Nu från dator, lite enklare så.
Men några allmänna funderingar. Tränaren - vad känner du att du får/inte får ut av denne? Du skriver att du vet om dina fel, men känner du att du av tränaren får hjälp med dem, eller mer att de påpekas? Hänger du med hur jag menar? Jag vet inte i hur många år jag hade enorma problem med skolorna. Extrema, helt jävla talanglös kände jag mig. Jag bestämde mig tillslut för att "jag kan inte". Då hade jag i år tragglat med det, och av mer än en tränare fått höra att problemet var si. Att jag skulle göra så istället. Jag försökte göra så men det blev skit ändå, och jag fick igen kommentaren att problemet var si och jag skulle göra så. Dvs de sa åt mig att göra vad jag tyckte jag gjorde. Slutsats - jag var talanglöst kass.
Tills en kompis tyckte att det är helt orimligt att du inte skulle klara det där när du klarar "allt annat" som ingår. Vad fan du kan flytta hästens framdel, hästens bakdel och så vidare. Klart du kan rida skolorna. Nä sa jag, jag kan inte. Sagt och gjort, nämnda kompis ställde sig i ett ridhus, jag satt på hästen. Sen red jag skolor. Och skolor. Och än mer skolor. Helt enkelt för att kompisen kunde förklara på ett bättre (för mig) sätt hur jag skulle göra. Och då blev det plättlätt.
Det där är extremt vanligt, att en tränares metod/språk/etc inte är riktigt passande för just en viss elev. Vissa fungerar det att säga "sitt tyngre i sadeln", en annan ryttare känner "men vadå, jag sitter ju så tungt jag kan, men du säger hela tiden sitt tyngre, hallå?". Men om man för den ryttaren istället säger något annat, som slappna av i knäna, tänk dig att du xxx eller ja nästan vad som helst som får ryttaren att de facto komma ner djupare i sadeln så VIPS fungerar det. Men just instruktionen "sitt tyngre i sadeln" är fel för den ryttaren.
Samma sak med t ex hoppning. Att få höra att "du måste se avståndet, nu kom ni fel igen" hjälper en ryttare men gör ingen skillnad för en annan.
Det är ena grejen. Den andra är hur man hjälper ryttaren att bli bättre på att t ex se avståndet. Här har vi (i ex) en ryttare som tycks både blind och vindögd vad gäller avstånd. Det är uppenbart ingen vits att säga åt hen att "se avståndet". Då får man gå runt det, och se till att ryttaren blir bättre på att rida framåt/korta galoppen/sitta still och hålla käften/vad som nu är bäst på den hästen. Ryttaren kommer fortfarande vara lika blint vindögd för avstånd, men ekipaget kommer få mindre problem.
Så - ärligt och med handen på hjärtat, känns det som tränaren passar dig och att du faktiskt får de verktyg du behöver för att bli bättre? OBS att tränaren påpekar felen och du vet att det är felet är INTE att ge någon verktyg.
Jag har förvisso en häst som kan hoppa. Men som inte är så lätthoppad, eller hon är "riktigt svår" om man ska tro min tränare. Jag håller inte eg med men det beror på att vi bedömer olika saker. Hästen är sjukt ärlig och bussig på hinder och försöker alltid. Men hon blir också övertaggad av hinder, och är stark för mig och kan bli väldigt lång då, vilket ihop med försöker alltid resulterar i - bästa scenariot - plockepinn eller - värsta scenariot - att vi krashar och går omkull (det har vi inte gjort, men det är ren tur, vi har varit fan så nära). Vi nollar i 70 cm, kör lite hit and miss i 80 cm och högre har jag inte startat, finns ingen ide. ATT vi nollar i 70 cm är dock egentligen också lite hit and miss. Om jag rider ordentligt hoppar hästen strålande fint och är inte i närheten av några hinder. Om jag inte rider ordentligt blir det mer hipp som happ, men ärlig häst som är en jäkel på att rädda sig och hinder så låga att hon kan hoppa stillastående gör att det blir felfritt. Lite högre hinder blir felmarginalen högre och bommarna faller.
I somras var mitt mål 90 cm den här säsongen. Vi tränar på upp till 95 cm ungefär. Målet har jag skjutit på framtiden. För vi ska blir djävulskt säkra i 70 först. Sen kommer 80 och 90 komma relativt "på köpet". För det som gör vi får problem på högre höjd FINNS på 70 cm också, men syns inte lika väl på resultatet. I alla fall, så jag känner inte "fan vad jävla kass jag är, hästen kan ju det är ju jag som är värdelös". Det ÄR jag som inte - än - fixar att rida henne tillräckligt bra. Men det är ju en perfekt motivator. Hade JAG ridit perfekt men hästen ändå droppat ett ben här och där hade det känts jobbigare. Men att JAG inte rakriktar i tid, glömmer bort mina ben, låter henne gå iväg för lång, inte orkar hålla ihop henne osv - det innebär att det finns fint utrymme för förbättring. Om HON droppade ett ben här och var bara ändå så tja det är svårare påverka.
Så jag har inför vinterträningen här brutit ner saker och ting till mindre saker. Jag ska skaffa mig bättre bålstabilitet, bättre benstyrka och bättre kroppskontroll. Och så ska vi slipa på lydnaden. Sen ska vi se till att det funkar prickfritt på bommar på marken. För gör det inte det så kommer det inte göra det på varken 70 eller 90 cm. Dessutom ska jag ge fan i att ge upp! Det är ett annat problem. Om/när hon går iväg och blir stark och jag tappar henne, så jag ger lite upp. "Det är ingen ide" och jag slutar ens försöka. Sen brukar vi ta med oss några fler hinder. Samma sak syns på träning, blir det fel första gången blir det oftast kattskit försök två och tre och SEN sätter jag det perfekt. För då börjar jag bli lite sur. Tränaren brukar stilla undra "Varför red du inte sådär första gången?"
Men jag tror mycket sitter i din inställning. Jag är bra på att gå in med "det där går inte/det där kan vi inte än". Då klarar vi det inte. Garanterat inte. Men om jag bara ger fan i att döma ut det direkt utan rider som om och för att vi ska klara det har vi sällan problem alls. För JAG har mer problem (i mitt huvud) än hästen helt enkelt
Jag tror absolut du kan bli bättre, men sikta på bättre på 70 - 80 än gå dubbelnolla i 95 cm just nu =) Ni kommer dit, men först måste ni ta er an hindren på vägen - bokstavligt talat. *pepp*