avståndet så jag skickade ombud, jag behövde nånstans att bo och här är omgivningarna fina och priset var ok.
När jag kom till min nya bostad hade jag redan sorg över den gamla så självklart kände jag mig inte hemma här. Det är en skittråkig lägenhet, det är inga fel på den men det är sjukt opersonlig. Köket är värst, för det går inte att göra nåt åt. Det är så pass nytt att det inte är ekonomiskt försvarbart att renovera, och jag orkar ändå inte hålla på med sånt. Badrummet behöver fixas till i närtid så det kan jag väl påverka, men eftersom jag vill kunna sälja den här inom några år så får jag kompromissa med min personliga stil ändå. Tapeterna i övriga rum är fräscha men tråkiga, de får göras om när ork finns. Just nu känner jag inte ens att jag orkar packa upp allting, för jag vill ändå inte vara här. Däremot är jag så sliten av den här flytten så jag vet att jag kommer inte orka med en ny inom flera år. Det är bara att gilla läget.

Jobbet ptja. Ingen arbetplats kommer nånsin i närheten av den förra i trivselfaktor. Organisationen på nya jobbet verkar mer strukturerad vilket passar mig bättre egentligen, men gud vad jag saknar mina gamla kollegor. Varje dag tänker jag på dem. De jag hunnit träffa hittills på nya jobbet är bra de med, mkt över medel av vad jag upplevt i min bransch hittills men ja... de gamla är ju min "familj" typ.

Jag hoppas verkligen att den sociala biten kommer väga upp. Att jag har vänner, släkt och familj nära. Hittills har jag inte orkat umgås så mkt pga allt flyttande och nytt jobb och att det gjort mig helt slut på kvällarna. Jag har inte direkt känt mig så entusiastisk här, men alla är så glada att jag är här. Själv känner jag att detta var en onödig jävla manöver i mitt liv. Fastän jag vet att jag har uppgifter att fylla här, och om jag inte gjort detta skulle det också känts fel. Samtidigt har jag lämnat en del av min egen identitet, här är jag mer en sten i muren. Där vad jag min egen. Svårt att beskriva.

Vad jobbig situation! Jag skulle vilja säga att hösten är tuff för många, jag har bytt jobb och veckopendlar. Orkar verkligen inte umgås på kvällarna med någon. Känner mig sjukt tråkig, men hösten ÄR tuff.

 

[_Taggis_]

Vad jobbig situation! Jag skulle vilja säga att hösten är tuff för många, jag har bytt jobb och veckopendlar. Orkar verkligen inte umgås på kvällarna med någon. Känner mig sjukt tråkig, men hösten ÄR tuff.

Mja. I mitt fall är nog snarare tillvaron tuff. Jag brukar må sämst på sommaren så jag tycker hösten i sig är helt ok. Men jag är helt knäckt av den här flytten. Fattar inte hur nåt som är rätt kan kännas så jävla fel, fastän jag ändå vet att det är rätt. Känner inte att jag ångrar mig för jag vet att jag skulle gjort det ändå, av andra skäl. Det känns bara helt jävla onödigt som manöver. Kan inte riktigt förklara känslan tror jag.

 

[Araminta]

En liten uppdatering då kanske...

Har flyttat och börjat jobba och hunnit vara här några veckor. Har haft en jäkla kris, den är väl inte över men den börjar plana ut. Det var mkt svårare än jag trott att lämna mitt gamla liv, både boendet och jobbet tog oerhört hårt på mig att lämna. Inte gjorde det heller saken bättre att jag träffade min själsfrände precis innan jag skulle flytta, ja lådorna var i princip packade, jobbet uppsagt och ångerfristen noll.
Så jag har gråtit mig igenom de första veckorna. Det känns som att allting här är sämre, eller åtminstone aldrig i närheten av lika bra som det jag hade där. Har känt mig så himla barnslig som nästan gått och letat fel på allt...

