Hur bemöta ”silent treatment”?

[Aliide]

Jag har sen snart 2 år tillbaka levt med en alldeles underbar. Jag skulle vilja påstå att det är min livsstörsta kärlek som jag hittade efter 30 år. Han är väldigt snäll, omtänksam, rolig och kärleksfull. Men så har vi ett väldigt stort problem; silent treatment. Så fort vi hamnar i en konflikt (för det mesta skitsaker) så ignorerar han mig. Nu menar jag ignorerar på riktigt; han svarar inte på tilltal, tittar inte på mig och detta kan pågå i många dagar.

För mig är det en långsam själslig död, jag känner mig så fruktansvärt liten. Jag vill bara få bekräftat att jag blir hörd, sedd och att man kan prata ut om konflikter. Man behöver inte alltid tycka likadant, men vikten av att kunna komma överens om att man är oense är så fruktansvärt viktigt.

Ett exempel är vår sista konflikt som nu varat sedan i torsdags;

Jag ber honom lämna min sjuka 12 åriga hund hemma när han ska besöka sin mamma. Dels för att hon har en förkärlek att mata hundarna med skit och mina hundar har känslig mage. Min 12 åriga hund skulle inte klara av 3 veckor med diarré. Och dels för att en släktings lilla hund var där, som min tik aldrig träffat. Jag vet inte hur min hund ska reagera på okända hundmöten när hon är risig, eller vad händer om hon biter ifrån när hon väger 20 kilo mer?
Min kille tar såklart med hunden ändå, men lovar att skilja hundarna åt med kompostgaller och inte mata henne.

Några timmar senare får jag sms att hundarna har umgåtts och min tik har blivit matad med kyckling, kex, ost och grisöron. Jag blir skitförbannad då detta säkert är 10e gången han skiter i mina enkla direktiv kring mina hundar.

Konflikten är ett faktum. Eftersom jag är på jobbet så skriver jag ett långt meddelande som han läser och sen blir jag ignorerad över ett dygn. Så här blir det varenda jävla gång. Försöker på söndag eftermiddag ta upp diskussionen, med vikten av att respektera mig och inte göra saker på bekostnad av mina hundars hälsa. Så fort jag tar upp det stänger han av. Han svarar inte ens när jag säger hans namn. Till slut så säger han ”men gud släpp det”. Jag säger att jag vill att han förstår varför jag blir arg och att han aldrig någonsin gör om det. Påtalar vikten av att vi haft samma diskussion flera gånger tidigare men att han ändå skiter i det. Sen sitter han bara och glor rakt fram. Jag börjar till slut gråta då detta är en fruktansvärt jobbig upplevelse för mig; att bli totalt ignorerad. Även detta skiter han i. Han blir helt känslokall. Vilket gör att det alltid varit jag som medlat, försökt förminska mina känslor, stoppat undan konflikten, struntat i att lösa konflikter utan bara försökt bedja honom.

Skulle jag inte ta upp konflikten skulle han kunna vara tyst i flera veckor. Säger jag; ”när ska du sluta sura?” Efter 5 dagar så säger han lugnt ”jag är inte sur, men du har inte ställt någon fråga så jag har inget att säga”. Alternativt ”jag släppte det 15 minuter efter vi bråkade”.

När vi varit sams så har vi kommit överens om att det är okey om han går undan när han känner att han blir för arg och riskerar att säga dumma saker. Det respekterar jag. Men att han, när han lugnat ner sig, också behöver komma och ta upp diskussionen. Man kan inte stoppa huvudet i sanden och låta konflikter vara olösta hela livet.

Jag har förklarat att jag varken sover, äter eller fungerar när han ignorerar mig. Att det är ren tortyr när han inte ens svarar på tilltal. Jag har försökt göra samma lika, ignorera, men det äter upp mig att leva under samma tak och inte ens kunna tilltala varandra så i slutändan landar ändå den bestraffningen i mitt knä

Har ni haft samma typ av relation? Hur gör man? Varför gör människor så här? Det går ju inte att lösa en konflikt med en möbel...

