T
Thornbird
(Tror den här tråden passar bäst på ÄU, även om den på sätt och vis är hästrelaterad)
Ända sedan jag var liten har hästarna varit mitt liv. Jag skaffade egen häst när jag var 11 år, och har sedan dess alltid haft minst en egen häst. När jag skulle gå gymnasiet valde jag hästinriktning eftersom jag var helt säker på att jag ville jobba med hästar. Men under gymnasietiden hände något. Jag vantrivdes på skolan, orkade inte plugga och orkade inte ta hand om varken skolans hästar eller mina egna hästar - och allra minst mig själv. Så här i efterhand är jag ganska säker på att jag var utbränd sista året på gymnasiet. Och jag tror även att det var då mina depressioner och min borderline utlöstes.
Under samma tid blev jag intresserad av att fotografera, och foto har varit mitt största intresse sedan dess. 2008/2009 gick jag en bildjournalistisk utbildning och ville bli fotograf. Men under utbildningen hände en grej som fick mig att gå under totalt, jag lades in på psyk, och har nu varit sjukskriven i snart 1 år. Med dålig ekonomi och allt vad det innebär.
Jag har fotograferat i perioder sedan dess, men på sista tiden har inte heller det känts intressant.
Jag har alltså varit deprimerad i ca 5 år, utan att se någon ljusning. Jag går i terapi, så jag tror att jag sakta men säkert kommer bli bättre nu. Men mina fritidsintressen är och förblir utdöda.
Jag saknar framförallt hästintresset, för jag vet att jag innerst inne älskar hästar, och fotograferandet kan ju liksom ligga vilande utan att det tar skada, vilket inte min häst kan. Jag har inte ens råd att ha häst egentligen.
Jag har dessutom en annan häst, som är utlånad på foder, och jag måste besluta om jag ska sälja henne. Varje gång jag tänker på det så blir jag ledsen, jag drömmer mardrömmar om att hon dör osv, bara för att jag får sådan ångest.
Hästen som jag har hemma är 20 år, och jag känner att jag inte borde "slösa bort" våran sista tid tillsammans, för han har kanske inte så många år kvar. Men varje gång jag ska till stallet och tänker att jag borde rida, känner jag bara för att lägga mig i sängen och gömma mig under täcket resten av livet... Det finns liksom inte den minsta gnutta av intresse kvar. Trots att jag älskar min häst så oerhört mycket.
Det är ju inte bara det att mina tidigare intressen har försvunnit, utan jag har ju inget fritidsintresse överhuvudtaget. Förutom mode och kläder, men det är snarare ett beroende än ett intresse, jag shoppar för att muntra upp mig när jag är nere.
Jag känner mig riktigt ledsen för att mitt hästintresse inte kommer tillbaka. Jag har alltid sett mig som en hästmänniska, jag trodde att jag skulle bo på en gård tillsammans med man och barn och en massa hästar. Jag sade till mig själv att jag aldrig skulle bli en av alla tonåringar som tröttnar på hästar, eller en av alla dem som säljer hästen för att plugga eller resa jorden runt.
Och ändå har jag ingen som helst lust att hålla på med hästar, trots att jag saknar det. Jag förstår inte alls hur det går ihop!
Finns det något jag själv kan göra för att återfå intresset för sådant som jag har tyckt om (och fortfarande egentligen tycker om)? Eller ska jag bara acceptera att det är som det är?
Det här tar riktigt hårt på mig. Även om ni inte har några konkreta råd så uppskattar jag stöd och tips!
Ända sedan jag var liten har hästarna varit mitt liv. Jag skaffade egen häst när jag var 11 år, och har sedan dess alltid haft minst en egen häst. När jag skulle gå gymnasiet valde jag hästinriktning eftersom jag var helt säker på att jag ville jobba med hästar. Men under gymnasietiden hände något. Jag vantrivdes på skolan, orkade inte plugga och orkade inte ta hand om varken skolans hästar eller mina egna hästar - och allra minst mig själv. Så här i efterhand är jag ganska säker på att jag var utbränd sista året på gymnasiet. Och jag tror även att det var då mina depressioner och min borderline utlöstes.
Under samma tid blev jag intresserad av att fotografera, och foto har varit mitt största intresse sedan dess. 2008/2009 gick jag en bildjournalistisk utbildning och ville bli fotograf. Men under utbildningen hände en grej som fick mig att gå under totalt, jag lades in på psyk, och har nu varit sjukskriven i snart 1 år. Med dålig ekonomi och allt vad det innebär.
Jag har fotograferat i perioder sedan dess, men på sista tiden har inte heller det känts intressant.
Jag har alltså varit deprimerad i ca 5 år, utan att se någon ljusning. Jag går i terapi, så jag tror att jag sakta men säkert kommer bli bättre nu. Men mina fritidsintressen är och förblir utdöda.
Jag saknar framförallt hästintresset, för jag vet att jag innerst inne älskar hästar, och fotograferandet kan ju liksom ligga vilande utan att det tar skada, vilket inte min häst kan. Jag har inte ens råd att ha häst egentligen.
Jag har dessutom en annan häst, som är utlånad på foder, och jag måste besluta om jag ska sälja henne. Varje gång jag tänker på det så blir jag ledsen, jag drömmer mardrömmar om att hon dör osv, bara för att jag får sådan ångest.
Hästen som jag har hemma är 20 år, och jag känner att jag inte borde "slösa bort" våran sista tid tillsammans, för han har kanske inte så många år kvar. Men varje gång jag ska till stallet och tänker att jag borde rida, känner jag bara för att lägga mig i sängen och gömma mig under täcket resten av livet... Det finns liksom inte den minsta gnutta av intresse kvar. Trots att jag älskar min häst så oerhört mycket.
Det är ju inte bara det att mina tidigare intressen har försvunnit, utan jag har ju inget fritidsintresse överhuvudtaget. Förutom mode och kläder, men det är snarare ett beroende än ett intresse, jag shoppar för att muntra upp mig när jag är nere.
Jag känner mig riktigt ledsen för att mitt hästintresse inte kommer tillbaka. Jag har alltid sett mig som en hästmänniska, jag trodde att jag skulle bo på en gård tillsammans med man och barn och en massa hästar. Jag sade till mig själv att jag aldrig skulle bli en av alla tonåringar som tröttnar på hästar, eller en av alla dem som säljer hästen för att plugga eller resa jorden runt.
Och ändå har jag ingen som helst lust att hålla på med hästar, trots att jag saknar det. Jag förstår inte alls hur det går ihop!
Finns det något jag själv kan göra för att återfå intresset för sådant som jag har tyckt om (och fortfarande egentligen tycker om)? Eller ska jag bara acceptera att det är som det är?
Det här tar riktigt hårt på mig. Även om ni inte har några konkreta råd så uppskattar jag stöd och tips!