Jag minns då jag köpte den förra lägenheten och redan på visningen kände jag att jag verkligen trivdes där, trots att jag helst vill bo i hus. Den hade äldre stuk och det passar min smak bra. Jag kunde inte gå på visningar i min nya stad pga avståndet så jag skickade ombud, jag behövde nånstans att bo och här är omgivningarna fina och priset var ok.
När jag kom till min nya bostad hade jag redan sorg över den gamla så självklart kände jag mig inte hemma här. Det är en skittråkig lägenhet, det är inga fel på den men det är sjukt opersonlig. Köket är värst, för det går inte att göra nåt åt. Det är så pass nytt att det inte är ekonomiskt försvarbart att renovera, och jag orkar ändå inte hålla på med sånt. Badrummet behöver fixas till i närtid så det kan jag väl påverka, men eftersom jag vill kunna sälja den här inom några år så får jag kompromissa med min personliga stil ändå. Tapeterna i övriga rum är fräscha men tråkiga, de får göras om när ork finns. Just nu känner jag inte ens att jag orkar packa upp allting, för jag vill ändå inte vara här. Däremot är jag så sliten av den här flytten så jag vet att jag kommer inte orka med en ny inom flera år. Det är bara att gilla läget.

Jobbet ptja. Ingen arbetplats kommer nånsin i närheten av den förra i trivselfaktor. Organisationen på nya jobbet verkar mer strukturerad vilket passar mig bättre egentligen, men gud vad jag saknar mina gamla kollegor. Varje dag tänker jag på dem. De jag hunnit träffa hittills på nya jobbet är bra de med, mkt över medel av vad jag upplevt i min bransch hittills men ja... de gamla är ju min "familj" typ.

Jag hoppas verkligen att den sociala biten kommer väga upp. Att jag har vänner, släkt och familj nära. Hittills har jag inte orkat umgås så mkt pga allt flyttande och nytt jobb och att det gjort mig helt slut på kvällarna. Jag har inte direkt känt mig så entusiastisk här, men alla är så glada att jag är här. Själv känner jag att detta var en onödig jävla manöver i mitt liv. Fastän jag vet att jag har uppgifter att fylla här, och om jag inte gjort detta skulle det också känts fel. Samtidigt har jag lämnat en del av min egen identitet, här är jag mer en sten i muren. Där vad jag min egen. Svårt att beskriva.

Kan det vara en idé för dig att faktiskt läsa dina tidigare inlägg i den här tråden? Påminna dig själv om varför du tog steget och försöka hitta den känslan igen?

Det är lätt att hamna i flykt när man inte mår hundra. Tankar om att alla problem försvinner bara jag byter miljö. Att flytta och/eller byta jobb är lockande lösningar för att de är konkreta. Det finns givetvis situationer där byte av miljö verkligen är lösningen och det går aldrig att förutspå framtiden, hur mycket vi än försöker.

Det jag menar med denna filosofiska utläggning är att det oftast finns anledning att stå emot den första impulsen att fly. Att medvetet vara lite trög och långsam för att ge hjärnan en chans att processa det nya och reda ut om det faktiskt är miljön som är problemet. Jag tror ofta att vi överskattar vår egen flexibilitet. Att människan som väsen egentligen trivs ganska dåligt med förändringar och att vi just därför behöver stå still en stund efter att vi rört på oss.

 

[Scata]

Kan det vara en idé för dig att faktiskt läsa dina tidigare inlägg i den här tråden? Påminna dig själv om varför du tog steget och försöka hitta den känslan igen?

Det är lätt att hamna i flykt när man inte mår hundra. Tankar om att alla problem försvinner bara jag byter miljö. Att flytta och/eller byta jobb är lockande lösningar för att de är konkreta. Det finns givetvis situationer där byte av miljö verkligen är lösningen och det går aldrig att förutspå framtiden, hur mycket vi än försöker.