 

[Tonto]

Jag har sen snart 2 år tillbaka levt med en alldeles underbar. Jag skulle vilja påstå att det är min livsstörsta kärlek som jag hittade efter 30 år. Han är väldigt snäll, omtänksam, rolig och kärleksfull. Men så har vi ett väldigt stort problem; silent treatment. Så fort vi hamnar i en konflikt (för det mesta skitsaker) så ignorerar han mig. Nu menar jag ignorerar på riktigt; han svarar inte på tilltal, tittar inte på mig och detta kan pågå i många dagar.

För mig är det en långsam själslig död, jag känner mig så fruktansvärt liten. Jag vill bara få bekräftat att jag blir hörd, sedd och att man kan prata ut om konflikter. Man behöver inte alltid tycka likadant, men vikten av att kunna komma överens om att man är oense är så fruktansvärt viktigt.

Ett exempel är vår sista konflikt som nu varat sedan i torsdags;

Jag ber honom lämna min sjuka 12 åriga hund hemma när han ska besöka sin mamma. Dels för att hon har en förkärlek att mata hundarna med skit och mina hundar har känslig mage. Min 12 åriga hund skulle inte klara av 3 veckor med diarré. Och dels för att en släktings lilla hund var där, som min tik aldrig träffat. Jag vet inte hur min hund ska reagera på okända hundmöten när hon är risig, eller vad händer om hon biter ifrån när hon väger 20 kilo mer?
Min kille tar såklart med hunden ändå, men lovar att skilja hundarna åt med kompostgaller och inte mata henne.

Några timmar senare får jag sms att hundarna har umgåtts och min tik har blivit matad med kyckling, kex, ost och grisöron. Jag blir skitförbannad då detta säkert är 10e gången han skiter i mina enkla direktiv kring mina hundar.

Konflikten är ett faktum. Eftersom jag är på jobbet så skriver jag ett långt meddelande som han läser och sen blir jag ignorerad över ett dygn. Så här blir det varenda jävla gång. Försöker på söndag eftermiddag ta upp diskussionen, med vikten av att respektera mig och inte göra saker på bekostnad av mina hundars hälsa. Så fort jag tar upp det stänger han av. Han svarar inte ens när jag säger hans namn. Till slut så säger han ”men gud släpp det”. Jag säger att jag vill att han förstår varför jag blir arg och att han aldrig någonsin gör om det. Påtalar vikten av att vi haft samma diskussion flera gånger tidigare men att han ändå skiter i det. Sen sitter han bara och glor rakt fram. Jag börjar till slut gråta då detta är en fruktansvärt jobbig upplevelse för mig; att bli totalt ignorerad. Även detta skiter han i. Han blir helt känslokall. Vilket gör att det alltid varit jag som medlat, försökt förminska mina känslor, stoppat undan konflikten, struntat i att lösa konflikter utan bara försökt bedja honom.

Skulle jag inte ta upp konflikten skulle han kunna vara tyst i flera veckor. Säger jag; ”när ska du sluta sura?” Efter 5 dagar så säger han lugnt ”jag är inte sur, men du har inte ställt någon fråga så jag har inget att säga”. Alternativt ”jag släppte det 15 minuter efter vi bråkade”.

När vi varit sams så har vi kommit överens om att det är okey om han går undan när han känner att han blir för arg och riskerar att säga dumma saker. Det respekterar jag. Men att han, när han lugnat ner sig, också behöver komma och ta upp diskussionen. Man kan inte stoppa huvudet i sanden och låta konflikter vara olösta hela livet.

Jag har förklarat att jag varken sover, äter eller fungerar när han ignorerar mig. Att det är ren tortyr när han inte ens svarar på tilltal. Jag har försökt göra samma lika, ignorera, men det äter upp mig att leva under samma tak och inte ens kunna tilltala varandra så i slutändan landar ändå den bestraffningen i mitt knä

Har ni haft samma typ av relation? Hur gör man? Varför gör människor så här? Det går ju inte att lösa en konflikt med en möbel...

Oj, det där låter så fruktansvärt destruktivt och själsdödande. Att han dessutom skiter i dina önskningar innan ni ens är osams låter väldigt jobbigt.

Själv skulle jag nog aldrig stå ut att leva i en relation som är ensidig. Om ni ska kunna fortsätta relationen så kan det såklart inte fortsätta på det här viset. Går det att föra en diskussion om det här när ni inte är osams?

 

[Lovisaleonora]

Ärligt talat: det låter inte sådär jätteunderbart. Att inte kunna hantera konflikter är ju ett gigantiskt problem i en relation.

