xfie
Trådstartare
Nu har jag läst och begrundat, reflekterat och vänt och vridit på det. Jag är så otroligt tacksam för att ni är så många fantastiskt empatiska människor som tar tiden att skriva det ni har skrivit.
Nej, jag vet inte om jag är helt frisk. Förmodligen har det satt sina spår men jag har tänkt att jag är på bättringsvägen eftersom jag ändå orkar ta mig upp på morgonen och göra det jag ska. Du har rätt i att det nog vore värt att kolla upp men jag har ju någon jäkla spärr för att söka den där hjälpen, och helst av allt skulle jag vilja klara allting själv. Jag har stor respekt för utbrändhet och jag är den förste att vifta med varningsflaggor för mina vänner och kollegor när de visar stresssymptom, vilket gör det hela lite extra ironiskt. Jag ska verkligen överväga att kolla upp andra vägar och jag ska tänka på att ge det tid. Det är bara så svårt att hålla huvudet över vattenytan när jag inte hittar någon glädje i något i livet.
Det låter som att vi är eller har varit i en liknande situation och det känns väldigt bra att höra att det kan vända. Jag ska ta en allvarlig funderare på hur jag kan ta det vidare härifrån.
Oj, det var en väldigt jobbig tanke. Att jag kanske aldrig kommer tillbaka. Att vara högpresterande är en del av min identitet och det jag på någon nivå valt att satsa på yrkesmässigt. Men såklart har du ju rätt. Håller jag på såhär nu när jag är 26 så kanske jag bränner framtida broar. Hemsk tanke. Deltidssjukskrivning är väl nästa steg, och min chef har också varit inne på det, men det känns avlägset.
Jag har provat mindfulness flera gånger under de senaste åren men jag vet faktiskt inte om jag har gett det en ärlig chans ändå för jag har liksom varit för rastlös för det. Ironiskt. Jag ska ladda ner den igen och köra igång idag. Tack!
Ja, precis så, förstår exakt! Vad är det för mediciner du tar för att bli sån? Jag har funderat länge på om mina p-piller skulle kunna förvärra det här tillståndet och jag har tagit upp det med de som skriver ut dem åt mig och testat flera olika utan att jag har känt mig annorlunda. Ändå ligger tanken och mal. Jag tar även cytostatika men det ger ju mer fysiska biverkningar.
Ja, det kanske är så enkelt. Att jag ska göra en liten kraftansträngning igen och be om hjälp. Jag har funderat på studenthälsan också eftersom jag kan tänka mig att de stöter på många i samma situation där. Jag tror att jag får gå där, i och med att jag doktorerar och ju i alla fall studerar lite på deltid. Jag ska nog höra av mig till dem när terminen startar. Tack för pushen, det är nog det jag behöver för att våga söka.
Skönt, fast hemskt, att höra att någon känner igen sig. Du har verkligen varit igenom ett helvete och det känns ju helt galet att du kört på för fullt ändå. Det är märkligt, det där, hur man inte märker vad man är i förrän man fått lite distans till det.
Vet du att du inte ha några fysiska sviter efter krashen?
Jag brände ut mig för några år sedan första gången. Sen bet jag ihop så fort det gick och körde några år till innan nästa runda.
Nu har jag fått reda på att jag har en del fysiska problem(sköldkörtelpaj, allergier etc). Det spelar nog viss roll i varför jag pajade.
Kanske det är så att du kan bli hjälp genom antingen vitaminer/mineraler eller mediciner?
Kan vara värt att kolla upp iaf.
Sen måste man ju tyvärr låta det ta tid. Jag tycker du låter som en sån som biter ihop lite väl mycket. Jag kan ha fel. Men vissa meningar du skriver påminner om mig. Det blir man sjuk av.
Jag var faktiskt till en väldigt bra akupunktör nyligen. Jag har provat allt inom skolmedicin. Men efter första behandling hos akupunktören började jag storböla. Jag gråter sällan och aldrig bland främlingar. Men ngt triggades och tårarna sprutade.
Efter det började jag känna igen mig själv, hitta min livsgnista. Efter besök 2 kände jag mig betydligt starkare och faktiskt stundtals glad. Jag kände igen MIG igen. Jag är liksom en väldigt positiv människa. Så när jag tappat det har det gått långt.
Kanske du får fundera i lite vidare banor?
Både kolla upp fysiken hos dr och hitta någon att prata med. Och sluta bita ihop, tror jag.
OM du är en sån och du gjort det ett tag. Det gör man gärna för att bli frisk har jag märkt, när man är en högpresterare normalt. Då kanske du behöver hjälp att släppa på det(som jag fick av den läskiga akupunktör-häxan ). Eller av någon annan typ av behandlare - vilken vet jag inte.
Jag hoppas du förstår att du får be om hjälp. Man ska inte behöva gå runt håglös utan vilja. Det är inget liv. I know!