Det jag menar med denna filosofiska utläggning är att det oftast finns anledning att stå emot den första impulsen att fly. Att medvetet vara lite trög och långsam för att ge hjärnan en chans att processa det nya och reda ut om det faktiskt är miljön som är problemet. Jag tror ofta att vi överskattar vår egen flexibilitet. Att människan som väsen egentligen trivs ganska dåligt med förändringar och att vi just därför behöver stå still en stund efter att vi rört på oss.

Ville bara säga att du formulerar dig väldig bra och säger väldigt kloka saker

 

[Araminta]

Ville bara säga att du formulerar dig väldig bra och säger väldigt kloka saker

Tack! Det värmer att höra

 

[_Taggis_]

Kan det vara en idé för dig att faktiskt läsa dina tidigare inlägg i den här tråden? Påminna dig själv om varför du tog steget och försöka hitta den känslan igen?

Det är lätt att hamna i flykt när man inte mår hundra. Tankar om att alla problem försvinner bara jag byter miljö. Att flytta och/eller byta jobb är lockande lösningar för att de är konkreta. Det finns givetvis situationer där byte av miljö verkligen är lösningen och det går aldrig att förutspå framtiden, hur mycket vi än försöker.

Det jag menar med denna filosofiska utläggning är att det oftast finns anledning att stå emot den första impulsen att fly. Att medvetet vara lite trög och långsam för att ge hjärnan en chans att processa det nya och reda ut om det faktiskt är miljön som är problemet. Jag tror ofta att vi överskattar vår egen flexibilitet. Att människan som väsen egentligen trivs ganska dåligt med förändringar och att vi just därför behöver stå still en stund efter att vi rört på oss.

Du är så klok

Jag har läst igenom trådstarten och de längre inläggen. Ja, jag vet varför jag flyttade, och jag vet att om jag inte hade gjort det så hade det inte känts bra med hänsyn till mina föräldrar och familjeföretaget. Men jag kan inte komma över sorgen över att ändå ha lämnat nåt som var "mitt" till förmån för att bara bli en del av andra. Jag kan nog verkligen inte beskriva det på nåt annat sätt. För mig har det i hela mitt liv varit viktigt att skapa sig en egen tillvaro, ffa då jag alltid känt mig som den där misslyckade ensamvargen som aldrig lyckas med nåt utan bara hattar runt och aldrig rotar mig nånstans.

Ang att fly så håller jag med, jag har gjort det många ggr. Men inte denna ändå. Jag började tänka tanken innan möjligheten uppstod. Däremot känner jag att just nu är flyktinstinkten stor. Jag vet att jag får tillbaka mitt gamla jobb om jag vill, men det är inte aktuellt att flytta dit nu. Det är så mkt praktiskt som står i vägen så det är inte alls tänkbart. Däremot känner jag att jag sätter en deadline på 1,5 år... då förutspås bostadsmarknaden ha stabiliserat sig och mitt bolån går ut. Inte för att det är avgörande men det är skönt att ha en gräns för hur länge jag måste bita ihop i den här tråkiga bostaden. Under den tiden borde jag dessutom ha hunnit landa och utvärdera resten av tillvaron.

Det tråkiga är att familjerörelsen inte är flyttbar, och inte heller mina släktingar och vänner. Så om jag inte trivs här för egen del så går jag miste om mkt annat på köpet. Det är nog det som känns värst faktiskt. Jag själv kan flytta men jag kan inte få det med mig. Samtidigt som att vara i en tillvaro man inte trivs med är själadödande i sig fast på ett annat vis.

 

[Araminta]

Du är så klok

Jag har läst igenom trådstarten och de längre inläggen. Ja, jag vet varför jag flyttade, och jag vet att om jag inte hade gjort det så hade det inte känts bra med hänsyn till mina föräldrar och familjeföretaget. Men jag kan inte komma över sorgen över att ändå ha lämnat nåt som var "mitt" till förmån för att bara bli en del av andra. Jag kan nog verkligen inte beskriva det på nåt annat sätt. För mig har det i hela mitt liv varit viktigt att skapa sig en egen tillvaro, ffa då jag alltid känt mig som den där misslyckade ensamvargen som aldrig lyckas med nåt utan bara hattar runt och aldrig rotar mig nånstans.