 

[athena_arabians]

@Aliide: Det är inget annat än psykisk misshandel... och det lär inte bli bättre. Med tanke på hur utstuderad han är skulle det inte förvåna mig om han har någon störning (sociopat/psykopat).

Stick medans du har din psykiska hälsa intakt skulle jag säga.

 

[Aliide]

Ärligt talat: det låter inte sådär jätteunderbart. Att inte kunna hantera konflikter är ju ett gigantiskt problem i en relation.

Det svåra är att han är helt underbar när vi inte har en konflikt. Jag tror inte ens han begriper vad den här tystnaden gör; den äter upp den andra människan och förgör relationer.

Om jag efter 2 dagars ignorering ställer en fråga rörande annat än konflikten så svarar han trevligt. Stoppar jag huvudet i sanden och inte gör, som han säger, ”en grej av det” så funkar det utmärkt. För honom. Han tycker istället jag ältar, är konfliktsökande när det enda jag vill är att vi lugnt diskuterar problemet. I det här fallet så anser jag att han gjort fel, när jag då vägrar nöja mig med kallprat och ignorans så är det jag som är den jobbiga. Alla konflikter ska förbli olösta tydligen. Eftersom det här dessutom inte är förstå gången han inte lyssnar på enkla instruktioner så blir jag fruktansvärt upprörd.

I somras sa jag; snälla, sluta kasta pinnar från klipporna. Hunden kommer gå sönder. Jag tror jag sa det minst 10 gånger. Han fortsätter. Hunden river sönder 5 trampdynor och 4 klor och är sen halt i nästan 2 veckor. Försöker då förklara; ser du konsekvenserna? Kan du inte bara lyssna på mig som känner mina djur? Då bemöts jag på samma sätt; med tystnad.

 

[athena_arabians]

Det svåra är att han är helt underbar när vi inte har en konflikt. Jag tror inte ens han begriper vad den här tystnaden gör; den äter upp den andra människan och förgör relationer.

Om jag efter 2 dagars ignorering ställer en fråga rörande annat än konflikten så svarar han trevligt. Stoppar jag huvudet i sanden och inte gör, som han säger, ”en grej av det” så funkar det utmärkt. För honom. Han tycker istället jag ältar, är konfliktsökande när det enda jag vill är att vi lugnt diskuterar problemet. I det här fallet så anser jag att han gjort fel, när jag då vägrar nöja mig med kallprat och ignorans så är det jag som är den jobbiga. Alla konflikter ska förbli olösta tydligen. Eftersom det här dessutom inte är förstå gången han inte lyssnar på enkla instruktioner så blir jag fruktansvärt upprörd.

I somras sa jag; snälla, sluta kasta pinnar från klipporna. Hunden kommer gå sönder. Jag tror jag sa det minst 10 gånger. Han fortsätter. Hunden river sönder 5 trampdynor och 4 klor och är sen halt i nästan 2 veckor. Försöker då förklara; ser du konsekvenserna? Kan du inte bara lyssna på mig som känner mina djur? Då bemöts jag på samma sätt; med tystnad.

Det är inget trevligt eller underbart alls i hans beteende (att göra så mot ett djur är fan vidrigt på ren svenska!). Allt sker på hans villkor och han behöver inte ta hänsyn till någon annan än sig själv och sina behov/önskningar.

Gör han någonsin som du vill även om det är något han inte skulle vilja göra?

 

[Lovisaleonora]

Det svåra är att han är helt underbar när vi inte har en konflikt. Jag tror inte ens han begriper vad den här tystnaden gör; den äter upp den andra människan och förgör relationer.

Om jag efter 2 dagars ignorering ställer en fråga rörande annat än konflikten så svarar han trevligt. Stoppar jag huvudet i sanden och inte gör, som han säger, ”en grej av det” så funkar det utmärkt. För honom. Han tycker istället jag ältar, är konfliktsökande när det enda jag vill är att vi lugnt diskuterar problemet. I det här fallet så anser jag att han gjort fel, när jag då vägrar nöja mig med kallprat och ignorans så är det jag som är den jobbiga. Alla konflikter ska förbli olösta tydligen. Eftersom det här dessutom inte är förstå gången han inte lyssnar på enkla instruktioner så blir jag fruktansvärt upprörd.

