Sv: Hur behandlar vi våra djur egentligen?
Det där låter exakt som en släkting till min man ( alltså inga blodsband till mig )! Honm skaffar djur efter djur och antingen avlivar dem eller ger dem till mig. För henne är djur en statussymbol. År 2002 skaffade hon en valp, hade den i två veckor och skulle lämna den till en släkting som kunde skjuta den. Det gick inte jag med på och tog hand om hunden och hittade ett bra hem till den. Ca två månader senare köpte hon en y valp, denna med en himla massa raser i, hade den i knappt 10 månader och kopplade hunden inomhus när hon jobbade för att han bet i saker och avlivade honom för att veterinären påstod att han växte för fort för sina ben. Fick sommaren 2003 en omplaceringshund på 5 år med påstådd nackskada och det var viktigt att hon gick med henne i sele. Sommaren 2004 påstod hon att hunden led av sin nackskada och skulle få en kula i pannan. Dessutom måste hunden ha fel på hörseln eftersom hon inte löd! Hunden lever än, men de har nu skaffat en valp av liten ras och retar den så att den hugger efter dem och skrattar då. Nu sist vi pratade med dem så sa hon att hunden skulle avlivas om den inte slutade bita. Då var jag bara tvungen att sägaw ifrån att det inte var så konstigt att den bet. 1. Det är en valp. 2 De uppmuntrade den till det. Än så länge lever den. Jag är så vansinnigt trött på att hennes båda barn får behandla djuren hur som helst. Jag blev arg en gång när jag såg min då 2 årige son bära deras kanin i öronen. Fy vad jag skällde på honom. EDå fick jag höra att det var ingen fara och dessutóm var min son för liten att förstå. Visst är han kanske det, men han ska baskemig göra på rätt sätt eller så får det vara!
Förlåt, var bara tvungen att avreagera mig lite. Vi pratar aldrig om detta eftersom jag inte får bråka med min mans familj. Han blir olycklig då.
Det där låter exakt som en släkting till min man ( alltså inga blodsband till mig )! Honm skaffar djur efter djur och antingen avlivar dem eller ger dem till mig. För henne är djur en statussymbol. År 2002 skaffade hon en valp, hade den i två veckor och skulle lämna den till en släkting som kunde skjuta den. Det gick inte jag med på och tog hand om hunden och hittade ett bra hem till den. Ca två månader senare köpte hon en y valp, denna med en himla massa raser i, hade den i knappt 10 månader och kopplade hunden inomhus när hon jobbade för att han bet i saker och avlivade honom för att veterinären påstod att han växte för fort för sina ben. Fick sommaren 2003 en omplaceringshund på 5 år med påstådd nackskada och det var viktigt att hon gick med henne i sele. Sommaren 2004 påstod hon att hunden led av sin nackskada och skulle få en kula i pannan. Dessutom måste hunden ha fel på hörseln eftersom hon inte löd! Hunden lever än, men de har nu skaffat en valp av liten ras och retar den så att den hugger efter dem och skrattar då. Nu sist vi pratade med dem så sa hon att hunden skulle avlivas om den inte slutade bita. Då var jag bara tvungen att sägaw ifrån att det inte var så konstigt att den bet. 1. Det är en valp. 2 De uppmuntrade den till det. Än så länge lever den. Jag är så vansinnigt trött på att hennes båda barn får behandla djuren hur som helst. Jag blev arg en gång när jag såg min då 2 årige son bära deras kanin i öronen. Fy vad jag skällde på honom. EDå fick jag höra att det var ingen fara och dessutóm var min son för liten att förstå. Visst är han kanske det, men han ska baskemig göra på rätt sätt eller så får det vara!
Förlåt, var bara tvungen att avreagera mig lite. Vi pratar aldrig om detta eftersom jag inte får bråka med min mans familj. Han blir olycklig då.