Ang att fly så håller jag med, jag har gjort det många ggr. Men inte denna ändå. Jag började tänka tanken innan möjligheten uppstod. Däremot känner jag att just nu är flyktinstinkten stor. Jag vet att jag får tillbaka mitt gamla jobb om jag vill, men det är inte aktuellt att flytta dit nu. Det är så mkt praktiskt som står i vägen så det är inte alls tänkbart. Däremot känner jag att jag sätter en deadline på 1,5 år... då förutspås bostadsmarknaden ha stabiliserat sig och mitt bolån går ut. Inte för att det är avgörande men det är skönt att ha en gräns för hur länge jag måste bita ihop i den här tråkiga bostaden. Under den tiden borde jag dessutom ha hunnit landa och utvärdera resten av tillvaron.

Det tråkiga är att familjerörelsen inte är flyttbar, och inte heller mina släktingar och vänner. Så om jag inte trivs här för egen del så går jag miste om mkt annat på köpet. Det är nog det som känns värst faktiskt. Jag själv kan flytta men jag kan inte få det med mig. Samtidigt som att vara i en tillvaro man inte trivs med är själadödande i sig fast på ett annat vis.

Jag tycker du skriver väldigt klokt du med. Jag kan verkligen förstå känsla av splittring mellan det egna och det gemensamma. 1,5 år låter som en väldigt klok tidsram.

So uppmuntran så kan jag berätta att jag var vansinnigt osäker på nuvarande arbetsplats de första 1-2 åren. Jag hade innan varit tvärtom, älskat att komma ny och snarare blivit uttråkad ju längre tiden gick. Det var väldigt ovant att inte känna sig hemma på en gång men nu är jag väldigt glad att jag höll ut. Är inne på mitt femte år och har inget behov av att byta.

 

[_Taggis_]

Då har det gått ganska precis 4 månader. Ingenting har ändrats, mer än att jag kommit in i vardagen med jobb osv. Jag funderar fortfarande på varför i helvete jag flyttade hit... Jo jag vet varför jag gjorde det. Men med facit i hand skulle jag verkligen ha låtit bli. Men nu är det som det är.

Jobbet är ok, men that's it. Jag är en person som älskar att jobba, men förra veckan skulle jag tillbaka till jobbet efter en veckas ledighet och för första gången på många år kände jag ett motstånd till det. För mig betyder det att jag inte älskar det här jobbet. Förr har jag kunnat längta tillbaka efter en ledighet. Nu kände jag mest att nej, det kvittar. Inte för att jag vantrivs, utan mer för att det betyder inget för mig. Jag känner mig inte viktig där, jag fyller ingen funktion som nån annan inte kan göra lika bra. Och värst av allt är att jag känner inget intresse av att utvecklas, det är i det närmaste en personlighetsförändring för mig. Jag har tyckt om den här branschen för att man kan alltid utvecklas. Men jag bryr mig inte. Jag tror inte ens att det är jag själv som skriver det, så främmande är det för mig att känna så... Men mest skäms jag för att jag fick en relativt hög lön, jämfört med mina kollegor ligger jag flera tusenlappar högre i månaden. Och jag känner mig bara oengagerad vilket är oerhört främmande för mig, jag är en högpresterande person egentligen. Tackolov syns det inte, för det kan fortfarande gömmas under att jag är ny på jobbet och inte kan så mkt därför. Men jag känner pressen att börja leverera snart. Och själv känner jag bara att det är ingen ide för jag vill ändå inte vara här. Jag försöker bita ihop och tänka att all erfarenhet man samlar på sig är bra för framtiden, och det är väl vad som räddar mig.
Kollegorna är bra så det är inget alls jag kan klaga på där. Men det är inte samma trivsel överlag som det jag flyttade ifrån.
Schemat är också sämre än mitt förra. Vilket jag visste men såklart inte kunde leva mig in i förrän jag provat. Men det är verkligen svårt att kombinera med min egen firma som jag startade förra våren. Jag kan inte alls jobba extra såsom jag gjorde då, och det gör att jag inte heller orkat ta tag i att söka mig kontakter. Jag kommer ändå inte att kunna vara tillgänglig i den mån jag vill kunna vara, och då känns det inte som nån ide. Det stressar mig att lägga det på hyllan.