I somras sa jag; snälla, sluta kasta pinnar från klipporna. Hunden kommer gå sönder. Jag tror jag sa det minst 10 gånger. Han fortsätter. Hunden river sönder 5 trampdynor och 4 klor och är sen halt i nästan 2 veckor. Försöker då förklara; ser du konsekvenserna? Kan du inte bara lyssna på mig som känner mina djur? Då bemöts jag på samma sätt; med tystnad.

Hur kan du egentligen beskriva någon som underbar när denne någon faktiskt missköter din hund? Det är verkligen ingen vacker kvalité hos någon, inget jag hade blivit kär i. Djur är inte leksaker.

SEDAN kommer detta med att han ignorerar dig, dina känslor, dina åsikter och dina behov.

Nej, fortfarande inte jätteunderbar. Inte ens lite. Snarare rätt ounderbart.

 

[Aliide]

Oj, det där låter så fruktansvärt destruktivt och själsdödande. Att han dessutom skiter i dina önskningar innan ni ens är osams låter väldigt jobbigt.

Själv skulle jag nog aldrig stå ut att leva i en relation som är ensidig. Om ni ska kunna fortsätta relationen så kan det såklart inte fortsätta på det här viset. Går det att föra en diskussion om det här när ni inte är osams?

Det går att prata om när vi är sams. Då förklarar han att han sällan vet hur han ska uttrycka sig, att han är rädd för att bli arg och säga elaka saker samt att han alltid känner sig påhoppad och går i försvar. Vi har enats om att man ska sluta ignorera varandra, man får gå undan ett tag men att den som väljer att gå undan också tar sitt ansvar; tar upp diskussionen när känslorna lagt sig.

Sen kommer alltid martyren fram; ”Vad jag än säger så blir det fel. Du blir aldrig nöjd.” Det är en klassiker. ”Släpp det för helvete!”. Men eftersom han fortsätter göra samma respektlösa skit så innebär det, för mig, att han inte lärt sig ett skit av tidigare konflikter.

 

[Migo]

Gaslighting. Det han gör mot dig är INTE okej!

 

[Aliide]

Det är inget trevligt eller underbart alls i hans beteende (att göra så mot ett djur är fan vidrigt på ren svenska!). Allt sker på hans villkor och han behöver inte ta hänsyn till någon annan än sig själv och sina behov/önskningar.

Gör han någonsin som du vill även om det är något han inte skulle vilja göra?

Absolut! Det är sällan så att han kör ”my way or the highway”. Han är väldigt enkel att prata med och komma överens med utanför konflikterna. Han ställer alltid upp, uppvaktar, är väldigt kärleksfull och skulle aldrig vara elak utöver när vi hamnar i en konflikt. I vardagen är han väldigt enkel att ha att göra med. Han surar sällan, positiv, glad osv. Så han är på inget vis någon sur galning.

Det är i konflikter han totalt låser sig.

Gällande mina regler kring hundarna så TROR jag det handlar om att han minsann haft hund, han vet bättre, jag överdriver. Saken är att jag känner mina hundar, det är inget liknande det han själv hade i barndomshemmet.

Jag försökte göra en liknelse med hans motorcykel. ”Om du ber mig att inte tvätta din motorcykel med ett visst medel, för att det repat lackar, så gör jag ju inte det. Jag tänker inte ens testa för att försöka motbevisa dig med att det minsann gick bra.” Men det går inte in.

 

[athena_arabians]

Absolut! Det är sällan så att han kör ”my way or the highway”. Han är väldigt enkel att prata med och komma överens med utanför konflikterna. Han ställer alltid upp, uppvaktar, är väldigt kärleksfull och skulle aldrig vara elak utöver när vi hamnar i en konflikt. I vardagen är han väldigt enkel att ha att göra med. Han surar sällan, positiv, glad osv. Så han är på inget vis någon sur galning.

Det är i konflikter han totalt låser sig.

Gällande mina regler kring hundarna så TROR jag det handlar om att han minsann haft hund, han vet bättre, jag överdriver. Saken är att jag känner mina hundar, det är inget liknande det han själv hade i barndomshemmet.

Jag försökte göra en liknelse med hans motorcykel. ”Om du ber mig att inte tvätta din motorcykel med ett visst medel, för att det repat lackar, så gör jag ju inte det. Jag tänker inte ens testa för att försöka motbevisa dig med att det minsann gick bra.” Men det går inte in.