Styrkekramar
Nej, jag vet inte om jag är helt frisk. Förmodligen har det satt sina spår men jag har tänkt att jag är på bättringsvägen eftersom jag ändå orkar ta mig upp på morgonen och göra det jag ska. Du har rätt i att det nog vore värt att kolla upp men jag har ju någon jäkla spärr för att söka den där hjälpen, och helst av allt skulle jag vilja klara allting själv. Jag har stor respekt för utbrändhet och jag är den förste att vifta med varningsflaggor för mina vänner och kollegor när de visar stresssymptom, vilket gör det hela lite extra ironiskt. Jag ska verkligen överväga att kolla upp andra vägar och jag ska tänka på att ge det tid. Det är bara så svårt att hålla huvudet över vattenytan när jag inte hittar någon glädje i något i livet.
Det låter som att vi är eller har varit i en liknande situation och det känns väldigt bra att höra att det kan vända. Jag ska ta en allvarlig funderare på hur jag kan ta det vidare härifrån.
Det låter som om du bara precis håller dig flytande. Då är det svårt att bli bättre. Har du övervägt deltidssjukskrivning? Behöver du byta läkare till någon som är duktig på utmattning och depression?
Har du provat mindfulness? Det ska ha mycket goda resultat och finns som gratis appar.
Det du behöver ta tag i är att få till en bra samtalskontakt. Gör klart att det inte är en prata-av-sig kontakt du behöver.
Det är möjligt att du aldrig mer kan bli en högpresterande person igen, det behöver du acceptera tror jag.
Oj, det var en väldigt jobbig tanke. Att jag kanske aldrig kommer tillbaka. Att vara högpresterande är en del av min identitet och det jag på någon nivå valt att satsa på yrkesmässigt. Men såklart har du ju rätt. Håller jag på såhär nu när jag är 26 så kanske jag bränner framtida broar. Hemsk tanke. Deltidssjukskrivning är väl nästa steg, och min chef har också varit inne på det, men det känns avlägset.
Jag har provat mindfulness flera gånger under de senaste åren men jag vet faktiskt inte om jag har gett det en ärlig chans ändå för jag har liksom varit för rastlös för det. Ironiskt. Jag ska ladda ner den igen och köra igång idag. Tack!
Det är precis så jag känner mig nu, är väldigt blank på nåt vis, är ingetdera liksom. Men det är medicinerna som gör det, förut kände jag ändå mera men mådde sämre, nu är jag inte deppig, inte glad..inte någonting. Är också högst intresserad av att få tillbaka det där glädjekänslan. Det tråkiga är väl att jag inte riktigt vet hur känslan känns längre. Vet inte vad det är jag ska eftersträva liksom, när jag ska "nöja" mig osv. Vet inte riktigt vad som är normalt.
Ja, precis så, förstår exakt! Vad är det för mediciner du tar för att bli sån? Jag har funderat länge på om mina p-piller skulle kunna förvärra det här tillståndet och jag har tagit upp det med de som skriver ut dem åt mig och testat flera olika utan att jag har känt mig annorlunda. Ändå ligger tanken och mal. Jag tar även cytostatika men det ger ju mer fysiska biverkningar.
Jag tycker du ska försöka en vända till i vården att få lite hjälp - jag vet att det är svårt när man inte mår jättedåligt, men kan vara värt ett försök. Och var ärlig, men jag tror att du kanske behöver vara ännu tydligare på att du faktiskt inte orkar med att jobba och ha sociala kontakter som ändå de flesta räknas orka med. Jag biter gärna ihop, tycker att det är inte så farligt, det kunde ju vara värre... Osv men det kan ju också vara så mycket bättre! Det finns hjälp att få även om man inte är på absoluta botten. Om inte vården funkar så kanske gå lite privat? Och om du fortfarande studerar har de väl någon studenthälsa där det borde finnas någon kurator?
Ja, det kanske är så enkelt. Att jag ska göra en liten kraftansträngning igen och be om hjälp. Jag har funderat på studenthälsan också eftersom jag kan tänka mig att de stöter på många i samma situation där. Jag tror att jag får gå där, i och med att jag doktorerar och ju i alla fall studerar lite på deltid. Jag ska nog höra av mig till dem när terminen startar. Tack för pushen, det är nog det jag behöver för att våga söka.
känner igen mig precis. Sprang i i väggen 2009 men fattade inte det då
Sen jobbade jag för fullt efter examen 2010, syrran dog 2011, mamma 2012, pappa dog redan 2008, jobbade heltid under hela tiden. 2013 blev jag arbetslös efter att ha sagt upp mig själv och kom sen aldrig tillbaka till jobb. Nu äntligen har jag en vettig vc efter flytt så nu ska jag testas för arbetsförmåga, vill ju tillbaka till läraryrket, men är så ljudkänslig så är jag ute på nåt är jag slut i flera dagar. Har ju till det en kass höft med som är på g att fixas nu i alla fall så har ont av den med och snedbelastar kroppen.
Önskar man kunde reboota hjärnan så jag kan få tillbaka min plugghästhjärna
Skönt, fast hemskt, att höra att någon känner igen sig. Du har verkligen varit igenom ett helvete och det känns ju helt galet att du kört på för fullt ändå. Det är märkligt, det där, hur man inte märker vad man är i förrän man fått lite distans till det.