Boendet, ja... jag har kommit tillrätta så pass att jag inte hatar att vara hemma. Men det är heller ingen som helst glädje i det. Lägenheten är tråkig och opersonlig och jag har ingen ork att göra nåt åt det heller. Är om möjligt ännu mindre engagerad i det än min jobbsituation. Jag har bara packat upp det mesta av mina saker, men inte pyntat och ställt i ordning. Jag vill ändå inte bo här. Jag känner mest för att ta hit en stor container och kasta en massa saker så att jag slipper se dom, än mindre packa ner skiten nästa gång jag ska flytta.

Familjeföretaget... Pappa är glad såklart att jag engagerar mig. Men jag känner inte att jag kommer kunna axla det där på egen hand sedan. Kan inte se att jag kommer kunna förvalta det lika bra. Jag måste dessutom jobba så mkt på mitt eget jobb så det är begränsat hur mkt jag orkar ta in av driften av familjeföretaget på fritiden. Dessutom är han pensionär nu och han har all tid i världen, vilket i sin tur gör att det mesta av det jag hade behövt vara med på är redan gjort när jag har tid. Frustrerande

Mitt sociala liv har blivit marginellt bättre, mest kopplat till min bästa vän som bor här. Övriga vänner och bekanta träffar jag inte så värst ofta ändå.

Orten... Ptja, det finns ingen som helst hemmakänsla och jag är nog ärligt talat bara här av praktiska skäl. Och det finns en träningsanläggning där jag kan träna trots att jag jobbar skift, det fanns inte där jag bodde sist så det är väl egentligen det enda jag uppskattar mer här. Och min familj är glad, det är väl det. Själv känner jag att jag helst hade blivit överkörd varje dag jag går ut. Det hade underlättat så väldigt mkt att bara upphöra att existera. Den här förändringen har mest hjälpt mig att inse att livet är oerhört ointressant.

Ska bli intressant att se om nånting känns bättre om några månader till....

 

[Scata]

Fy så tungt du har det just nu. Jag hoppas verkligen att det kommer att bli bättre!

Jag vet att du inte frågar efter några hurtiga tips, men jag vill ändå kasta in några funderingar efter att ha läst din ledsamma uppdatering.

Har du funderat på någon plan b, om det inte känns bättre till sommaren?
Familjeföretaget, är det något som du vill satsa på?
Om du vill det så kanske du ska gå in där till 50 % och ha ett annat jobb 50 %. Eller gå all in redan nu om din pappa är pensionär?
Jobbet du har nu, är det där "skon klämmer " eller är det som det låter på ditt inlägg, att allt blev galet? Är det det?

Om du drömmer, vad längtar du efter då?
Jag hoppas innerligt att du har någon längtan kvar

 

[_Taggis_]

Fy så tungt du har det just nu. Jag hoppas verkligen att det kommer att bli bättre!

Jag vet att du inte frågar efter några hurtiga tips, men jag vill ändå kasta in några funderingar efter att ha läst din ledsamma uppdatering.

Har du funderat på någon plan b, om det inte känns bättre till sommaren?
Familjeföretaget, är det något som du vill satsa på?
Om du vill det så kanske du ska gå in där till 50 % och ha ett annat jobb 50 %. Eller gå all in redan nu om din pappa är pensionär?
Jobbet du har nu, är det där "skon klämmer " eller är det som det låter på ditt inlägg, att allt blev galet? Är det det?

Om du drömmer, vad längtar du efter då?
Jag hoppas innerligt att du har någon längtan kvar

Ja jag hoppas att ett under ska ske. Vet inte om jag tror på det, men jag hoppas. Det vore ju det bästa och mest praktiska om jag bara började trivas.