Jag tycker fortfarande att det är ett väldigt obehagligt beteende. Är han beredd att gå i familjeterapi? Om inte får du nog välja om du orkar vara kvar i nuvarande situation eller gå. Han lär som sagt inte ändra beteende utan hjälp. Och det han gör ÄR psykisk misshandel.

För mig är dealbreakern mina djur. Göra något mot dem är aldrig ok.

 

[Liten]

Jag vet ärligt talat inte hur jag hade gjort i din situation. Förmodligen som du, med tillägget att jag hade gått i taket (för mycket temperament? Jag? Mjo...lite...). Jag känner nog ärligt talat att min gräns går vid det du beskriver, helt klart.

Jag har gjort väldigt klart för min partner att jag inte tar den typen av behandling, någonsin, punkt. Vi bor inte ihop, men jag skulle göra precis likadant med honom som om min bästa vän totalt ignorerade mig på det sättet - jag skulle åka dit och sätta mig utanför dörren om jag inte blir insläppt. För något skulle vara alldeles åt skogen fel isf. Att bli ignorerad på det sättet accepterar jag inte, då får vederbörande hellre skrika mig i ansiktet om vilken jävla idiot jag är - jag hanterar det mycket bättre, det är åtminstone nån form av kommunikation och vi kan förhoppningsvis dra några djupa andetag och komma fram till någonting. (Jag menar dock inte att det är sunt att stå och vråla åt varandra stup i ett. Bara för att förtydliga.) Eller att hen säger att "Du, jag är för upprörd över det här nu, kan vi prata lite senare?", och att vi sedan sätter oss och pratar igenom det hela efter en stund (inte struntar i det).

Om din sambo säger att han släppte det hela efter en kvart, så borde han väl också kunna visa det åtminstone - inte fortsätta att ignorera dig så fullständigt?? Att han gör det om och om igen (såsom jag förstår ditt inlägg), när han vet - eftersom du förklarat - hur starkt det påverkar dig och ditt mående när han beter sig så mot dig, det är i mina ögon inte ens i närheten av okej.

Något annat jag inte tar, från någon, är att så tydliga direktiv om mina djurs hälsa fullständigt struntas i. Jag hade blivit rasande, det är så otroligt respektlöst. Mina djurs välmående är mitt ansvar och då är det vad jag säger som gäller. Jag och min partner har olika syn på en del saker på området katter, tex, men han skulle tex aldrig medvetet släppa ut mina (innekatter) eller ge dem annan mat än den jag ger (den ena av mina står på anpassad kost pga nedsatt njurfunktion).

 

[Aliide]

Hur kan du egentligen beskriva någon som underbar när denne någon faktiskt missköter din hund? Det är verkligen ingen vacker kvalité hos någon, inget jag hade blivit kär i. Djur är inte leksaker.

SEDAN kommer detta med att han ignorerar dig, dina känslor, dina åsikter och dina behov.

Nej, fortfarande inte jätteunderbar. Inte ens lite. Snarare rätt ounderbart.

Jag tror inte han missköter hundarna med flit, det finns liksom inget ont uppsåt. Han älskar båda mina hundar innerligt. Däremot så tror jag att han anser att jag ”överdriver” och är hönsmamma. Jag vet att han exempelvis aldrig kommer kasta pinnar från klippor igen, för att han själv såg konsekvensen av det. Men varför inte bara lyssna från början? Varför måste man testa själv? Och sen blir han nog lite självgod när det faktiskt gick bra.

Min ena hund är en jaktidiot, han får aldrig gå lös. Vilket min sambo vet. Men ändå kan han komma in från kvällsrastningen och berätta att hunden varit lös och att ”det gick ju bra”. Det han inte begriper är att det gick bra för att inget levande dök upp just då. Han verkar ha svårt att se framåt, tänka ett steg längre.

