Förresten, Framtiden: mitt ex gjorde precis sånt här. T.ex. en ask specialbeställd, dyr favoritchoklad som hängdes på porten till mitt lägenhetshus. Det vill säga, han hängde det i vägen inte bara för mig om jag ville ta mig ut, utan också för eventuella grannar som ville passera. Jag kan fortfarande känna den där illamående-känslan. Jag är väldigt obekväm med att dra till mig uppmärksamhet bland folk, inte som i att tala inför publik utan som i att t.ex. gräla offentligt. Jag avskyr det. Han visste om det. Och i den här situationen upplevde jag i alla fall det som att han utnyttjade just det för att tvinga mig att interagera med honom via presenten. Jag kunde ju liksom inte låta den hänga där. Det hade inneburit ett sånt enormt obehag om min breakup på något vis blivit snackis bland grannarna.
Att lämna oombedda presenter och oinbjudet besöka personens hem när denne precis gjort slut är inte snällt eller omtänksamt. Det är gränslöst, självcentrerat, manipulativt, obehagligt och till och med hotfullt. Det spelar ingen roll om det är avsiktligt eller medvetet för att manipulera eller hota.
När jag berättade detta för en manlig släkting (som inte är den patriarkalt beskyddande eller särskilt involverade typen) sa han direkt: ”Ska jag göra något? Vill du ha hjälp? Ska jag åka och prata med honom?” Han förstod precis.
Det var även i det skedet jag började bli rädd på riktigt. Jag visste inte hur långt över gränserna mitt ex skulle gå. Jag var väldigt, väldigt glad över att folk i min omgivning, om än inte alla och absolut inte de jag räknat med mest, såg vad som hände och tog det på allvar.
Den där chokladen åt jag upp. Jag äter för att reglera stress när jag mår för dåligt för att använda sundare strategier, och det blev en så vidrig blandning av känslor. Jag behövde ju tröst i den situationen, men inte av honom. Dessutom var det sånt jag inte hade råd med på den tiden. Han brukade köpa samma choklad när vi var tillsammans och kära. Det är ingen slump att samme man vrålade ”Efter allt jag gjort för dig?!” när jag gjorde slut. Den där asken kändes som ett enda stort dåligt samvete, en påminnelse om att jag inte skulle klara mig utan honom, förebrående hotfulla små bitar av sliskighet. Jag mådde illa under tiden jag åt, men när den där asken var tom och äntligen kunde slängas kände jag sådan otrolig lättnad. Äntligen var jag fri från honom igen. Det var ju bara det jag ville.
Släng chipspåsen, Framtiden, släng den direkt så du slipper ha den i ditt hem. Du kan köpa dina egna chips. Numera köper jag min egen lyxchoklad och äter den med odelad njutning. Och fortfarande känner jag en liten triumf varje gång jag tänker på att jag klarar mig hur bra som helst utan den där mannen, faktiskt tjugo gånger bättre.
Det blev långt det här, men det triggade många gamla känslor.