Plan B - Nja. Till sommaren är det inte aktuellt i vilket fall. Jag behöver nog bo här i minst ett år till. Nu när jag ändå är här kan det vara en bra ide att sitta lite lugnt i båten och bara vara i det som är, istället för att jäkta vidare. Till sommaren kommer nog livet ändå av naturliga skäl bli mer intressant, eftersom jag då har semester och kan åka härifrån. Det kanske ger energi att orka med kommande höst och vinter.

Familjeföretaget har ett affektionsvärde men är inget man kan leva på enbart, och framförallt inte eftersom jag måste dela det med ett syskon. Ingen av oss har nog lust eller vill lägga alla sina pengar + lån på att köpa ut den andre heller. Det passar bäst som bisyssla och det är så jag ser det framöver med. Såhär års är det även lågsäsong där och jag hoppas att jag kommer igång mer till våren, och kanske hittar lite mer inspiration till tillvaron här. Mitt eget jobb är också ett jobb där man jobbar 100% eller inte alls, det finns inga deltider i branschen. Förvisso kan jag ju sluta med det och göra annat på deltid, men det känns inte aktuellt nu. Och det är inte alls i mitt yrke som skon klämmer. Det är en mer övergripande misstrivsel, som blev väldigt övertydlig nu då jag ändå satsade mkt på att flytta hit och det inte alls föll ut speciellt väl. Det känns.

Jag drömmer just nu om att kunna spendera tid med min kärlek. Oavsett vart. Just nu skulle jag vara nöjd om vi bara kunde träffas, men hans skilsmässa samt avståndet omöjliggör det nu en tid framöver och ja, det gör inte direkt trivseln bättre överlag.
Jag drömmer även om att hitta en fritidssysselsättning som ger mig nåt. Just nu har jag ingen passion. Jag jobbar, går med hunden, tränar och träffar familj/kompisar. Övrig tid sitter jag bara av tiden. Jag har inget i min vardag som jag brinner för. Hästintresset har varit min passion men är det inte längre. Jag känner mest en tomhet och likgiltighet inför precis alla delar av tillvaron och jag har inte jättestor tilltro till att det kommer att ändras desto mer. Jag har aldrig varit ett fan av livet, och nu börjar jag faktiskt ge upp hoppet om att det nånsin kommer kännas bra. Oavsett vad jag gör för att förändra känner jag att det bara blir att flytta problem. Den här flytten personifierade det.

 

[snöstorm]

Ja jag hoppas att ett under ska ske. Vet inte om jag tror på det, men jag hoppas. Det vore ju det bästa och mest praktiska om jag bara började trivas.

Plan B - Nja. Till sommaren är det inte aktuellt i vilket fall. Jag behöver nog bo här i minst ett år till. Nu när jag ändå är här kan det vara en bra ide att sitta lite lugnt i båten och bara vara i det som är, istället för att jäkta vidare. Till sommaren kommer nog livet ändå av naturliga skäl bli mer intressant, eftersom jag då har semester och kan åka härifrån. Det kanske ger energi att orka med kommande höst och vinter.

Familjeföretaget har ett affektionsvärde men är inget man kan leva på enbart, och framförallt inte eftersom jag måste dela det med ett syskon. Ingen av oss har nog lust eller vill lägga alla sina pengar + lån på att köpa ut den andre heller. Det passar bäst som bisyssla och det är så jag ser det framöver med. Såhär års är det även lågsäsong där och jag hoppas att jag kommer igång mer till våren, och kanske hittar lite mer inspiration till tillvaron här. Mitt eget jobb är också ett jobb där man jobbar 100% eller inte alls, det finns inga deltider i branschen. Förvisso kan jag ju sluta med det och göra annat på deltid, men det känns inte aktuellt nu. Och det är inte alls i mitt yrke som skon klämmer. Det är en mer övergripande misstrivsel, som blev väldigt övertydlig nu då jag ändå satsade mkt på att flytta hit och det inte alls föll ut speciellt väl. Det känns.