 

[Bulldoozer]

Jag ser egentligen ingen lösning mer än att om ni verkligen vill jobba på det så gå till en familjerådgivare.
Min man kan bli likadan när han blir stött att han blir sur och drar sig undan och det får han göra, jag låter honom vara. Skillnaden är att det håller i sig en liten stund och sen återgår saker till det normala. Tidigare i förhållandet så började han städa febrilt när han var irriterad, då jag inte såg några direkta nackdelar med att han var irriterad (blev ju väldigt rent hemma) så lät jag honom hållas . Antingen blir han irriterad mer sällan numera eller så lönade sig inte det beteet tillräckligt för det inte så ofta han börjar städa frenetiskt numera.
På nåt sätt känns det ju som din kille får ut nåt av att bete sig som han gör annars så skulle han inte hålla på så, han är både långsint och verkar gilla att låta dig våndas vilket inte är särskilt trevliga drag. I ditt fall om jag nu verkligen tyckte att jag ändå måste hålla fast vid killen av nån anledning skulle jag dra det nåt varv hos familjerådgivare och sen när han har sina sur-perioder jobba på att jag själv inte ska ta det personligt (då det bara dig själv du kan ändra på) utan helt enkelt unna mig att göra roliga saker för mig själv.
Han har uppenbart inte ett sunt sätt att hantera konflikter men det kan du inte göra så mycket åt utan han måste fixa det själv (vilket han inte kommer göra om han själv inte tycker att det är ett problem) det enda du kan göra är att försöka ändra hur du själv hanterar detta och det inte värt att gå och må dåligt i flera dagar bara för att han känner ett behov av att sura.

 

[Liten]

En nära vän, numera avliden, sa en gång att "Jag älskar dig, men jag älskar fan inte allt du gör!". Det är något som jag bär med mig, och kom att tänka på nu.



Jag menar inte att din sambo menar att göra dig illa, att hans uppsåt nödvändigtvis är ont. Men i det du beskriver här i tråden, låter det inte som att han respekterar dig och dina känslor. Med dina djur borde det räcka att du förklarat att vissa saker gäller, även om han inte nödvändigtvis håller med dig. Att han älskar och respekterar dig, borde liksom räcka för att han ska låta bli att göra precis tvärtom även om han tycker att "äsch, det går ju bra!".

 

[nickan1]

Jag har sen snart 2 år tillbaka levt med en alldeles underbar. Jag skulle vilja påstå att det är min livsstörsta kärlek som jag hittade efter 30 år. Han är väldigt snäll, omtänksam, rolig och kärleksfull. Men så har vi ett väldigt stort problem; silent treatment. Så fort vi hamnar i en konflikt (för det mesta skitsaker) så ignorerar han mig. Nu menar jag ignorerar på riktigt; han svarar inte på tilltal, tittar inte på mig och detta kan pågå i många dagar.

För mig är det en långsam själslig död, jag känner mig så fruktansvärt liten. Jag vill bara få bekräftat att jag blir hörd, sedd och att man kan prata ut om konflikter. Man behöver inte alltid tycka likadant, men vikten av att kunna komma överens om att man är oense är så fruktansvärt viktigt.

Ett exempel är vår sista konflikt som nu varat sedan i torsdags;

Jag ber honom lämna min sjuka 12 åriga hund hemma när han ska besöka sin mamma. Dels för att hon har en förkärlek att mata hundarna med skit och mina hundar har känslig mage. Min 12 åriga hund skulle inte klara av 3 veckor med diarré. Och dels för att en släktings lilla hund var där, som min tik aldrig träffat. Jag vet inte hur min hund ska reagera på okända hundmöten när hon är risig, eller vad händer om hon biter ifrån när hon väger 20 kilo mer?
Min kille tar såklart med hunden ändå, men lovar att skilja hundarna åt med kompostgaller och inte mata henne.

Några timmar senare får jag sms att hundarna har umgåtts och min tik har blivit matad med kyckling, kex, ost och grisöron. Jag blir skitförbannad då detta säkert är 10e gången han skiter i mina enkla direktiv kring mina hundar.

Konflikten är ett faktum. Eftersom jag är på jobbet så skriver jag ett långt meddelande som han läser och sen blir jag ignorerad över ett dygn. Så här blir det varenda jävla gång. Försöker på söndag eftermiddag ta upp diskussionen, med vikten av att respektera mig och inte göra saker på bekostnad av mina hundars hälsa. Så fort jag tar upp det stänger han av. Han svarar inte ens när jag säger hans namn. Till slut så säger han ”men gud släpp det”. Jag säger att jag vill att han förstår varför jag blir arg och att han aldrig någonsin gör om det. Påtalar vikten av att vi haft samma diskussion flera gånger tidigare men att han ändå skiter i det. Sen sitter han bara och glor rakt fram. Jag börjar till slut gråta då detta är en fruktansvärt jobbig upplevelse för mig; att bli totalt ignorerad. Även detta skiter han i. Han blir helt känslokall. Vilket gör att det alltid varit jag som medlat, försökt förminska mina känslor, stoppat undan konflikten, struntat i att lösa konflikter utan bara försökt bedja honom.

