Sv: Hur får man sökning neråt?
Jag håller med alla att för många hästar kommer det naturligt att söka fram till handen vid god ridning. Men det gäller ju att kunna förklara vad god ridning är efter ett sådant påstående, tycker jag. Jag tror att många som rider bakifrån och fram GÖR nåt med handen, fast de kanske inte har försökt sätta ord på VAD. Det kanske inte känns eller syns ATT något görs, vilket gör att det är lätt att tro att det bara sker av sig självt. Jag har funderat länge på detta. Varför det är så förbjudet att prata om handen och vad den gör, för något gör den ju!
Har du sett den där roliga gubben, där de olika kroppsdelarna är proportionerliga utifrån hur mycket vi använder våra olika sinnen och kroppsdelar? Hur vi använder kroppen för att "orientera" oss med världen? På den gubben är händerna gigantiska, lika så ögonen, men även öronen och munnen. Kroppen är pluttiliten (för att inte prata om rumpan
), fötterna är lite större osv. Slutsaten är alltså att människan kommunicerar och kontaktar omvärlden oerhört mycket med sina händer och de sinnen som sitter nära huvudet. Det går att träna upp och jämna ut, men hur vi än vänder och vrider så är händerna stora kommunikatörer.
Jag har funderat mycket på tränsridning, vänt o vridit på det en hel del den senaste tiden, och jag känner att jag kommit fram till att händerna faktiskt gör otroligt mycket, även om det är subtilt vid en granskning med ögat (händerna är ju gigantiska i proportion till mängden impulser kroppen använder, alltså kan händerna röra sig med stor finkänslighet kring ett stort spektra av "känslor").
Det är naturligt att människan använder händerna vid kommunikation och kontakt med hästen, när vi har så stora möjligheter med våra händer. Med en balaserad sits kan händerna arbeta ostört och stilla och faktiskt ge alla de finstämda signaler till hästen som de har möjlighet till. Det krävs alltså en balanserad sits för att kunna använda händerna på ett finstämt sätt. Utan en balanserad sits blir det "bullrigt" kring händerna och de kan inte ge rena impulser. När ryttaren rider i en balanserad sits så ger ju även det en mer stilla hand och en stilla hand kan upplevas som att den inte gör så mycket mer än "följer hästen".
Jag upplever nog att jag gör oerhört mycket mer än "bara följer" hästen, dock är det just att följa (lyssna) som är en stor del av vad händerna gör. Händerna talar och händerna lyssnar. Mest lyssnar händerna för att försöka ta upp vad hästen försöker säga (de är följsamma). Jag tror att människan är lite otålig och gärna pratar alldeles för mycket och för många ord ofta. Detta kan göra att hästen stänger av, för den känner att den inte blir lyssnad på ändå. Alltså - ryttaren gör ofta för mycket för ofta med händerna och ger inte hästen en chans att ge ett ärligt svar. Hästen söker lugn, där den får lugn dit söker den sig. Det kan vara genom att böja på nacken. Om ryttaren joxar mycket, så böjer hästen på nacken för att där blir den lämnad ifred. Ryttaren är glad för det känns inte i tyglarna, motståndsfritt. Frågan är bara om hästen kan säga oss något i det läget eller om den kanske rent av gett upp? Detta kan vi som ryttare lära oss något av.
Jag har förstått att hästar är mottrycksdjur i grunden. Detta är bra och går att använda i kommunikationssyfte. Hästen förstår tryck, förstår ryttaren tryck?
Jag säger mig inte vara någon expert alls, men detta är vad jag har kommit fram till. Andra gör säkert annorlunda, och inget är fel - bara annorlunda. Detta har varit funktionellt för mig och min häst utifrån våra förutsättningar:
Min häst är inriden i Spanien på stång och taggig serreta, det har gett mig en häst som skapat möjligheten för mig att fundera över vad det handlar om att rida på träns, för jag har fått börja om med alla problem detta har gett. Det är en lärorik resa fortfarande, och jag tror det alltid kommer att vara det. Han var inriden (van vid ryttare på ryggen), men hade inte fått "munnen skolad" eller hur jag ska säga (jag vet att det näst intill är halshuggning för att använda ett sådant begrepp här, men det skiter jag i
). Att skola hästens mun handlar inte om att länga någon överlinje eller få med bakben eller något, detta bara gör att förutsättningarna för en god kontakt mellan ryttarens hand och hästens mun kommer till stånd. Detta är viktigt för mig i min ridning.
Jag ska försöka sätta ord på det jag gör. Om jag lägger ett tryck i tyglarna, så vill jag att hästen ska acceptera trycket och trycka tillbaka. Det trycket jag ger ska vara samma tryck som jag förväntar mig att hästen ska ge mig tillbaka. När hästen visar att han accepterar trycket (har hört min förfrågan) då måste jag vara blixtsnabb och ge eftergift. TOTAL eftergift. Lång tygel. Belöna tydligt och visa glädje för att vi kommunicerade. Till att börja med övade vi detta stillastående, men ganska sabbt gick det på min häst att göra det i skritt och trav. Ett val mellan halt/skritt/trav så upplevde jag i börja att det på min häst var enklast att göra i skritt. I rörelse och på ryggen.
Senare utvecklas detta till att jag med samma teknik/metod kan placera nosen där jag för stunden vill ha den. En lätt förhållning för att visa att jag har hört att han accepterar, och sedan "för" jag nosen framåt så långt som jag vill ha den, i början nästan ända ner i botten. Jag säger "hit, men inte längre". Detta kan verka förvirrande för hästen i början som ju tidigare fått total eftergift, så när jag har sagt "hit men inte längre" håller jag bara i början kvar bara något steg eller två och ger sen total eftergift. För att visa min glädje över vår goda kommunikation.
På detta sätt har jag fått en god sökning till handen, för han förväntar sig eftergift. På detta sätt har jag fått en god kontakt med munnen och idag kan vi hålla längre samtal och jag kan placera nosen. Det är naturligtvis olika dag för dag, ibland är han "hård" med mig och accepterar inte min förfrågan direkt och då visar han det tydligt. Då får jag fundera på vad jag gör knasigt. Kanske sitter jag som en kratta? Kanske är jag inte i rörelsen som jag ska? Kanske är han trött? Kanske är han upptagen med annat, t ex omgivningen etc etc. Han backar aldrig av från bettet längre utan han säger hellre ifrån i bettet. Han lägger ett tryck, han startar en konversation, om han tycker att jag inte sköter mig eller om jag inte lyssnar till hans behov, eller om jag helt enkelt gör för lite och funderar på annat. Han visar mig hur mycket jobb han orkar och när han behöver vila och han visar mig hur han använder bakbenen.
Trycket/suget/söket jag får från honom varierar från mycket lite till ganska kraftigt, allt beror på hur han känner sig för stunden med mig som ryttare. Jag har en bok från 1930-talet av en författare jag inte mins nu vad han heter (percy något tror jag), som beskrev den rätta känslan som när man håller en liten leksaksbåt i ett snöre i en bäck. När den känslan finns där så känns det bra och det är så jag vill ha det. Allt som sträcker sig förbi där beror på något, och är en signal till mig om att något behöver åtgärdas.
vad långt det blev....