Jag drömmer just nu om att kunna spendera tid med min kärlek. Oavsett vart. Just nu skulle jag vara nöjd om vi bara kunde träffas, men hans skilsmässa samt avståndet omöjliggör det nu en tid framöver och ja, det gör inte direkt trivseln bättre överlag.
Jag drömmer även om att hitta en fritidssysselsättning som ger mig nåt. Just nu har jag ingen passion. Jag jobbar, går med hunden, tränar och träffar familj/kompisar. Övrig tid sitter jag bara av tiden. Jag har inget i min vardag som jag brinner för. Hästintresset har varit min passion men är det inte längre. Jag känner mest en tomhet och likgiltighet inför precis alla delar av tillvaron och jag har inte jättestor tilltro till att det kommer att ändras desto mer. Jag har aldrig varit ett fan av livet, och nu börjar jag faktiskt ge upp hoppet om att det nånsin kommer kännas bra. Oavsett vad jag gör för att förändra känner jag att det bara blir att flytta problem. Den här flytten personifierade det.

Har följt tråden och hoppas det ordnar upp sig håller tummarna att det blir du och mannen när skilsmässan är klar!

 

[_Taggis_]

Nu har det gått över ett år sedan flytten, och jag har inte skrivit här sedan januari. Jäklar vad tiden går. Jag läste igenom det första inlägget jag skrev, eftersom jag på sistone haft en riktigt tung period då jag verkligen funderat kring vilka grunder jag fattade beslutet på. Jag fattar inte idag hur jag kunde tänka att detta skulle bli bra, så jag var tvungen att gå tillbaka i minnet och analysera. Och min slutsats är helt enkelt att jag dels gjorde slutsatsen att ridningen hade en större betydelse för tviseln än vad den faktiskt hade. Jag tivdes där helt enkelt, oavsett ridningens inverkan. Jag tror att jag inte förstod det riktigt. Samtidigt var jag så färgad av livet med häst så att jag nog inte ens tänkte tanken på att om jag skulle sluta med häst, så hade jag haft vädligt mkt tid till att resa. Det är väl sånt man missar när man liksom haft häst i så många år så man inte vet hur det känns att inte ha det. Och hur fri man blir, ffa med take på pengar och tid. Det var så främmande för mig så jag helt glömde den aspekten, att jag nog hade kunnat stanna kvar och lägga tid på att resa hit istället för att flytta hit. Menmen, det är som det är. Lätt att se i efterhand.

Jag tog ut några citat från mitt första inlägg, för att kunna göra någon slags analys.

Om min vardag då:
"/.../och i takt med det börjar jag känna att andra saker saknas. Framförallt vänner, ett socialt liv, min familj. Det känns som att jag bara jobbar. Det gör iofs inget, men jag tror att jag jobbar så mkt mest för att kompensera för att jag inte har nåt annat, jag sitter mest ensam, går ut med hunden, försöker träna... men jag känner inte att jag har någon tillhörighet."

Ok, så hur blev det av att flytta hit då? Jag jobbar mindre, ja det gör jag. Det beror på att mitt nya jobb har så dåligt schema så att jag inte alls kunnat jobba i mitt eget företag, utan fått lägga det på is. Har det varit en vinst? - Nej, snarare en tillbakagång. Man kan säga att jag har mer fritid som jag sitter och har tråkigt på istället för att ha ett extrajobb som jag trivs med.
Har jag fått ett socialt liv? Ja delvis, men jag skulle säga att jag sitter nog minst lika mkt ensam ändå. Mina vänner har ju sina egna liv, familjebildning, karriärer, skaffar sladdbarn just nu osv. Inte har de tid med mig. De enda som har tid med mig är mina föräldrar. Det är ju trevligt förvisso, men de hade haft tid även om jag bott kvar. För de är ju pensionärer. Mina vänner träffar jag så pass sällan så det hade räckt med att hälsa på nån gång per år. Den stora vinsten är att jag kan hälsa på mina äldre släktingar oftare, de som inte kan resa nånstans.