Skulle jag inte ta upp konflikten skulle han kunna vara tyst i flera veckor. Säger jag; ”när ska du sluta sura?” Efter 5 dagar så säger han lugnt ”jag är inte sur, men du har inte ställt någon fråga så jag har inget att säga”. Alternativt ”jag släppte det 15 minuter efter vi bråkade”.

När vi varit sams så har vi kommit överens om att det är okey om han går undan när han känner att han blir för arg och riskerar att säga dumma saker. Det respekterar jag. Men att han, när han lugnat ner sig, också behöver komma och ta upp diskussionen. Man kan inte stoppa huvudet i sanden och låta konflikter vara olösta hela livet.

Jag har förklarat att jag varken sover, äter eller fungerar när han ignorerar mig. Att det är ren tortyr när han inte ens svarar på tilltal. Jag har försökt göra samma lika, ignorera, men det äter upp mig att leva under samma tak och inte ens kunna tilltala varandra så i slutändan landar ändå den bestraffningen i mitt knä

Har ni haft samma typ av relation? Hur gör man? Varför gör människor så här? Det går ju inte att lösa en konflikt med en möbel...

Jag hade i din sits ställt ultimatum antingen går du med mig i parterapi eller så är det slut. Det finns inget som försvarar ett sånt beteende om han verkligen älskar dig. Själv så hade jag aldrig accepterat upprepat sådan beteende av en partner, det är inte att älska utan att faktiskt psykiskt misshandla den andra parten vid de här tillfällena. Det är precis lika illa som fysisk misshandel i ett förhållande. Att han upprepade gånger struntar i dina förhållningsregler vad gäller hunden är bara ett elakt beteende och inget annat. Det spelar ju ingen roll hur underbar han är i alla andra situationer om han använder dig som psykisk slagpåse vid varje konflikt. Vad händer om ni får barn ihop (såvida ni inte redan har det?) Vad händer om han kommer i konflikt med barnet i så fall? Sluta att acceptera detta beteendet för din egen skull det slutar aldrig väl.

 

[zesel]

Läs lite om passivt aggressivt beteende. Väldigt destruktivt för partnern och inte ett dugg snällt.

 

[Sevenofnine]

Jag har inte riktigt uppfattat hur ofta detta händer, men oavsett så är det ju oacceptabelt. Jag tror att ni behöver prata om det på allvar när det är lugnt, när ni är "vänner", och inte låta det hela smälta undan till ett undflyende där han, som du beskrev, "inte menar det" etc etc etc. Det är för allvarligt och för oroväckande för att han ska få slippa undan konfrontationen så lätt. Jag fattar att han är din stora kärlek, och att det fina är gränslöst fint, men när de här händelserna med silent treatment kommer, är de för allvarliga för att du ska behöva stå ut med dem för att de fina stunderna överväger. Det är ju en form av misshandel, fastän den inte består i fysiska tillmälen.

Skulle han gå med på parterapi? Om inte, varför? Vill han ha kvar det här vapnet mot dig?

 

[nickan1]

Jag har sen snart 2 år tillbaka levt med en alldeles underbar. Jag skulle vilja påstå att det är min livsstörsta kärlek som jag hittade efter 30 år. Han är väldigt snäll, omtänksam, rolig och kärleksfull. Men så har vi ett väldigt stort problem; silent treatment. Så fort vi hamnar i en konflikt (för det mesta skitsaker) så ignorerar han mig. Nu menar jag ignorerar på riktigt; han svarar inte på tilltal, tittar inte på mig och detta kan pågå i många dagar.

För mig är det en långsam själslig död, jag känner mig så fruktansvärt liten. Jag vill bara få bekräftat att jag blir hörd, sedd och att man kan prata ut om konflikter. Man behöver inte alltid tycka likadant, men vikten av att kunna komma överens om att man är oense är så fruktansvärt viktigt.