Om orten jag skulle komma att flytta till skrev jag:
"Jag tycker orten är ganska tråkig, och klimatet passar mig inte alls, men det hade varit skönt att bo där ur ett socialt och praktiskt perspektiv."

Så sant. Jag hatar att bo här. Det är kallt och mörkt och allmänt oinspirerande. Praktiskt, ja. men det är det enda. Socialt är det inte jättemkt bättre, som jag skrev ovan.

"Å andra sidan känner jag att det är rätt tid att bege sig - jag har förhoppningsvis flera år kvar av mina pigga föräldrar, där vi kan umgås och göra roliga saker, förkovra oss i familjerörelsen och jag kan lära mig det ordentligt på plats innan de blir för gamla för det. Och såklart är jag trött på att inte ha vänner. Jag har bekanta här som jag träffar ibland, men det är liksom fattigt. Jag är trött på att känna mig ensam helt enkelt."

Ja, för familjegrejen blev det bättre. Alla är nöjda. Jag är det inte, men jag är inte en nöjd person, jag kommer aldrig bli nöjd eftersom livet är tråkigt i sig. Om jag trodde att jag skulle bli mindre ensam så hade jag fel. Ironiskt nog så har jag rest till min gamla ort och hälsat på mina bekanta där flera ggr det senaste året, för att jag inte kan stå ut här utan att ha en resa härifrån att se fram emot. Så ja, bevisligen var mitt sociala liv där inte alls fattigare än här. Det är lätt att tro att saker ska bli bättre, när man i själva verket har det så bra man kan ha det.


Efter att jag skrev i januari så har det ju varit vår, och jag kunde jobba en del i familjeföretaget. Frustrationen över att min far, som är pensionär och har hunnit göra bort en massa saker innan jag pga jobbet haft tid att delta, är möjligen lägre. Jag ser det helt enkelt som att det ger honom något att sysselsätta sig med och det är väl bra med det då. För min del gör det väl inte att jag lär mig lika mkt som jag borde, men jag har släppt den ambitionen. Det får vara som det är. Vi jobbade en del ihop under vår och höst och man får väl se det som en trevlig samvaro om inte annat.
Sommaren som var innebar ytterligare uppgifter på mitt jobb där jag känner att jag måste steppa upp inför nästa år, så vi får väl hoppas att det då kan göra att jag är mer intresserad av jobbet under denna vinter. Kanske kan det skänka nån inspiration dit. Annars innebar sommaren mest en tillflykt då jag kunde resa härifrån och vara borta så mkt som möjligt.

Så, sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att nej, jag kan inte ångra mig eftersom jag med de fakta jag trodde mig ha, såg att det skulle bli bra att flytta. Men jag har lärt mig att man kanske ska inse att om man har en tillvaro som ändå fungerar bra, så ska man inte ge upp den. Nu har jag ryckt upp allt och flyttat hit, och jag kan inte ändra mig. Jag vet inte heller om det skulle vara bra att flytta tillbaka dit och börja om igen. Visst kan jag få tillbaka mitt gamla jobb om det skulle bli en tjänst ledig, men det blir ju ändå inte samma sak. Med facit i hand skulle jag stannat kvar och inte lagt så stor vikt vid att "göra nytta" och att vara familjen till lags. Ibland kanske man helt enkelt inte måste "göra nytta" eller ha ett alibi för saker, utan att det kanske tom räcker med att man trivs med sitt jobb och att vardagen fungerar? Jag vet inte. Livet har då inte blivit bättre av att ha flyttat hit. Men nu är jag här, och jag har blivit så oerhört oinspirerad till precis allting sen jag kom hit. Det är olikt mig men jag har verkligen ingen plan för nånting, jag bara överlever. Men jag får väl helt enkelt stå ut och invänta nån sorts vilja till någonting, vad det då skulle vara...