Ett exempel är vår sista konflikt som nu varat sedan i torsdags;

Jag ber honom lämna min sjuka 12 åriga hund hemma när han ska besöka sin mamma. Dels för att hon har en förkärlek att mata hundarna med skit och mina hundar har känslig mage. Min 12 åriga hund skulle inte klara av 3 veckor med diarré. Och dels för att en släktings lilla hund var där, som min tik aldrig träffat. Jag vet inte hur min hund ska reagera på okända hundmöten när hon är risig, eller vad händer om hon biter ifrån när hon väger 20 kilo mer?
Min kille tar såklart med hunden ändå, men lovar att skilja hundarna åt med kompostgaller och inte mata henne.

Några timmar senare får jag sms att hundarna har umgåtts och min tik har blivit matad med kyckling, kex, ost och grisöron. Jag blir skitförbannad då detta säkert är 10e gången han skiter i mina enkla direktiv kring mina hundar.

Konflikten är ett faktum. Eftersom jag är på jobbet så skriver jag ett långt meddelande som han läser och sen blir jag ignorerad över ett dygn. Så här blir det varenda jävla gång. Försöker på söndag eftermiddag ta upp diskussionen, med vikten av att respektera mig och inte göra saker på bekostnad av mina hundars hälsa. Så fort jag tar upp det stänger han av. Han svarar inte ens när jag säger hans namn. Till slut så säger han ”men gud släpp det”. Jag säger att jag vill att han förstår varför jag blir arg och att han aldrig någonsin gör om det. Påtalar vikten av att vi haft samma diskussion flera gånger tidigare men att han ändå skiter i det. Sen sitter han bara och glor rakt fram. Jag börjar till slut gråta då detta är en fruktansvärt jobbig upplevelse för mig; att bli totalt ignorerad. Även detta skiter han i. Han blir helt känslokall. Vilket gör att det alltid varit jag som medlat, försökt förminska mina känslor, stoppat undan konflikten, struntat i att lösa konflikter utan bara försökt bedja honom.

Skulle jag inte ta upp konflikten skulle han kunna vara tyst i flera veckor. Säger jag; ”när ska du sluta sura?” Efter 5 dagar så säger han lugnt ”jag är inte sur, men du har inte ställt någon fråga så jag har inget att säga”. Alternativt ”jag släppte det 15 minuter efter vi bråkade”.

När vi varit sams så har vi kommit överens om att det är okey om han går undan när han känner att han blir för arg och riskerar att säga dumma saker. Det respekterar jag. Men att han, när han lugnat ner sig, också behöver komma och ta upp diskussionen. Man kan inte stoppa huvudet i sanden och låta konflikter vara olösta hela livet.

Jag har förklarat att jag varken sover, äter eller fungerar när han ignorerar mig. Att det är ren tortyr när han inte ens svarar på tilltal. Jag har försökt göra samma lika, ignorera, men det äter upp mig att leva under samma tak och inte ens kunna tilltala varandra så i slutändan landar ändå den bestraffningen i mitt knä

Har ni haft samma typ av relation? Hur gör man? Varför gör människor så här? Det går ju inte att lösa en konflikt med en möbel...

Ett tips läs på lite om whitholdning hålla tillbaka eller silent treatment på denna sidan:

http://www.varningstecken.n.nu/uttryck-av-verbal-misshandel

ett citat därifrån

"Misshandlaren delar inte med sig av sina tankar, känslor, upplevelser och planer. Han beter sig kallt och distansierat. Han kan bestraffa partnern med långvarig tystnad om han upplever att hon gjort något fel. Han beter sig likgiltigt och visar inget större intresse av att lyssna på partnern eller besvara hennes försök att engagera honom i en konversation. "

Lite längre ner samma sida:

"Han kan ignorera henne i dagar eller veckor i sträck. Om hon frågar varför han inte vill prata med henne kan han svara "Det finns inget att prata om. Du lyssnar ju ändå aldrig, du är aldrig intresserad ändå",

"Denna form av "silent treatment" är en form av gränsöverskridande mot din person. "

 

[Teilani]

Jag hade blivit tokig om min partner vägrade svara på tilltal och helt ignorerade mig när jag ville prata. Jag hade förmodligen reagerat genom att eskalera mina kontaktförsök, tex hällt vatten över karln. Visst omoget, men det är silent treatment också.